Relationell nivå

Kommande avsnitt behandlar hur våld i nära relation kan förklaras utifrån den relationella nivån i den socioekologiska modellen (Heise 1998). Vad som

framkommit utifrån intervjuerna går det att finna ett samband mellan individuella riskfaktorer med de riskfaktorer som återfinns i den relationella nivån. Empirin visar även att situationsvåld får en betydande roll när riskfaktorer utifrån det relationella perspektivet ska förstås. Vidare diskuteras det hur ett relationellt perspektiv påverkar arbetet i socialtjänstens olika enheter.

7.3.2.1 Hur våldet förstås

Några av informanterna ger en bild av våldet som något som orsakas av, eller är en del av, en konflikt eller ett bråk mellan kvinnan och mannen. Erik och Veronica handlägger även missbruksärenden i sin tjänst och beskriver utifrån deras erfarenheter hur våldet benämns som bråk samt hur våld hänger ihop med alkoholmissbruk.

“[...] ofta är det på liksom en mer lågintensiv nivå. Också på en nivå där båda på ett annat sätt kanske accepterar det eller så. Det blir så när man dricker och så kan det bli bråk, då blir det tjafs och så slår någon. Och även om vi utifrån kan se att det ofta är kvinnan som blir slagen och att det är mannen som slår, så har liksom båda på något sätt ofta en idé om att det är och får vara så eller att det för dem inte är det stora bekymret. Det är så livet ser ut lite.” (Erik)

“[...] men i de här ärendena när det har blivit placeringar och varit väldigt grovt våld, där har det ju inte, som jag kan komma ihåg i alla fall, framkommit uppgifter om missbruk. “(Veronica)

I de två ovanstående citaten beskriver intervjupersonerna hur de båda parterna i relationen inte framställer våldet som det huvudsakliga problemet när alkohol är inblandat i bilden. Våldet kan i dessa situationer förknippas med vad den socioekologiska modellen benämner som en relationskonflikt. Utifrån den relationella nivån i modellen beskrivs det hur relationskonflikter kan vara en riskfaktor där upprepade verbala diskussioner kan utlösa fysiska aggressioner. Den relationella nivån tar även upp det samband som finns mellan hög

alkoholkonsumtion och våld mot kvinnor. Forskare menar att sambandet beror på alkoholens effekter av att ta bort hämningar och att det även försämrar en individs förmåga att tolka situationer (Heise 1998). På så sätt är alkoholen en

situationsbunden riskfaktor till att våld uppstår, vilket stärker den bild som Veronica beskriver, att alkohol som riskfaktor sällan finns med i det systematiska

våldsutövandet.

7.3.2.2 Hur det påverkar arbetet

I de ärenden där det framkommer att båda parterna i relationen är inblandade i våldet och att ingen söker skydd eller annat stöd hos socialtjänsten, blir det heller inte lika tydligt vem som är utövaren och vem som är offer i relationen. Detta belyser Sandra i citatet nedan.

“[...] och ibland är man ju alltihop, i en relation kan man ju både vara förövare och offer och betraktare också för den delen.” (Sandra)

När både mannen och kvinnan framställs som delaktiga och jämbördiga i våldet ger ett sådant synsätt en könsneutral förståelse av våldet, då det osynliggör att ett kön utsätter ett annat. När våldet förklaras utifrån den relationella nivån så utgörs den nära relationen för att vara riskfaktorn till våldsutövande. Mattsson (2011) belyser hur denna förklaring riskerar att mjuka upp våldet och att neutraliseringen av utövar/utsatt relationen, gör att det faktum att det oftast är kvinnor som blir slagna och män som slår delvis osynliggörs. I Matssons (2011) utvärdering tar personalen

upp, på samma sätt som Sandra, Erik och Veronica gör, att det inte alltid är en som slår och en som blir slagen i en relation. Inte heller att våldsutövande män enbart är förövare utan själva har blivit utsatta för våld i sin barndom. Detta resonemanget menar Mattsson (2011) tar avstånd från förståelsen av att våld i nära relationer handlar om mäns våld mot kvinnor.

Alla kommunerna delar erfarenheten av att de våldsutövande männen ofta lägger ansvaret utanför sig själva och beskyller den våldsutsatta kvinnan. Helena exemplifierar detta i följande citat.

“Jag tänker att den som använder våld har först i någon mening uppfattat sig själv som utsatt för någonting, en kränkning, en felbehandling, ett hot. Då fokuserar man på det istället, vad hon gjorde, vad de sa och hur det var befogat att jag gjorde detta. [...]” (Helena)

Genom att männen lägger ansvaret utanför sig själva och pekar på att våldet hade kunnat undvikas om deras partner inte hade sagt eller gjort på ett visst sätt så sker en ansvarsförskjutning. Detta stärker både Boëthius (2015) och Pallatino et al. (2019), forskning kring att männen genom ansvarsförskjutning vill befria sig från

skuld. Anna beskriver vidare att de enheter som främst använder sig av insatser likt familjeterapi och som inte i huvudsak arbetar med våld i nära relation, tenderar att bortse från att det är våld som förekommer i en relation. Hennes kollega Christina ger ett exempel på detta i citatet nedan.

“Ibland så kan det ju vara så här att de på öppenvården och på familj tycker att man ska behandla hela familjen om det är något knas där, medan vi kan tycka

‘men om inte hon vill träffa sin man, eller hon håller på att separera från en man som slår henne, varför ska hon sitta på familjesamtal?’. Där kan det ju vara lite olika uppfattningar om hur man ska gå vidare.” (Christina)

Det som beskrivs är hur våldet neutraliseras genom att våldet ibland kan anses som ett familjeproblem och som ska behandlas därefter. Christina belyser därför vikten av att alla i verksamheten anlägger samma perspektiv på våldet för att inte riskera att hamna i situationer som beskrivs i ovanstående citat. Att personalen på

verksamheten förstår våldet på olika sätt gör att de även har olika uppfattningar om hur de ska gå vidare i vissa ärenden där det förekommer våld. Lipsky (1980) beskriver hur socialarbetarens handlingsutrymme formas av individuella handlingsstilar, värderingar och preferenser, vilket i sin tur påverkar klienten i vilken insats de beviljas. Anna beskriver, likt Christina, hur öppenvården förstår och benämner situationen som ett kommunikationsproblem och beviljar därför

familjebehandling, vilket gör att mannens ansvar delvis förskjuts över på kvinnan.

Om verksamheten bortser från mannens ansvarstagande riskerar detta leda till att mannens våld mot kvinnan framställas som en konsekvens av hennes felaktiga agerande (Mattsson 2011).

7.3.2.3 Möjligheter i arbetet

Alla intervjupersonerna poängterar på olika sätt att de i samtal med den

våldsutövande mannen arbetar med att försöka få mannen att inse att det är han som

bär ansvaret för sitt våldsamma beteende och att det inte finns någonting som rättfärdigar våld. Att arbeta med ansvarstagande är även en del av ATV, som återfinns i samtliga kommuner. Vikten av ansvarstagande pekar även Pallatino et al.

(2019) på i sin forskning då de menar att det är väsentligt att arbeta med ansvarstagande för att motverka våldet och minska risken för upprepning.

Empirin visar på att det kan vara en svårighet för VINR-utredarna att nå de våldsutövande männen på grund av den tidigare nämnda ansvarsförskjutningen.

Lena, Sandra, Christina, Matilda och Helena pratar även om att det kan vara svårt att nå dem med anledning av att de ofta upplever skam för sitt våldsbeteende, vilket bekräftar Gottzéns (2013) forskning som säger att skammen blir ett hinder för männen när det kommer till att berätta ärligt och öppet om våldet. Majoriteten av kommunerna använder medvetet sig av olika strategier för att skapa ett

samtalsklimat som kan öka chanserna för att få männen att öppna upp.

Intervjuperson 8 beskriver i citatet nedan svårigheten som skammen medför.

“[...] Många skäms jättemycket och det tar en stund att få dem att börja prata.

Även när jag ställer öppna frågor så kan de svara ‘ja kanske’[...]” (Matilda)

För att få till ett bra samtal och få männen att dela med sig så poängterar Matilda och Helena att det är viktigt att börja lugnt och inte hoppa rakt in på de tunga ämnena med en gång. Ett lugn och en trygghet behöver skapas. Sandra värdesätter humor som en strategi för att nå våldsutövarna. Att använda självironi blir ett sätt att lätta på skuldbördan och få igång samtalet. Helena lyfter fram att det är viktigt att vara respektfull i sitt bemötande, vilket även Sandra pratar om i följande citat.

“Jag tänker att det som är viktigast i allt socialt arbete är att fråga och se människan bakom det som den gör. Alltså respektfullt bemötande och att se varför personen är på det här sättet. “(Sandra)

Om männen inte erkänner eller har någon insikt i att de har gjort fel uttrycker Erik att det är viktigt att försöka hitta en balans i att lägga ansvaret på mannen, men samtidigt inte så pass mycket att han inte vill ha med hen att göra. Erik upplever att det kan vara en svårighet i arbetet. Han menar att det är viktigt att inte rättfärdiga mannens beteende, men samtidigt behöver hen visa en viss förståelse inför mannens upplevelser för att inte tappa honom. Helena beskriver denna balansgång på ett liknande sätt.

“Det är ju en kombination av att icke vara dömande och samtidigt förlägga ett ansvar. Det kan ju tyckas vara motsägelsefullt men jag tänker icke dömande i betydelsen att jag inte går in i något slags känslomässigt dömande om vad de har gjort men ändå pekar på deras beteende, att det är deras ansvar och ingen annans. “(Helena)

Tidigare nämnda strategier är exempel på den makt socialarbetare har att själva påverka sitt handlingsutrymme. Organisationen talar om vilka ramar och regler socialarbetaren måste förhålla sig till, samt vilken budget som finns att förfoga över, däremellan lämnas det öppet för socialarbetaren att själv bestämma över och

påverka sitt arbete. De personliga strategier som tagits upp bottnar i socialarbetarnas

kunskap och erfarenheter från att ha mött många våldsutövare i sitt arbetsliv. Det finns inga uttalade regler kring vilka personliga strategier socialarbetaren måste applicera på sina samtal. De personliga strategierna bygger på att socialarbetaren har utnyttjat sitt handlingsutrymme till att skapa sådana för att främst kunna hjälpa männen, men också för att underlätta sitt arbete. De personliga strategierna blir på så sätt viktiga för att få fler män att motiveras till samtalsbehandling och därmed också minska våldet i nära relationer (Svensson, Johnsson & Laanemets, 2016).

7.3.2.4 Sammanfattning

Detta avsnitt har bland annat tagit upp vilka konsekvenser det kan få att anlägga ett relationellt perspektiv på våld. Utifrån det som tagits upp går det att dra slutsatsen att det finns en risk att våldet neutraliseras och därmed osynliggörs om ansvaret för våldsutövningen inte läggs över på mannen. I de här fallen blir det tydligt att socialarbetares förståelser av våldet påverkar handlingsutrymmet, det vill säga hur socialarbetaren väljer att hantera ärendet. För att motverka detta krävs det att de olika enheterna på socialtjänsten har en samsyn om hur våld ska förstås vilket enligt intervjupersonerna bäst uppnås genom att utbilda och prata om eventuella fördomar om våldsutövare. Det är vanligt att männen upplever skam inför sina

våldshandlingar vilket leder till att de inte tar ansvar för sina handlingar. Detta gör det i sin tur svårt för socialarbetarna att nå fram till våldsutövarna. När det inte finns några lagar eller organisatoriska riktlinjer kring hur dessa situationer skall hanteras blir de professionellas personliga strategier ytterst viktiga, vilket är ett exempel på den makt socialarbetare har att själva påverka sitt handlingsutrymme.