Som ett steg i att klargöra hur receptarier upplever sin arbetssituation då de expedie- rar läkemedel till djur, undersöktes hur receptarierna såg på sin personliga kompetens vid expedition av djurrecept. Av studiens resultat framgår att cirka 73 % av deltagar- na känner sig trygga eller delvis trygga i rollen som rådgivare (figur 3, fråga 7), vil- ket får ses som ett tämligen positivt resultat. Å andra sidan instämmer endast ungefär var femte deltagare helt i att de generellt känner sig trygga i rådgivarerollen. Vad får ungefär fyra av fem deltagare att inte känna sig helt trygga som rådgivare vid expedi- tion av läkemedel till djur? Då denna studie syftar till att undersöka hur receptarier upplever sin yrkesroll och inte den bakomliggande orsaken, förblir frågan obesvarad, men lämnar möjlighet för fortsatta studier i ämnet.
Då yrkeserfarenhet kan tänkas ha en koppling till personlig kompetens, tillfrågades receptarierna om de anser att regelbunden expedition av djurrecept ger en praktisk erfarenhet som är avgörande för att receptarien ska känna att denne har god kompe- tens vid expedition av läkemedel till djur. Då hela 90 % av deltagarna uppgav att de helt eller delvis instämde i påståendet (figur 3, fråga 10), varav hälften instämde helt och de övriga instämde delvis, tycks trenden vara att receptarierna anser att regel- bunden expedition är viktig för den personliga kompetensen. Nackdelen med påstå- endet är att det är ganska långt och något krångligt formulerat, vilket kan ha gjort att deltagarna haft problem att tolka frågan på avsett sätt. Dock syntes svaren relevanta. Få deltagare hade angivit svarsalternativet ”varken eller”, vilket kan tolkas på olika sätt. Å ena sidan kan deltagaren ha uppfattat påståendet så som det var avsett och känt att den inte har kunnat ta ställning och därmed valt svarsalternativet ”varken eller”; å andra sidan kan deltagaren ha haft problem att förstå påståendets innebörd och då valt att svara ”varken eller”, som en nödlösning.
Studiens resultat visar en något mer negativ trend när det gäller huruvida receptarier- na upplever sina kunskaper inom veterinärmedicin som tillräckliga för att kunna be- svara djurägarens frågor (figur 3, fråga 8). Av deltagarna framförde knappt 60 % att
Samtidigt visar resultatet att hela 92 % av deltagarna inte helt instämmer i att deras kunskaper inom veterinärmedicin är tillräckliga, vilket borde innebära att det finns behov av mer utbildning. Om man försöker dra en parallell till svaren på enkätfrå- gorna 16 och 17, som belyser behovet av mer utbildning inom veterinärmedicin, in- stämde majoriteten av deltagarna helt eller delvis i att det finns ett behov av mer ut- bildning för att de ska känna sig tryggare i sin yrkesroll och då främst inom ämnes- området läkemedel till djur (figur 5). Ingen tydlig korrelation tycks dock finnas mel- lan hur deltagarna först svarade på påståendet om den upplevda kunskapen inom veterinärmedicin och hur de sedan besvarade frågorna 16 och 17 om utbildningsbe- hovet. Vad detta beror på är inget som studien kan besvara då en rad olika faktorer, som denna studie inte har kunnat ta hänsyn till, troligtvis har haft betydelse för utfal- let.
Även inom tidigare litteratur i ämnet framförs att det finns ett behov av mer veteri- närmedicinsk utbildning för farmaceuter [26-29]. I denna studie är dock intrycket att deltagarna överlag känner sig tryggare i sin yrkesroll vid expedition av djurrecept, än vad exempelvis farmaceuter i den tidigare nämnda brittiska enkätstudien gjorde [26]. I Storbritannien får, till skillnad från i Sverige, såväl veterinärer som farmaceuter bedriva detaljhandel med läkemedel för djur [4]. Vid den tidpunkten då den brittiska enkätstudien utfördes, tycktes farmaceuterna inte ha haft så stor kontakt med expedi- tion av djurrecept. Möjligen kan en orsak till att receptarierna i Kalmar län framstår som tryggare i arbetssituationen vara att svenska receptarier har mer kontakt och därmed mer erfarenhet av djurreceptsexpedition, då Apoteket AB har haft ensamrätt att försälja läkemedel till konsumenter i Sverige sedan apoteksmonopolet infördes på 1970-talet.
Vad gäller de informationskällor som finns att tillgå vid expedition av läkemedel till djur anser ungefär var femte deltagare att de tillgängliga informationskällorna är fullt tillräckliga (figur 3, fråga 9). Deltagarna tycks, vid en första anblick, övervägande vara nöjda med informationskällorna som finns att tillgå, då 65 % angivit att de in- stämde helt eller delvis i påståendet. Man kan dock även tolka resultatet som att de som instämmer helt (22 %) är nöjda, medan resten av deltagarna (78 %) inte är rik-
att de inte har funderat på frågan tidigare. Om så är fallet är det dock tveksamt att informationskällornas innehåll har upplevts som ett problem. När man exkluderar de som svarade ”varken eller”, från andelen deltagare som inte upplever informations- källorna som fullt tillräckliga, innebär det att nästan 60 % av deltagarna ansåg att informationsbehovet inte uppfylls till fullo.
Resultatet visar tydligt att FASS vet./FASS upplevs som den främst använda infor- mationskällan (figur 4). Man bör dock ha i åtanke att FASS vet./FASS inte är en komplett informationskälla, då det är frivilligt för läkemedelsföretagen att meddela information om sina produkter däri [18]. Dessutom saknas information om licenslä- kemedel i FASS. Detta innebär att en del information måste inhämtas från annat håll, vilket exempelvis kan vara genom att fråga mer erfarna kollegor eller genom att kon- takta en veterinär. Man kan dock spekulera kring om dagens arbetssituation tidsmäs- sigt sett tillåter att sådan kontakt tas vid varje oklarhet.
Hur upplever receptarierna sitt ansvar vid expedition av läkemedel till djur? Studien fokuserar på ansvarskänslan vid rimlighetsbedömning av dosen på djurrecept. Fyra av fem receptarier angav att de känner lika stort ansvar att rimlighetsbedöma dosen till djur som till människa (bilaga 1, fråga 15), medan resterande påstod sig känna mindre ansvar. En förklaring kan vara att rimlighetsbedömning av dosen går på rutin, det vill säga att farmaceuten utför en bedömning av dosen och inte funderar på om receptet avser ett djur eller en människa. En annan förklaring till att en så stor andel receptarier uppgav sig känna lika stort ansvar, kan vara att de svarade så som de tror att man ”bör” besvara frågan.
En koppling kan även dras till enkätens öppna frågor, där en stor andel receptarier framför att det är lika viktigt att en expedition av recept till djur blir rätt som till människor, vilket talar för att receptarierna är lika måna om djur som människor. Å andra sidan kan enkätens tidigare frågor ha inspirerat/påverkat deltagarnas sätt att besvara de öppna frågorna, varvid det finns en risk för skevhet i resultatet.
Överlag tycks en klar majoritet av receptarierna alltid eller oftast utföra en rimlig- hetsbedömning av dosen på djurrecept (tabell III). Finns det ett samband mellan re- ceptariernas upplevda ansvarskänsla och hur ofta de utför en rimlighetsbedömning av
bedömning av dosen på recept till djur respektive till människor, tycks oftare utföra rimlighetskontroll av dosen än de receptarier som uppgav sig känna mindre ansvar (tabell IV). Ingen statistisk analys kunde dock genomföras då kraven för att använda statistiska testfunktioner inte uppfylldes. Samtidigt får man inte glömma bort att ovannämnda trend grundas på ett mycket litet underlag och då underlaget är så litet får varje enskild deltagares svar på enskilda frågor en större genomslagskraft på re- sultatet.
På fråga 19 och 20 skulle receptarien ange hur denne oftast gör då ingen dosering står angiven i FASS vet. för det aktuella djurslaget. Då ett stort bortfall (cirka 20 % per fråga) orsakat av att deltagare hade besvarat frågorna med mer än ett svarsalter- nativ, tycks inte frågans formulering ha varit optimal. Risken finns att även de delta- gare som endast angivit ett svarsalternativ till respektive fråga (då instruktionerna var sådana), gjorde detta trots att de kände att det inte gick att besvara frågan med endast ett svarsalternativ. Ovissheten om hur de båda frågorna har tolkats av deltagarna medför att frågornas resultat bör anses osäkert. Något större fokus kommer därmed inte ägnas åt att analysera resultatet, då frågornas validitet och precision var låga. Däremot kan det vara av intresse att diskutera hur frågorna borde ha formulerats för att eventuellt motverka oklarheten i dem. Av de receptarier som angivit mer än ett svarsalternativ, hade flertalet angivit att de först skulle ”prata med djurägaren” och höra om denne visste något om saken. För att göra frågorna mer specifika kunde man i dessa inkluderat informationen att läkemedlet var nytt för djuret och att djurägaren inte visste något om dosering eller dylikt. Såhär i efterhand kan man även diskutera frågornas relevans för studien. Frågorna åsyftar inte direkt receptariernas upplevda arbetssituation, utan snarare hur de utövar sitt yrke. Mer intressant för studiens syfte vore att fråga om de ofta hamnar i situationer då de inte kan utföra rimlighetsbedöm- ning av dosen då tillgänglig information saknas.
Som ett försök att undersöka om receptarierna upplever det som en lika svår, svårare eller enklare uppgift att rimlighetsbedöma dosen till djur, formulerades två påståen- den (bilaga 1, fråga 12 och 13). Dessvärre innebar denna form av frågeformulering många komplikationer. Först och främst borde svarsalternativet ”varken eller” har
uppgift att rimlighetsbedöma dosen på djurrecept än på recept till människor” och deltagaren känner att det snarare är en lika svår uppgift, skulle denne kunnat ha angi- vit svaret ”varken eller” för att visa att det är lika svårt, men även kunnat ange ”in- stämmer inte alls” för att visa att den inte tycker att det är en svårare uppgift. Det är omöjligt att veta hur deltagaren verkligen tolkade svarsalternativen, varför det bästa vore att exkludera svarsalternativet ”varken eller”. Dessutom ger sammankopplingen av de två frågorna 25 möjliga svarskombinationer (tabell II) och då studien enbart har ca 50 deltagare blir underlaget per svarskombination allt för litet för att resultatet av frågorna ska vara trovärdigt. Frågorna tycks även ha misstolkats av ett stort antal deltagare, då många av dem dels instämde helt i påståendet att det är lika svårt att rimlighetsbedöma dosen på recept till djur som på recept till människor, dels instäm- de helt i påståendet att det var en svårare uppgift att expediera läkemedel till djur. Då resultatets trovärdighet är så pass lågt, har ingen större ansats till tolkning av resulta- tet gjorts. Att istället formulera de två påståendena som en enda fråga med svarsal- ternativen: ”mycket lättare”, ”lite lättare”, ”lika svårt”, ”lite svårare” och ”mycket svårare”, skulle troligtvis ha upplevts som enklare att förstå för deltagarna, samtidigt som det hade blivit lättare att tolka resultatet.