Reglering till skydd för den personliga integriteten

3.2.1 Regeringsformen

Den personliga integriteten skyddas av regeringsformen. Av målsätt-ningsbestämmelsen i 1 kap. 2 § fjärde stycket följer att det allmänna ska värna den enskildes privat- och familjeliv. Målsättningsbestämmelsen anger ett viktigt mål för den samhälleliga verksamheten, men den är inte rättsligt bindande för det allmänna. Bestämmelsen ger därför inte upp-hov till några individuella rättigheter.

I andra kapitlet i regeringsformen finns däremot rättsligt bind-ande föreskrifter om grundläggbind-ande fri- och rättigheter. Av 2 kap.

6 § andra stycket framgår att var och en är gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Bestämmelsen tillkom i sam-band med den senaste översynen av regeringsformen och trädde i kraft den 1 januari 2011. Syftet var att förstärka grundlagsskyddet för den personliga integriteten. I förarbetena anges att avgörande för om en åtgärd ska anses innebära övervakning eller kartläggning av en enskilds personliga förhållanden, och därmed omfattas av grundlags-skyddet, inte är det huvudsakliga syftet med åtgärden utan vilken effekt åtgärden har. Som exempel på en sådan åtgärd anges registrer-ing av personuppgifter i polisens belastnregistrer-ingsregister. Registrerregistrer-ingen innebär en kartläggning av alla som har dömts eller på annat sätt har lagförts för brott, även om registrets uttalade ändamål är att ge infor-mation åt olika myndigheter om belastningsuppgifter som behövs bl.a. för att utreda brott och bestämma straff samt vid lämplighets- och tillståndsprövning av olika slag (En reformerad grundlag, prop. 2009/10:80, s. 180 f.).

Enligt 2 kap. 20 och 21 §§ får begränsningar i skyddet för den personliga integriteten endast göras i lag och för att tillgodose ända-mål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. En begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till sitt ända-mål och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Inte heller får en begränsning göras enbart på grund av politisk, religiös, kultu-rell eller annan sådan åskådning.

3.2.2 FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Det internationella arbetet för mänskliga rättigheter tar sin utgångs-punkt i den allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som Förenta Nationerna (FN) antog 1948. I artikel 12 i förklaringen anges bl.a. att ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och att var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp. I artikel 29 anges vilka inskränkningar i deklarationens fri- och rättigheter som är tillåtna. Sådana inskränkningar får endast göras i lag och enbart om syftet är hänsyn till och respekt för andras fri- och rättigheter samt för att tillgodose krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd.

Rättigheterna i förklaringen om de mänskliga rättigheterna har senare förts in och vidareutvecklats i ett antal konventioner som är bindande för de anslutna staterna, däribland Sverige. Artikel 12 i för-klaringen återfinns i artikel 17 i 1966 års FN-konvention om med-borgerliga och politiska rättigheter.

3.2.3 Europakonventionen

Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa-konventionen) gäller som svensk lag, se lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig-heterna och de grundläggande frirättig-heterna. Enligt artikel 8 har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Inskränkningar i dessa rättigheter får endast göras med stöd av lag och om det är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Artikel 8 ger enligt Europadomstolens praxis upphov inte bara till en förpliktelse för det allmänna att avhålla sig från omotiverade inskränkningar, utan även en skyldighet för det allmänna att se till att enskilda även i förhållande till andra enskilda tillförsäkras en rätt till respekt för privat- och familjeliv.

Europadomstolen har prövat frågan om rätten till respekt för privatliv kränkts vid registerkontroll i samband med anställning (M.M. mot Förenade kungariket, dom den 13 november 2012). Europa-domstolen konstaterade att M.M. hade gått miste om en anställning på grund av att den varning hon fått funnits registrerad i brotts-registret och att hon, så länge registreringen fanns kvar, riskerade att drabbas av liknande konsekvenser. Europadomstolen fann vidare att registreringen gällde känsliga persondata som under vissa förhållan-den kunde bli tillgängliga för andra personer, eventuellt långt efter det att den registrerade händelsen ägt rum. Det var därför viktigt att ha klara och detaljerade regler om behandlingen av sådana person-data och föreskrifter, om hur länge uppgifterna fick lagras, hur de fick användas, när andra personer kunde få tillgång till uppgifterna och när de skulle avlägsnas ur registret. Enligt Europadomstolen var inte lagregleringen på Nordirland tydlig i fråga om insamlande, beva-rande och utlämnande av personuppgifter. I brottsregistreringen gjordes inte heller skillnad med avseende på brottets art, den tid som förflutit sedan det begicks och den betydelse brottet kunde ha för en anställning. I det aktuella fallet var det dessutom bekymmersamt att lagringen av uppgiften om den varning som M.M. tilldelats hade fortgått längre än vad hon hade haft anledning att räkna med när hon accepterat en varning i stället för att kräva domstolsprövning. Dom-stolen kom därför fram till att registerkontrollen stod i strid med rätten till respekt för privatliv enligt artikel 8.

3.2.4 Rättighetsstadgan

Den personliga integriteten skyddas också av den stadga om de grund-läggande rättigheterna (rättighetsstadgan) som Europeiska unionen (EU) antagit. Stadgan är rättsligt bindande för EU:s medlemsstater och har, inom ramen för fördragens tillämpningsområde, företräde framför föreskrifter i den nationella rättsordningen.

I stadgan, artikel 3, 7 och 8, slås fast att var och en har rätt till fysisk och mental integritet, respekt för sitt privat- och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer samt skydd av de personupp-gifter som rör honom eller henne. I artikel 52 anges i vilken utsträck-ning inskränkutsträck-ningar får göras i de rättigheter som erkänns i stadgan.

Utgångspunkten är att sådana inskränkningar endast får göras i lag

och ska vara förenliga med det väsentliga innehållet i rättigheterna.

Begränsningar får endast göras om de är nödvändiga och svarar mot ett allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

3.2.5 ILO:s riktlinjer

Internationella arbetsorganisationen (International Labour Orga-nization, ILO) är FN:s fackorgan för arbetslivsfrågor. ILO har till uppgift att bl.a. främja sysselsättning och bättre arbetsvillkor. ILO utarbetar konventioner och rekommendationer på arbetslivets område och har bl.a. tagit fram riktlinjer angående skydd för arbetstagares personuppgifter (Protection of workers’ personal data, An ILO code of practice, International Labour Office, 1997). Dessa riktlinjer är inte rättsligt bindande utan avsedda som rekommendationer.

I riktlinjerna anges att en arbetsgivare inte ska hämta in uppgifter om arbetstagares lagöverträdelser (punkten 6.5.1). Med begreppet arbetstagare avses även tidigare arbetstagare och arbetssökande (punk-ten 3.4). Om det föreligger särskilda omständigheter får dock sådana uppgifter hämtas in om de är direkt relevanta för anställningsbeslutet och i överensstämmelse med nationell lagstiftning (punkten 6.5.2).

I den kommentar som finns till riktlinjerna anges att en uppgift om brott avseende övergrepp på barn är relevant om anställningen innefattar arbete med barn. Likaså anges där att en yrkesförare kan vara skyldig att lämna uppgift till sin arbetsgivare om en rattfylleri-dom.

En arbetsgivare ska som huvudregel hämta in uppgifter om lag-överträdelser direkt från arbetstagaren (punkten 6.1). I den nämnda kommentaren till riktlinjerna anges att det är för att säkerställa att endast relevant information samlas in. Endast om arbetstagaren har fått förhandsinformation och gett ett uttryckligt samtycke kan arbets-givaren vända sig till andra för att begära sådana uppgifter (punk-ten 6.2).