Registerkontroll av uppdragstagare

Utredningens förslag: Kriminalvården, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten ska få kontrollera om den som ska utföra uppdrag vid myndigheten förekommer i belastningsregistret. Be-greppet uppdrag ska ha den betydelse som avses i 2 kap. 1 § andra stycket 1 offentlighets- och sekretesslagen.

Skälen för utredningens förslag Inledning

Vårt uppdrag omfattar att kartlägga, analysera och ta ställning till om det finns behov av ett utökat författningsstöd för Kriminalvården att genomföra registerkontroll även utanför myndighetens roll som arbets-givare.

Såväl Kriminalvården som åklagarmyndigheterna har under vår kartläggning framställt behov av att kunna kontrollera andra enskilda än de som myndigheterna avser att anställa. Det ligger i linje med att det förbud som föreslås i SOU 2014:48 även förbjuder en begäran av uppvisande eller överlämnande av registerutdrag från annan än arbets-tagare och arbetssökande, nämligen praktikanter och inhyrd eller in-lånad personal. I det närmaste kommer vi därför att analysera om registerkontrollen även bör avse uppdrag som är jämställbara med anställning.

Behovet enligt Kriminalvården

Kriminalvården har under kartläggningen framställt behov av att få ta del av registerutdrag avseende personer som inte är anställda, men som befinner sig i Kriminalvårdens lokaler (externa aktörer). Det gäller t.ex. hantverkare, kioskpersonal, präster, företrädare för ideella föreningar, tolkar, bevakningspersonal och andra aktörer som vistas i Kriminalvårdens lokaler mer än tillfälligt och inte tillsammans med personal från myndigheten. Sådana aktörer har en klientnära kontakt, vilket många gånger innebär en stor säkerhetsrisk eftersom de har möjlighet att påverka verksamheten på ett otillbörligt sätt eller att smuggla in otillåtna föremål och preparat. Kriminalvården menar att

dessa aktörer bör få kontrolleras avseende brottslighet på samma sätt som en besökare till den som är intagen i anstalt eller häkte får kontrolleras, jfr 7 kap. 10 § fängelselagen (2010:610) och 3 kap. 11 § häkteslagen (2010:611). Kriminalvården har i denna del hänvisat till sin framställan till Justitiedepartementet från den 29 maj 2006, Ju 2006/5104/L5.

Kriminalvården har härutöver till utredningen framhållit att myn-digheten har behov av att kunna kontrollera aktörer som utför upp-drag åt myndigheten utan att befinna sig i Kriminalvårdens lokaler.

Det gäller ägare till och företrädare för företag eller organisationer som driver t.ex. halvvägshus enligt 11 kap. 4 § fängelselagen eller sådant hem för vårdvistelse som avses i 11 kap. 3 § fängelselagen och 6 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Det gäller även uppdrags-tagare som Kriminalvården anlitar t.ex. för att tillhandahålla samhälls-tjänstplatser enligt 3 kap. 2 § förordningen (1998:642) om verkställig-het av frivårdspåföljder. Likaså finns det enligt Kriminalvårdens mening behov av att kontrollera personal och andra som arbetar klientnära i sådan verksamhet.

Behovet enligt åklagarmyndigheterna

I likhet med Kriminalvården saknar åklagarmyndigheterna författ-ningsstöd för att göra registerkontroll av den som myndigheten an-litar för uppdrag.

Åklagarmyndigheten har för utredningen påtalat ett behov av att kontrollera it-konsulter mot belastningsregistret eftersom det finns stora mängder sekretessbelagd information i myndighetens it-system, t.ex. kameraövervakning och hemliga tvångsmedel. För att kontrollera deras lämplighet ur säkerhetssynpunkt inför ett uppdrag genomförs i dag en bakgrundskontroll som omfattar bl.a. förekomst i brott-målsdomar (jfr avsnitt 8.3.3). Härutöver har Åklagarmyndigheten framställt ett behov av att kunna kontrollera om fastighetsägarens personal, lokalvårdare, väktare, praktikanter, hantverkare och andra kategorier av personer som rör sig i myndighetens lokaler förekom-mer i belastningsregistret.

På motsvarande sätt har Ekobrottsmyndigheten framställt ett be-hov av att kunna kontrollera dels uppdragstagare som befinner sig i myndighetens lokaler med egen behörighet, dels uppdragstagare som

utan att befinna sig i myndighetens lokaler får del av myndighetens sekretessbelagda eller på annat sätt känsliga information. Exempel på sådana uppdragstagare är tolkar, översättare, it-konsulter och experter inom vissa sakområden som tas in i myndighetens operativa verksamhet. Ekobrottsmyndigheten utför i dag inte någon register-kontroll i fråga om dem som anlitas för uppdrag av detta slag. Myn-digheten anser dock att det finns behov av kontroll, eftersom de som anlitas ofta får tillgång till känslig information, ibland i samma ut-sträckning som anställda. Genom att röja sådana uppgifter har de möjlighet att skada myndighetens verksamhet eller tredje part.

Kategorier av uppdragstagare

Kriminalvården och åklagarmyndigheterna anlitar en mängd olika uppdragstagare. En del av dessa uppdragstagare är kopplade till kärn-verksamheten, andra till myndigheternas behov av att t.ex. upprätt-hålla infrastruktur.

Som vi redovisat tidigare skiljer vi i detta betänkande på självstän-diga och osjälvstänsjälvstän-diga uppdragstagare utifrån den reglering som finns i offentlighets- och sekretesslagen, se kapitel 7. Endast de upp-dragstagare som är osjälvständiga omfattas av den ändamålsbestäm-melse som vi där har föreslagit i lagen om belastningsregister. Innan vi analyserar behovet av registerkontroll av den som har ett sådant uppdrag återfinns därför en översiktlig beskrivning av de uppdrags-tagare som anlitas och en bedömning av uppdragets beskaffenhet.

Beskrivningen gör inte anspråk på att vara uttömmande.

Övervakare m.fl.

På en rad områden har lagstiftaren anvisat att Kriminalvården, inom ramen för sitt uppdrag att verkställa straff och utföra personutred-ningar i brottmål, ska anlita uppdragstagare. Till dessa uppdrags-tagare hör de som anges i 10 § första stycket 9 a–e förordningen om belastningsregister, nämligen övervakare, förtroendeman enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

eller fängelseförordningen (2010:2010), personutredare enligt lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m., biträde enligt 6 § andra stycket lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk

kontroll eller fängelseförordningen och kontrollör enligt 3 kap. 4 § förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder.

Dessa uppdragstagare har en sådan anknytning till Kriminal-vården att de närmast kan sägas delta i straffverkställigheten. En sådan bedömning stämmer väl överens med uttalanden som gjordes i förarbetena till den tidigare sekretesslagen (prop. 1979/80:2 del A s. 127 f.; jfr avsnitt 7.2.3). Mot denna bakgrund bedömer vi att de uppdragstagare som anges i 10 § första stycket 9 a–e förordningen om belastningsregister utgör sådana osjälvständiga uppdragstagare som bör omfattas av den föreslagna ändamålsbestämmelsen i lagen om belastningsregister.

Personliga uppdragsförhållanden i övrigt

Såväl Kriminalvården som åklagarmyndigheterna anlitar uppdrags-tagare som t.ex. tolkar, översättare och it-konsulter. Även sådana experter inom vissa sakområden som tas in i Ekobrottsmyndig-hetens operativa verksamhet hör hit. Nu angivna uppdragstagare är enligt vår bedömning osjälvständiga under förutsättning att det före-ligger ett personligt uppdragsförhållande och de har en sådan anknyt-ning till myndigheten att de kan sägas delta i dennas verksamhet. En sådan tolkning stämmer väl överens med vad som har angetts om att konsulter av skilda slag, tolkar och utomstående experter är sådana uppdragstagare som kan omfattas av offentlighets- och sekretess-lagen (prop. 1979/80:2 del A s. 127 f.; jfr avsnitt 7.2.3). De bör där-med omfattas av den föreslagna ändamålsbestämmelsen i lagen om belastningsregister.

Vad som nu sagts gäller inte om Kriminalvården eller åklagar-myndigheterna inte ingår ett personligt avtal med uppdragstagaren, utan i stället anlitar en leverantör för att utföra t.ex. it-drift. I ett sådant fall omfattas inte leverantörens personal av den föreslagna ändamålsbestämmelsen, se avsnitt 7.2.3 och nedan om Inhyrd och inlånad personal.

Praktikanter

Det förslag till förbud mot registerkontroll som föreslagits av Utred-ningen om registerutdrag i arbetslivet omfattar även den som söker eller fullgör praktik (SOU 2014:48 s. 110 f.).

Elever och studenter som endast besöker Kriminalvården eller åklagarmyndigheterna i studiesyfte saknar en anknytning till myn-digheten och utgör således inte uppdragstagare i den mening som avses i offentlighets- och sekretesslagen. De skiljer sig därmed från de praktikanter som i sin utbildning deltar i arbetet på myndigheten under en inte obetydlig tid och utför arbete som annars skulle ha skötts av den ordinarie personalen. Dessa praktikanter har i regel en sådan anknytning till myndigheten att de kan anses delta i myndighetens verksamhet (jfr prop. 1981/82:186 s. 41 f.). De omfattas därmed av den föreslagna ändamålsbestämmelsen i lagen om belastningsregister.

Halvvägshus och hem för vårdvistelse

För att minska risken för att en intagen återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället kan Kriminalvården bevilja vissa särskilda utslussningsåtgärder enligt 11 kap. fängelselagen. Gemensamt för dessa åtgärder är att den intagne under en del av sitt fängelsestraff vistas utanför anstalt trots att han eller hon fortfarande är att anse som intagen, se 1 kap. 2 § första stycket fängelselagen.

Till de särskilda utslussningsåtgärderna hör att en intagen kan vistas i halvvägshus eller i ett hem för vårdvistelse. Kriminalvården ingår därför avtal med uppdragstagare som i enskild regi bedriver halvvägshus och hem för vårdvistelse. Dessa uppdragstagare ägnar sig åt en verksamhet som har samma syfte som Kriminalvårdens övriga verksamhet, och det är myndigheten som fastställer villkoren för utslussningsverksamheten och utövar kontroll över den. Den intagne verkställer fortfarande sitt straff när han eller hon är föremål för en utslussningsåtgärd och vid misskötsamhet upphävs åtgärden och verkställigheten fortsätter i anstalt. Uppdragstagaren är därför skyldig att hålla Kriminalvården underrättad om hur verksamheten fortskrider, anmäla misskötsamhet och samråda med Kriminalvården i frågor av större vikt, se 11 kap. 11 § fängelselagen. Det yttersta

ansvaret för straffverkställigheten ligger dock kvar hos Kriminal-vården.

Utifrån det nu anförda går det i och för sig att tänka sig en argumentation som innebär att den som anlitas av Kriminalvården för att bedriva halvvägshus eller hem för vårdvistelse är osjälvständig gentemot Kriminalvården och att detsamma då borde gälla den som är anställd eller har ett uppdrag hos den som driver verksamheten.

I princip anses dock inte offentlighets- och sekretesslagen gälla för den som är anställd hos ett företag som har ett uppdragsavtal med en myndighet (se prop. 1981/82:186 s. 41 f.). I 11 kap. 12 § fängelse-lagen finns därför en bestämmelse om tystnadsplikt för personal vid halvvägshus och hem för vårdvistelse som bedrivs i enskild regi.

Regeringen har i förarbetena bedömt att det är oklart om personal vid halvvägshus och hem för vårdvistelse som bedrivs i enskild regi i samtliga fall omfattas av sekretesslagen och att en särskild bestäm-melse om tystnadsplikt därför bör träda in när bestämbestäm-melserna i sekretesslagen inte kan tillämpas (En modernare kriminalvårdslag, prop. 2005/06:123, s. 36 och 81 f.). Regeringen hänvisade i detta sammanhang till sina tidigare uttalanden i ett annat lagstiftnings-ärende om att det var oklart om väktare i privata bolag som anlitas av Kriminalvården i samtliga fall omfattades av sekretesslagen, sär-skilt mot bakgrund av att det tidigare bedömts att personal från bevakningsföretag inte torde vara bundna av sekretesslagens bestäm-melser och att det därför fanns behov av en bestämmelse om tystnads-plikt (prop. 1997/98:95 s. 64 f. med hänvisning till prop. 1981/82:186 s. 41 f.).

Med hänvisning till det nu anförda anser vi att det normalt inte är fråga om osjälvständiga uppdragstagare när Kriminalvården ingår uppdragsavtal eller motsvarande med företag, stiftelser och andra organisationer för att bedriva halvvägshus eller hem för vårdvistelse.

Det gäller såväl de som företräder organisationen som de som är anställda för att utöva verksamheten. I dessa fall är alltså den före-slagna ändamålsbestämmelsen inte tillämplig. Annorlunda förhåller det sig med sådana privatpersoner som Kriminalvården kontrakterar för familjehemsplacering av fängelsedömda. Dessa personer har ett personligt uppdrag och en sådan anknytning till Kriminalvården att de kan sägas delta i dennas verksamhet. De bör därför bedömas som osjälvständiga uppdragstagare (jfr prop. 1979/80:2 del A s. 127 f.; jfr avsnitt 7.2.3).

Kontraktsvård

Inom ramen för verkställighet av skyddstillsyn med särskild behand-lingsplan, s.k. kontraktsvård, förekommer det att den dömde vistas på behandlingshem som har upphandlats av Kriminalvården. Vad som sagts ovan om halvvägshus och hem för vårdvistelse gäller även i denna del.

Trossamfund och andra ideella organisationer

Kriminalvården ska se till att de intagna i anstalt och häkte får ta del av det omgivande samhället. Det innebär att Kriminalvården verkar med t.ex. trossamfund och organisationer i det civila sam-hället, t.ex. Sveriges Kristna Råd, Svenska Röda korset och Kriminellas revansch i samhället (KRIS), och låter dem vara representerade på landets kriminalvårdsanstalter och häkten i syfte att underlätta de intagnas anpassning i samhället och motverka negativa konsekvenser av frihetsberövandet genom t.ex. isoleringsbrytande åtgärder, se 1 kap. 5 § fängelselagen och 1 kap. 5 § häkteslagen. Det är vanligt att Kriminalvården i detta syfte även beslutar om särskilda statsbidrag (jfr Statskontorets rapport [2014:24] Kriminalvårdens bidrag till ideella organisationer). De föreningar som erhåller statsbidrag utför isoleringsbrytande åtgärder genom att t.ex. bedriva besöksverksam-het på anstalter och i häkten, ha personliga stödsamtal med intagna, anordna samtalsgrupper och gudstjänster samt delta i olika former av undervisning.

Det är här fråga om verksamheter som utövas i nära samverkan med Kriminalvården. Dess företrädare är dessutom hänvisade till att följa de säkerhetskrav och andra villkor som Kriminalvården ställer upp för att de ska ges tillåtelse att vistas i anstalten eller häktet. Det innebär dock inte att organisationerna och deras företrädare kan anses ha en osjälvständig ställning gentemot Kriminalvården i den mening som begreppet har i detta sammanhang. Det gäller givetvis i ännu högre grad den samverkan som äger rum utan att det över huvud taget kan anses föreligga ett uppdragsliknande förhållande, t.ex. med organisationer som ges tillträde till anstalter och häkten för att lämna samhällsinformation.

Inhyrd och inlånad personal

Vi har tidigare redogjort för när ett personligt uppdragsförhållande kan vara osjälvständigt. Något sådant uppdragsförhållande föreligger inte när Kriminalvården eller åklagarmyndigheterna anlitar t.ex. en resurs från ett bemanningsföretag. Bemanningsföretagets personal omfattas därmed inte av den föreslagna ändamålsbestämmelsen. Det innebär att ändamålsbestämmelsen inte fullt ut svarar mot omfatt-ningen av det förbud mot registerkontroll som lämnats av Utred-ningen om registerutdrag i arbetslivet, som även täcker bl.a. inhyrd eller inlånad arbetskraft, t.ex. personal från bemanningsföretag (SOU 2014:48 s. 151).

Utredningens bedömning Kriminalvården

Vi kan inledningsvis konstatera att det finns krav på hög säkerhet inom Kriminalvården. Kravet är ett resultat av såväl extern styrning från riksdag och regering som intern styrning inom myndigheten.

De höga säkerhetskraven motiveras av en effektiv och ändamålsenlig straffverkställighet som hindrar de dömda från att under straffverk-ställigheten återfalla i brott, missbruka narkotika, rymma eller på annat sätt missköta sin verkställighet. Det är åtgärder som syftar till att upprätthålla trovärdigheten för den verksamhet som Kriminal-vården bedriver och som ytterst syftar till att minska återfall i brott.

På grund av de särskilda säkerhetsrisker som Kriminalvården ut-sätts för, det säkerhetsarbete som bedrivs på anstalter och häkten och vikten av att myndigheten kan skydda känslig information, är det enligt vår bedömning nödvändigt att Kriminalvården får de verktyg som behövs för att kunna förhindra att personer som inte är lämpliga på grund av tidigare brottslighet anlitas för uppdrag vid myn-digheten. Mot denna bakgrund menar vi att det i sig finns anledning att behandla uppdragstagare som verkställer straff enligt 10 § första stycket 9 a–e förordningen om belastningsregister samt andra osjälv-ständiga uppdragstagare på samma sätt som den som ska anställas vid myndigheten när det gäller kontroll av uppgifter i belastningsregistret.

Mot Kriminalvårdens behov av att kunna kontrollera uppgifter i belastningsregistret måste de enskildas intresse av integritet ställas.

I allt väsentligt svarar dock den bedömningen mot vad som gäller för den som är arbetstagare i och med att en uppdragstagare som här avses ska vara osjälvständig och integrerad i myndighetens verksam-het, dvs. jämställd med den som är anställd. Eftersom det är fråga om ett personligt uppdragsförhållande kan uppdragstagaren avbryta pro-cessen om han eller hon inte längre vill delta, vilket innebär att en kontroll inte av den anledningen bör vara mer integritetskänslig än vad den är för en arbetssökande. En rätt till registerkontroll avseende sådana uppdragstagare behöver inte heller innebära fler kontroller för enskilda jämfört med den kontroll som görs i dag inför anställning. Ett upp-drag kan många gånger tidsmässigt jämställas med en kortare anställ-ning, och som vi kommer att återkomma till finns det en begräns-ning i hur många gånger som myndigheten kan kontrollera före-komsten i belastningsregistret utifrån att kontrollen ska vara nöd-vändig i varje enskilt fall. Slutligen finns det i detta sammanhang också skäl att särskilt framhålla att redan nuvarande regelverk tillåter registerkontroll av vissa osjälvständiga uppdragstagare enligt 10 § första stycket 9 a–e förordningen om belastningsregister och att Säkerhetspolisen har en motsvarande rätt att kontrollera uppdrags-tagare som anlitas av myndigheten enligt 10 § första stycket 4 för-ordningen om belastningsregister.

Med hänvisning till vad som nu anförts menar vi sammantaget att det finns förutsättningar för att utöka Kriminalvårdens författnings-stöd på så sätt att myndigheten också ska få tillgång till uppgifter som finns i belastningsregistret beträffande den som ska utföra med anställning jämförbara uppdrag vid myndigheten. Vi anser att Kriminal-vårdens skyddsintressen är så pass starka att skälen för kontroll av den som ska anlitas för uppdrag av detta slag väger tyngre än intresset av den personliga integriteten hos den som kontrolleras och att beho-vet av information inte kan tillgodoses på något annat mindre integri-tetskänsligt sätt.

Den kontroll som får göras måste alltid vara nödvändig i det enskilda fallet (7 § lagen om belastningsregister). Normalt finns det inte skäl att kontrollera en uppdragstagare som kontrollerats i närtid när han eller hon anlitas för ett nytt uppdrag; i ett sådant fall uppvägs inte olägenheten för den enskilde av Kriminalvårdens behov av infor-mationen. Hur ofta en förnyad kontroll behövs får dock ytterst

bedömas i varje enskilt fall utifrån vad det nya uppdraget avser och hur starkt behovet av kontroll är.

Som angetts ligger en begränsning i förslagets räckvidd att det endast omfattar osjälvständiga uppdragstagare i enlighet med vårt förslag i avsnitt 7.2.2 om en ändring av ändamålsbestämmelsen i lagen om belastningsregister. Det innebär att förslaget inte tillgodo-ser framställda behov av att kunna utföra registerkontroll av den som inte har ett personligt uppdrag. Vi återkommer till den frågan i av-snitt 8.8 och 8.9.

Åklagarmyndigheterna

Åklagarmyndighetens och Ekobrottsmyndighetens verksamhet måste skyddas mot infiltration av kriminella element. Det ställs därför särskilt höga krav på laglydnad, lojalitet och lämplighet i fråga om den som ska ta del av myndighetens känsliga information eller annars delta eller få insyn i den operativa verksamheten. Om Åklagarmyn-digheten eller EkobrottsmynÅklagarmyn-digheten anlitar uppdragstagare som tar del av myndighetens verksamhet måste myndigheten kunna förlita sig på att han eller hon inte är dömd för något brott som utesluter uppdrag för myndigheten.

Såväl Åklagarmyndigheten som Ekobrottsmyndigheten anlitar uppdragstagare som är att anse som osjälvständiga i den mening som avses i offentlighets- och sekretesslagen, t.ex. tolkar, översättare, it-konsulter och sakområdesexperter om det föreligger ett personligt uppdrag och de har en sådan anknytning till myndigheten att de kan sägas delta i dennas verksamhet. Det har inte framkommit något som skulle motivera att dessa uppdragstagare behandlas på ett annat sätt än motsvarande uppdragstagare vid Kriminalvården och Säker-hetspolisen. Det rör sig om uppdragstagare som är osjälvständiga och så integrerade i verksamheten att de bör kunna bli föremål för registerkontroll av samma skäl och i samma utsträckning som den som ska anställas.

Enligt vår bedömning väger åklagarmyndigheternas behov av regis-terkontroll tyngre än intresset av den personliga integriteten hos den som kontrolleras, av samma skäl som anförts vad gäller Kriminal-vården. Behovet av information kan inte heller tillgodoses på något

annat mindre integritetskänsligt sätt. Vi föreslår därför ett författ-ningsstöd som ger åklagarmyndigheterna rätt att, på samma sätt som

annat mindre integritetskänsligt sätt. Vi föreslår därför ett författ-ningsstöd som ger åklagarmyndigheterna rätt att, på samma sätt som