Alla mina informanter som är adopterade beskriver en upplevd känsla av att vara övergiven, att något saknas i deras liv. En väldigt viktig aspekt är att alla mina informanter medger att de blivit övergivna i tidig ålder, och att det spelat en otroligt stor roll i deras liv, i vissa fall gör det fortfarande det.
62 Weigl (2001) s.222 63 Weigl (2001) s.134 64
Berger, Peter L, Luckmann, Thomas (2003) Kunskapssociologi,s.152-171, Falun: Wahlström & Widstrand
“men jag tror att separationen från mamma, fostermamma ett och två skapade den otrygghet och osäkerhet som jag tampas med än idag”65
Erik säger att han tror att den tiden han tillbringade i sitt födelseland finns lagrade någonstans, men han kan inte säga exakt hur det påverkar.
“Men jag kan tänka mig att det påverkar… också en liten ångest av att bli övergiven… igen”66
Han säger att han har en ständig rädsla av att bli övergiven igen. Vid tillfällen där han träffar nya människor håller han sig reserverad. Han beskriver det som en skyddsmekanism för framtida relationer, att skydda sig mot potentiella separationer. Denna rädsla för att bli övergiven tar en annan form hos Emma. Hon beskriver sina bekanta vars barn hon ansåg som sina syskon. Vännerna emigrerar och det är där Emma inser att syskonskap nog är ganska mycket biologi trots allt. Maria skriver att utifrån hennes erfarenheter har barn ett enormt behov av kärlek, omvårdnad, bekräftelse och trygghet. Hon säger:
“I mitt fall har jag haft ett extra behov av att ständigt få bekräftelse att jag är älskad, omtyckt och trygg”67
Per som berättar att han blev lämnad på en parkeringsplats när han var två år gammal talar mer om en form av längtan. Han säger att det faktum att han blev lämnad har påverkat honom otroligt mycket.
Per som har egna barn säger följande om att bli övergiven:
“de här att lämna ett barn som är två år det kan jag själv tänka att, de har ja tänkt på när jag har mina egna barn, de skulle ju inte vara sunt för dom å bli då”68
Till skillnad mot mina andra informanter ställer Per sig en aning reserverad till frågan om att han blivit övergiven och exakt hur mycket det påverkat honom. Han säger att adoptionsfrågan lätt kan bli något som man skyller allt det jobbiga på. Malin Irhammar skriver i sin doktorsavhandling att vissa adopterade undviker att konfronteras med frågan, då den kan dra upp gamla sår och nedtryckta känslor om adoptionen och övergivelse.69 Jag tolkar inte nödvändigtvis Pers svar som en form
av nedtryckta känslor, som Irhammar talar om.
65
Intervju med Maria 28.1.2005
66
Intervju med Erik 25.2.2005
67
Intervju med Maria 28.1.2005
68
Intervju med Per 28.2.2005
69
Psykologen talar om vikten av stabilitet i familjen och kontinuitet i förhållanden. Detta är något som även mina andra informanter talar om. Emma och Maria som båda har haft kontakt med psykologer under en kortare tid säger att de slutat att gå då deras psykologer slutat eller flyttat. Emma berättar:
”Jag tror att jag flyttat 27 gånger i mitt liv eller nått sånt där, å sen fyra gånger i hemlandet, så jag har flyttat en gång per år kan man säga, många gånger har man ju flyttat kanske fem gånger per år, så at… de va tufft”70
Emmas rädsla för separation har tagit en helt annan form än Eriks. Erik säger att om hans föräldrar reser bort vill han att de skall höra av sig. Emmas rädsla har med åren avtaget, men hon berättar om sina barndomsår.
”jag kunde gå i trappor ordentligt jag åt mat utan att kasta saker omkring mig, jag var väldigt duktig så där motorisk, men känslomässigt var jag ju…. Inte så bra, hade ju ingen, jag ville inte alls kramas till exempel, ända tills jag var 20 år nått sånt, klarade inte av närhet” 71
Hon fortsätter med att berätta att hon har väldigt svårt med att ta farväl. Hon tar återigen upp familjen som emigrerade. Kerstin Weigl tar upp Göran Högberg som menar att bli övergiven och att separeras från sin mamma är en traumatisk upplevelse. Högberg menar att barn som är rädda för att bli övergivna igen beter sig inte logiskt. Han menar att barnen i grunden bär känslor av misslyckande och det i sin tur kan leda till misstro mot kärlek och närhet. Denna rädsla kan även ta form i att de försöker tvinga fram ett avvisande.72 Jag tolkar Emmas och Eriks
beteende olika. Erik söker ständigt bekräftelse från sina föräldrar. Detta är något som jag nämnde tidigare i mitt arbete då jag tar upp hur barnen tyr sig till en av föräldrarna. Jag tolkar Eriks beteende som en process där han ständigt söker bekräftelse, i detta fall från båda föräldrarna. I vissa fall kan man se det som om föräldrarna är utbytbara individer som kommer att försvinna. Högberg anser att det är viktigt att poängtera att adopterade reagerar olika starkt.73 Landerholm skriver att
adopterade uttrycker sitt behov av andra och en rädsla att bli övergiven.74 I denna
fråga är Cederblad tydligt ambivalent då hon skriver att om barnet inte visar upp några problem eller kriser kan det bero på två aspekter. Anledningarna skulle vara att barnet har en otrolig psykisk styrka eller att de helt enkelt skärmar av sig
70
Intervju med Emma 19.10.2004
71
Intervju med Emma 19.10.2004
72 Weigl (2001) s.135 73 Weigl (2001) s.135. 74 Landerholm (2003) s.152
känslomässigt. Följaktligen skriver Cederblad att en longitudinell studie skulle kunna svara på dessa frågor men att det inte finns någon sådan i nuläget.75
Emmas beteende tolkar jag som om att hon ständigt försöker motverka situationer som kan leda till separationer. När hon berättar att hon inte klarade av närhet förrän hon blivit 20 år tolkar jag det som ett skydd mot att inte behöva handskas med känslorna av separation. Här kunde jag se likheter med Maria som berättar att hon i vuxen ålder dolt sina depressioner med att överkompensera utåt som duktig och glad. Landerholm skriver att:
“[…] gång på gång berättar adopterade om hur de utåt sett ter sig som starka och kapabla människor, men inuti lätt känner sig hotade av andras reaktioner. Det innebär en konflikt mellan det inre och det yttre som inte är lätt att leva med”76
Emma beskriver en längtan efter stabilitet i sitt liv. Hennes största önskan är en familj. Kanske inte för att skaffa barn men att få den närheten. Hon säger att hon aldrig skulle skaffa barn om hon var ensamstående, då hon anser att det inte är en stabil tillvaro. Det är inte bara Emma som uttrycker önskan om stabilitet i sitt liv. På NIA:s hemsida skriver även de om en längtan efter sina biologiska föräldrar.
”Även fast man känner sig älskad i nuet kan man känna sig övergiven och vara arg
och sorgsen över dem man förlorat.”77