Strukturell nivå

Slutligen kommer vi nedan behandla den strukturella nivån i den socioekologiska modellen (Heise 1998) och beskriva vilka riskfaktorer som kan kopplas till våldsutövandet. Det strukturella perspektivet kommer att förklaras och

problematiseras utifrån könsmakt. Avsnittets senare del lyfter även fram vad några av intervjupersonerna anser är viktigt att arbeta med i förebyggande syfte på en strukturell nivå, samt hur det preventiva arbetet ser ut i nuläget.

7.3.4.1 Hur våldet förstås

Den strukturella nivån diskuteras inte i lika stor utsträckning som de andra nivåerna i våra intervjuer. Lena och Maja delar uppfattningen om att det finns ett behov av att använda flera olika perspektiv men lägger dock en viss betoning vid den strukturella nivån kopplat till hur patriarkala strukturer påverkar individer.

“Om vi tittar på våldet som helhet från olika perspektiv, både individperspektivet att man kan ha med sig saker innan, men också de patriarkala strukturerna, och att det kan vara en del socialt betingat [...] den som är absolut tyngst så är det ju just att vi lever i en patriarkal struktur.”

(Maja)

Maja pratar om de patriarkala strukturernas påverkan på våld i nära relation, vilket utifrån Heise (1998) kan förklaras handla om könsmakt. Lena pratar om

könsmaktsordningen som den mest grundläggande förståelsen av våld och att hon mer eller mindre alltid använder sig av det perspektivet i sitt

arbete. Könsmaktsteorin kan enligt Heise (1988) socioekologiska modell tolkas som en strukturell förklaringsmodell som övergripande handlar om att det finns en snedvriden maktordning mellan kvinnor och män i vårt samhälle, som bygger på att vi har vissa attityder kring vilka egenskaper och roller kvinnan respektive mannen ska ha i olika sammanhang. Könsrelaterade normer kan förklaras på en strukturell

nivå som handlar om attityder kring att dominans, aggressivitet och kontroll hör till mansrollen. Dessa strukturella normer leder i sin tur till vissa problematiker som tidigare beskrivits på en samhällsnivå. De exempel som lyfts kring män som kommer från andra länder med ett socialt nätverk som legitimerar våld framställs även av socialarbetarna grunda sig i kulturella normer. Utifrån den socioekologiska modellen förekommer dessa kulturella normer på en strukturell nivå med koppling till heder. Den manliga hedern är utifrån den strukturella nivån en riskfaktor för våldsutövande och benämns som hedersvåld. Detta resonemang speglar hur den strukturella nivån genomsyras på andra nivåer och hur våld är ett komplext fenomen som uppstår på grund av flera faktorer som samspelar på olika nivåer (Heise 1998).

7.3.4.2 Hur det påverkar arbetet

Lena beskriver att hon sällan uttryckligen pratar om ordet könsmakt med

anledningen att männen då ofta går i försvar. Genom sina tidigare erfarenheter av mannens ovilja att föra en diskussion kring könsmakt, så har hon använt sitt handlingsutrymme till att utforma en strategi kring hur hon skall kunna arbeta med könsmakt utan att mannen går i försvar. Strategin innebär att försöka få männen att förstå hur deras beteende uppfattas av andra och hur makt kan ta sig uttryck genom härskartekniker och förminskning och inte bara genom fysiskt våld. Hon lägger därmed ingen betoning i samtalet på att det är just det manliga könet som utövar våld mot en kvinna. I enlighet med Gottzéns (2013) forskning menar Lena att en anledning till att männen går i försvar när begreppet könsmakt diskuteras kan vara att de inte vill erkänna att det rör sig om könsmakt, då det ofta ses som mer stigmatiserat att vara en man som utövar våld mot sin kvinna än att vara en våldsutövare.

En annan anledning till att de går i försvar, förklaras i följande citat, bero på att de män som utövar situationsbaserat våld inte förstår att de är i ett överläge. Lena menar, likt Gottzéns (2013) forskning, att anledningen till att männen slår många gånger beror på att de inte har några andra verktyg eller resurser att ta till. Enligt den socioekologiska modellen (Heise 1998) så beror detta, utifrån ett

könsmaktsperspektiv, på att de maskulina normerna mer talar för en fysisk eller aggressiv problemlösning än en reflekterande och verbal sådan.

“Det är ju inte så att de upplever att de är i ett överläge. De slår ju inte för att de tycker att de är starkast, bäst och klokast. De slår ju för att de blir

frustrerade, kan inte hantera det och det är det enda sättet att få tyst på det eller för att vinna. Så de slår ju alltid ifrån ett underläge. Så i deras värld är ju inte könsmaktsordningen någonting som är relevant på det sättet, för de tycker inte att de är i överläge.”(Lena)

Även om det utifrån ett könsmaktsperspektiv kan vara mycket tydligt att den våldsutövande mannen utövar makt mot sin kvinna, så kan våldet i citatet ovan samtidigt ses som ett uttryck för maktlöshet istället för maktutövning i relationen, vilket kan behöva söka sin förklaring på andra nivåer. Praktiskt sett så finns det då en komplexitet i våldet som det strukturella könsmaktsperspektivet har svårt att hantera utan stöd från andra perspektiv. Könsmaktsperspektivet måste lämna plats

för i huvudsak det individuella perspektivet, då det visar på mer variation och komplexitet när det kommer till orsakssamband (Mattson 2011).

“Att jobba inom socialtjänsten är lite att vad är skärningspunkten... Å ena sidan en mer samhällelig feministisk förståelse av att det är ett problem där det i huvudsak är män som utövar våld mot kvinnor, och å andra sidan när vi träffar människor så måste vi ju väldigt mycket utgå ifrån det individuella. [...] ” (Helena)

I citatet ovan beskriver även Helena hur den strukturella fokuserade förståelsen kan komma i konflikt med den individuella och att det är viktigt att balansera dessa perspektiven. Mattsson (2011) diskuterar i sin forskning ifall användandet av ett feministiskt perspektiv riskerar att vara för partiskt. Balansgången mellan perspektiven kan i denna mening förstås genom att socialarbetare måste kunna hjälpa klienter som de inte tar parti för. Om socialarbetare inte har ett tillräckligt brett handlingsutrymme att även se individen bakom våldet, riskerar detta att få negativa konsekvenser för hjälpsökande våldsutövare.

Lena beskrev i sitt tidigare citat att männen inte upplever sig vara i överläge och att anledningen till att de använder våld snarare beror på att de inte kan hantera

situationen och saknar verktyg, än att de medvetet vill utöva kontroll eller makt över kvinnan. Könsmaktsperspektivet kan därigenom tolkas vara enklare att applicera på det systematiska våldet. Eftersom det systematiska våldet, enligt Heise (1998), kännetecknas av ett medvetet kontrollerande av kvinnan och att mannen lägger ansvaret utanför sig själv, så kan det tolkas som att strukturella perspektivet automatiskt blir det mest dominanta i den typen av våld. I det situationsbetingade våldet skulle det möjligen kunna räcka att på en individnivå arbeta med att lära männen hur de ska hantera sin ilska för att få maktutövandet att upphöra och att könsmaktsperspektivet ligger mer i periferin som ett komplement. I det systematiska våldet är det mer uppenbart att det centrala handlar om att arbeta med männens attityder angående könsroller och makt för att kunna lösa upp normer och därigenom nå en förändring.

7.3.4.3 Möjligheter i arbetet

Utöver att informera och utbilda kring hur VINR-enheterna fungerar så visar resultatet på en annan form av preventivt arbete. Ingen av kommunerna har utformat egna insatser med syftet att verka preventivt på en strukturell nivå. Intervjuperson Lena, Maja, Helena och Matilda beskriver dock att det finns insatser som de själva inte bedriver eller ansvarar över men som finns i kommunen i syfte att motverka att våldet uppstår. Insatserna handlar övergripande om att få unga att prata om

maskulinitet, normer och relationer. Att det är viktigt att prata med barn och ungdomar om relationer styrks även av tidigare forskning som menar att det förebygger att barn tar efter sina föräldrars våldsbeteende (Costa et al. 2015;

Pallatino et al. 2019).

Anna och Lena anser att det inte görs tillräckliga satsningar på dessa typer av insatser. De menar att mansnormen och kvinnonormen behöver luckras upp och att den typen av arbete behöver börja tidigt, redan i förskolan.

“[...]Alltså vi vet ju att vi behandlar tjejer och killar olika, det vet vi ju. Ska man ändra på det får man gå ner i åldrarna” [...] (Lena)

Anna, Christina och Lena menar att det krävs ett aktivt arbete kring normer och maskulinitet för att motverka att våra patriarkala föreställningar kring vad som är manliga respektive kvinnliga egenskaper ska forma våldsbeteenden. Lena

poängterar även att det är viktigt att arbeta med hur vi uttrycker oss. Lena menar att språket är viktigt och behöver ifrågasättas i högre utsträckning, då våra strukturella normer återspeglas i vårt sätt att uttrycka oss.

“[...] Man pratar inte om det delade ansvaret att skydda sina barn, man pratar om att kvinnan ska skydda barnen för hon är slagen. Ordens betydelse gör någonting med oss, vilket gör att vi inte tänker vidare. Vad är det vi säger när vi säger “Hon skyddar inte barnen?” Var kommer han in i bilden då? Vad har han för ansvar? [...]” (Lena)

Heise (1998) förklarar utifrån den socioekologiska modellen att våra strukturellt konstruerade könsnormer tilldelar män vissa egenskaper som bidrar till att

rättfärdiga mäns våld gentemot kvinnor. Lena visar i ovanstående citat på hur rigida könsnormer, kring att kvinnan förväntas ta ett större ansvar över barnen, kan ligga gömda i vårt språk och hur vi genom vårt sätt att använda språket, kan bidra till att rättfärdiga mannens våld (Heise 1998). Eftersom pappans ansvar inte betonas så neutraliseras våldet, vilket kan likställas med att mannens beteende rättfärdigas då kvinnans ansvar kring att skydda barnet framträder som viktigare än mannens ansvar att upphöra med sitt våldsamma beteende (Heise 1998; Pallatino et al. 2019).

7.3.4.4 Sammanfattning

I detta avsnitt så har det problematiserats hur könsmaktsperspektivet kan vara svårt att applicera i individuella samtal med våldsutövande män då de inte vill erkänna att det rör sig om könsmakt på grund av stigmat som kommer med begreppet

“kvinnomisshandlare” samt att de män som utövar situationsvåld snarare anser sig vara maktlösa än i ett överläge. På så sätt är det lättare att anlägga ett strukturellt perspektiv då det rör sig om systematiskt våld eftersom de medvetet kontrollerar kvinnan i ett överläge. Socialtjänsten bedriver inga egna insatser som syftar till att verka på en strukturell nivå. Det framgår dock att det upplevs vara viktigt att arbeta preventivt med normer på denna nivå och att det behöver uppmärksammas mer. Att arbeta med språket och vad som sägs indirekt genom olika ordval har presenterats som ett exempel på hur de professionella inom socialtjänsten skulle kunna utnyttja sitt handlingsutrymme för att arbeta preventivt på en strukturell nivå.