Begravningen blir för många det riktiga avskedet. Qvarnström talar om hur begravningen får allt mindre utrymme. Numera är det vanligt att begravningen sker i stillhet och till och med skymundan.137 Mina informanter är inte överens om vem
begravningen egentligen är till för. ”Jag tror mycket handlar om att hjälpa de efter… oss, anhöriga.”138 Denne informant trycker mycket på vikten av att få ett
avslut. Jag tolkar dessa åsikter som en önskan efter en omstart på livet, en chans att gå vidare. Nästa informant fokuserar mer på sorgen än på sorgearbetet. ”Jag tycker begravningen skall spegla den som har gått bort. Dens liv… tycker jag.”139
Begravningen är viktig. Oavsett vilket fokus som läggs på begravningen är det viktigaste att de efterlevande får möjlighet att påverka utformningen av begravningsdagen och den roll de skall ta i hela processen.140 Oberoende av hur
mycket ansvar de efterlevande tar är det först efter begravningen som sorgearbetet kan ta plats på allvar. ”Den är ju ett avslut. Den är jätteviktig.”141 Samma informant
134 Intervju 3, s. 3 135 Intervju 2, s. 2 136 Kide (2004-10-02) 137 Qvarnström (1993) s. 29 138 Intervju 3, s. 5 139 Intervju 4, s. 6 140 Kide (2004-10-02) 141 Intervju 3, s. 5
säger vidare att ”[…] det sista som dör är hoppet, och har man inte sett den [döde], då kan man aldrig riktigt släppa den.”
När bör man ”släppa den”? Finns det en deadline för sorgearbetet? När tycker omgivningen att det får vara nog? Finns det en modern motsvarighet till sorgeåret och vem kan bestämma när det är dags att må bra igen? I linje med svenskars motvilja att tala om döden är det lätt hänt att förväxla denna feghet att diskutera tunga ämnen med egoistisk nonchalans. En informant menar att;
”Svenskar är ju lite känsliga sådär, de vågar inte riktigt prata om sådant som är jobbigt.”142
Med denna inställning omkring sig kan den individ som lever under betungande livsvillkor (kroniska eller övergående) bli introvert och avskärma sig, trots behovet av andra människors närhet.
”Jag blir annars väldigt tystlåten, och går in i mig själv lite, jag har lite svårt att be om hjälp.”143
Det är viktigt att ta sig rätten att sörja. Men i en orolig tid – under exempelvis en kris – kan individen behöva hjälp utifrån. Det är inte en lätt sak att erkänna sina svagheter i ett samhälle som kräver individuell styrka och företagsamhet. ”Det är inte så lätt att erkänna att man behöver hjälp.”144
Coping
Hur gör den sörjande för att orka gå vidare? Vilka strategier finns och vad hjälper mest?
”Så många vi är, så många som har ont i själ och hjärta, vad skönt att vi ändå har varandra.”145
På webbsidan www.vimil.se dominerar viljan att stötta varandra och uppskattningen av gemenskapskänslan är väldigt stor. Vänskapsrelationer utvecklas och omvandlas ibland till real-life-interactions. Insändarna visar på en anskaffad inlevelseförmåga och viljan att dela med sig av sin styrka och kunskap. Viktigast av allt är dock möjligheten att dela på känslor som sorg, maktlöshet, besvikelse på omgivningen samt känsla av utanförskap.
142 Intervju 2, s. 3 143 Intervju 3, s. 2 144 Intervju 2, s. 1 145 www.vimil.se (”A-C”, 2004-10-19)
Psykologin har sagt sitt men jag vill påstå att det säkerligen finns lika många copingstrategier som den finns individer. Alla individer lever inte heller under samma regler och livsvillkor. Under en intervju uttrycker en ung man som förlorat sin mamma i cancer, hur en killes perspektiv kan te sig. Denne informant pratar bland annat om hur fadern ställde upp två alternativ efter moderns död;
” Eh, när pappa sa, jag tror det var samma dag eller dagen efter när mamma gått bort, så sa han. ’Ja, grabbar. Nu har vi två alternativ; antingen så går ni till skolan imorrn, gör vårt jobb, eller så super jag ner mig så går allt åt helvete.’ Så då var det ganska lätt att välja, vilket val man skulle ta så. Jag vet inte, vi körde på som vanligt direkt.”146
Utan att dra förhastade slutsatser vågar jag påstå att detta angreppssätt på bearbetning inte hade sett likadant ut för en efterlevandefamilj med kvinnlig dominans. Allmänt vedertaget i vårt samhälle är att pojkar redan som barn får lära sig att inte gråta i onödan. Dagens samhälle som kräver att alla ska vara starka och dugliga sätter en än större press på män. Min studie är inte omfattande nog att fastslå något men intressant att nämna är att alla tre kvinnliga informanter talade om att det som gav den största hjälpen under krisperioden var samtal med familj och vänner. Utan dessa stödfunktioner hade de inte vetat vad de skulle ta sig till. Min manliga informant säger aningen i motsats till detta om när familjemedlemmar ville prata om det som hänt;
” Jaa, [de] kom till mig, eller det kommer ju upp när man sitter och käkar middag och sådär, men jag brukar gå därifrån. Har aldrig haft behovet att prata sådär.”147
Vidare fortsätter han (och detta går i linje med att det är svårt att erkänna att man behöver hjälp) genom att motsäga sig själv;
”Eh, jag sa till pappa att jag ville träffa någon som jag kunde prata med, allmänt inte just om mammas bortgång, utan allmänt bara.”
Det är rimligt att anta att vi under olika livskriser dessutom tvingas tampas med naturliga utvecklingskriser. Citatet ovan belyser detta. Det kan vara svårt nog att till exempel kliva in i vuxenvärlden.
Omgivningen
Vi lever i ett samhälle som bygger på tvåsamhet. Trots att ca 20 % av Sveriges befolkning lever i ensamhushåll, är normen att ha en familj – en livspartner.148 En
146
Intervju 4, s. 2
147
skilsmässa kan ha stigmatiserande verkan då individen blir själv. Jag använder ordet själv istället för ensam - ett begrepp som passar bättre in på till exempel ofrivilliga änketillstånd. En människa kan vara själv utan att känna sig ensam. ”Själv” har positiva kopplingar. Känslan av att vara ensam är däremot negativ och ofta påfrestande. När omgivningen inte vet hur de skall handskas med den nya situationen drar de sig undan – kanske när individen i kris behöver medmänniskor som mest.
”Jag känner mig socialt handikappad och har numera svårt att träffa människor utan drar mig undan fastän jag längtar efter social kontakt.”149
En vanlig reaktion vid förlustkriser är önskan att kunna skuldlägga någon för det inträffade. Detta kan vända sig mot exempelvis läkare och poliser eller hela samhället. I Vimils gästbok skriver många samhällskritiskt om både sjukvård och brottsbekämpning. Också för den nya livssituationen, de förändrade livsvillkoren och dess konsekvenser kan det vara bekvämt att hålla någon annan ansvarig. En kvinna, nu 23 år gammal, som förlorade sin far för fem år sedan talade under intervjun mycket om hur otillräcklig den hjälp hon upplevde att hon fick ifrån omgivningen var. Hennes besvikelse på människorna runt henne säger även något om hennes besvikelse på sig själv.
”Ja, alltså jag tycker inte heller att jag kan skylla på andra, jag var ju ändå sjutton år och borde ha kunnat ta reda på [hjälp] själv, men samtidigt var det så pass traumatiskt, och jag hade så pass mycket att sortera vad det gällde känslor och allt möjligt, så jag tänkte väl inte riktigt så långt att man skulle söka hjälp själv.”150
Ytterligare en informant påvisade hur viktig omgivningens (för)förståelse i krissituationer är. Den gemensamma uppfattningen är att det är svårt att uppvisa legitim förståelse för krisens påverkan om man inte upplevt något liknande själv. Dock tilläggs, aningen i motsats till detta, att det spelar mindre roll vad man upplevt, empati som empati.
”Nu verkar alla tro att jag kommit långt i sorgearbetet, men det är först nu som verkligheten visar sig.”151
Uttalandet är ett exempel på hur okunskap många gånger skapar ytterligare smärta för den krisdrabbade. Att sätta press på ett slags ”tillfrisknande” från krisen kan ha
148
Cullberg, Johan (2004) Kris och utveckling. Stockholm: Natur & Kultur, s. 95
149
www.vimil.se (”KS”, 2004-10-24)
150
Intervju 2, s. 1
151
en förödande inverkan på individens självbild. Denna måste nu inte bara tampas med sina inre problem, utan möter samtidigt påfrestande yttre krav.