Rektorernas beskrivningar av hur arbetet med kulturell mångfald ser ut i

Under denna rubrik presenteras en analys av rektorernas allmänna beskrivningar av arbetet med kulturell mångfald i förskolans verksamhet, förenat med beskrivningar av hur arbetet preciseras utifrån de mål som behandlar kulturell mångfald i förskolans läroplan. Resultaten visar på en stor skillnad i hur säkra rektorerna uppfattas vara gällande arbetet med kulturell mångfald. På frågan om hur förskolan arbetar med att främja barns förståelse för värdet av kulturell mångfald beskriver en av rektorerna ett förhållningssätt som bland annat handlar om att inte särskilja mörka och ljusa människor. I samband med detta så skrattar hen till, vilket jag tolkar beror på en nervositet och osäkerhet gällande hur man bör tala om och

förhålla sig till ämnet. Rektorernas framställning av att arbetet med kulturell mångfald är svårt skulle enligt min åsikt kunna vara en anledning till att ämnet ofta beskrivs vara sammanvävt med andra ämnen. Flera av rektorerna talar även om att arbetet med ämnet i nuläget sammankopplas med en kompetensutbildning som handlar om våldspreventivt arbete, normer, identitet och genus. Då jag inte tagit del av denna kompetensutbildning är det svårt att uttala sig om huruvida kulturell mångfald behandlas eller inte, dock framgår det av rektorernas svar att kompetensutbildningen inte är specifikt inriktat på ämnet. Att undersöka vilka normer som präglar en förskola är dock betydelsefullt i arbetet med kulturell mångfald eftersom detta kan bidra till en bild av vilket socialt klimat och vilka normer som råder i verksamheten. Ett interkulturellt perspektiv innebär enligt Lorentz (2013) att man aldrig kan bedöma moraluppfattningar och värderingar utifrån ens eget kulturella perspektiv (s. 55). Det är därav min uppfattning att ett normkritiskt arbetssätt som förespråkas i ovan nämnda kompetensutbildning går i linje med ett interkulturellt perspektiv. Lorentz (2013) menar även att det interkulturella perspektivet präglas av en samverkan och interaktion mellan människor med olika kulturella bakgrunder, samt att begreppet interkulturalitet skildrar värdet och kvaliteten i dessa möten (s. 9 och 54–55). Vidare lyfter Lahdenperä (2018) att interkulturalitet handlar om att möten och interaktion mellan människor präglas av öppenhet och social rättvisa. Samt att det interkulturella perspektivets mål bland annat innefattar jämlikhet oavsett bakgrund (s. 3). Rektorerna sammankopplar även arbetet utifrån läroplanens strävansmål med att främja barns förståelse för värdet av kulturell mångfald med en verksamhetsförankrad grundsyn eller värdegrund som innefattar synen på människan, bemötande och förhållningssätt. Vidare nämns även ämnen som genus, normer och demokrati i samband med denna grundsyn, vilket enligt min uppfattning går i linje med ett interkulturellt perspektiv och en interkulturell kompetens. En interkulturell kompetens bygger enligt Borgström (2004) på ett förhållningssätt som innefattar öppenhet och förståelse gentemot andra människor, vilket ämnar till att skapa en ömsesidig kommunikation mellan människor som har olika kulturer och etniciteter (s. 33). Vidare menar Lahdenperä (2018) att interkulturell kompetens utifrån ett pedagogiskt perspektiv innebär att pedagoger kan skapa inkluderande och öppna lärmiljöer (s. 4). Att förskolans miljö och material representerar kulturell mångfald i syfte att skapa nyfikenhet, frågor och samtal kring ämnet är återkommande i några av rektorernas svar angående hur förskolan arbetar med kulturell mångfald. Att samtala med barn om olika maträtter, frukter, djur och kläder kan i förlängningen enligt somliga rektorer bidra till en kännedom om olika levnadsförhållanden och kulturer, samt en förmåga att leva sig in i andras villkor och värderingar, vilket är en del av förskolans läroplan. Medvetet valda böcker eller filmer, samt bilder på alla världens barn kan även enligt rektorerna generera i samtal utifrån detta strävansmål. Enligt Håland Anveden (2017) definieras kultur ofta utifrån synliga kulturella uttryck som dans, teater, konst, klädsel och matkulturer, vilket enligt författaren är problematiskt då detta kan leda till en exotifiering och en missvisande bild av andra kulturer. Samt att vardagskulturella uttryck förbises (s.1–2). Hastrup belyser även att stereotypa förenklade bilder av olika kulturer ofta befästs (2010, s.10 - 11). Två tänkbara scenarion skulle kunna uppstå i förhållande till ovan nämnda arbetssätt beroende på om pedagogerna på dessa förskolor besitter ett interkulturellt perspektiv och en interkulturell kompetens eller inte. Det första scenariot där pedagogerna inte innehar ett interkulturellt perspektiv skulle

kunna leda till att barnen utvecklar en förenklad stereotyp bild av andra kulturer utifrån synliga kulturella aspekter, vilket kan leda till exotifiering. Det andra scenariot skulle kunna bidra till en mer inkluderande och öppen lärmiljö där olika människor och kulturer genom representation bidrar till att vidga normerna, dock skulle detta kräva att arbetet med och kring detta material hanteras av en pedagog som besitter en interkulturell kompetens. Några av rektorernas beskrivningar av hur förskolorna arbetar för att ge barn kännedom om olika levnadsförhållanden, kulturer, villkor och värderingar kan däremot mer konkret anses utgå från ett interkulturellt perspektiv. Detta då arbetet beskrivs grunda sig i temaarbeten och samtal som utgår från barnen, dess familj och liv oavsett etnicitet. En av rektorerna menar att arbetet handlar om att få en förståelse för att människors kulturer ser olika ut eftersom alla har olika levnadssätt och traditioner, även om man kommer från samma land. Hen menar även att man inte kan dra slutsatser om att alla familjer från ett visst land lever på ett visst sätt. Denna syn av kultur delar även Hastrup (2010) som menar att vanor och förhållningssätt är grundläggande när man talar om kultur (2010, s.10 - 11). Det förhållningssätt som rektorerna här visar på tyder på en bredare förståelse av vad kultur innebär, samt att alla människor bär på en kultur oavsett bakgrund, vilket visar på en interkulturell kompetens. I linje med det interkulturella perspektivet beskriver även vissa rektorer att arbetet med att främja barns förståelse för värdet av kulturell mångfald kretsar kring samtal om likheter och olikheter ur olika infallsvinklar för att belysa att olika sätt att leva och vara på är okej.

Vidare handlar arbetet med kulturell mångfald till stor del om språk för många av rektorerna, som även beskriver språket som en viktig del av den kulturella identiteten. Ett annat strävansmål i förskolans läroplan behandlar barns möjlighet att utveckla sin kulturella identitet, vilket samtliga rektorer anser vara av stor vikt bland annat för en trygg självkänsla. Att bilda en egen identitet är enligt Stier och Riddarsporre (2019) ett mänskligt behov. Författarna menar att en identitet skapas genom en persons självbild eller föreställning om vem man är, där exempelvis ursprung och grupptillhörigheter kan integreras, samt den sociala omgivningens uppfattning om personen. Vidare menar författarna att förskolan är en ”arena för identitetsskapande” då barnets egen självbild tillsammans med de uppfattningar och bemötande som barnet möter genom olika människor i förskolan kommer att påverka dess identitetsbildning. Kollektiva identiteter skapas även ofta utifrån olika etniciteter eller religioner vilket enligt författarna både kan bidra till en känsla av gemenskap samt stereotypa föreställningar (s. 22–23). Vidare menar Stier (2019) att begreppet etnicitet är tätt sammankopplat med kultur, samt att en kultur kan inkludera flera olika etniciteter. Stier framhäver även att etnicitet inte endast handlar om en gemensam kultur, nation, hudfärg eller historia utan även att man definierar sig med en etnisk grupp (s. 134). Vilket i sin tur även kan komma att påverka barns identitetsprocess. Även om alla rektorer medger att det är av stor vikt att samtliga barn får utveckla sin kulturella identitet, så framgår det inte konkret hur detta arbete skall gå till. Utifrån ovanstående beskrivning av att förskolan är en arena för identitetsskapande blir det tydligt att förskolans pedagoger innehar ett stort ansvar i och med att deras uppfattning samt bemötande av barnet kommer att påverka dess identitetsskapande. Därmed kommer barnets identitet att påverkas av huruvida förskolan innehar ett

interkulturellt perspektiv eller ett monokulturellt perspektiv, vilket i förlängningen kommer att påverka förskolans arbetssätt med kulturell mångfald. Sannolikheten är stor att identitetsskapandet påverkas negativt om ett barn som inte är etniskt svensk befinner sig i en monokulturell organisation där mångfald ses som problematiskt, den egna kulturen betraktas som norm och pedagoger innehar stereotypa och förutfattade meningar om olika etniciteter och kulturer. I motsats till ovanstående scenario kan pedagoger som besitter en interkulturell kompetens och ett interkulturellt perspektiv istället tänkas bidra till en positiv identitetsbildning och självbild samt en trygg självkänsla.