Samhällsnivå

I det här avsnittet beskrivs det hur riskfaktorer kan förstås utifrån den samhälleliga nivån i socioekologiska modellen (Heise 1998). Riskfaktorer på denna nivån beskriver intervjupersonerna utifrån sociala normer och hur dessa normer

upprätthålls av mannens närmiljö. Faktumet att samhället lägger mest resurser på att arbeta med våldsutsatta problematiseras och sätts i relation till socialarbetarnas handlingsutrymme.

7.3.3.1 Hur våldet förstås

Några av intervjupersonerna beskriver hur den sociala närmiljö som mannen befinner sig i kan vara en utlösande riskfaktor till våldsutövandet.

“Ofta är det utländska män som har en annan syn på det här med

barnuppfostran och kvinnofostran, eller vad man ska säga [...] och ibland är det ju såhär att de männen inte alls tycker att det är fel att kvinnan blir självständig eller slänger slöjan eller vad det nu är för något, som ofta är strider, de kanske inte alls tycker det är fel men hela deras nätverk tycker att det är jättefel.”

(Sandra)

“Sen tror jag att som invandrarmän, det är ju en liten plump i protokollet att inte kunna behålla sin kvinna i familjen och vad alla andra tänker och tycker

[...] så de blev ju utsatta utav grannar och släkt ifall vi placerade kvinnan och barnen eftersom han förlorade sin makt då.” (Christina)

Det våld som förklaras utav intervjupersonerna belyser hur sociala normer ger inlärda mönster om hur kvinnor ska underkasta sig mannen. De uppfattningar som nämns är en begränsning av kvinnan, och om dessa normer inte följs så får det konsekvenser i form av våld. En social närmiljö som är våldstillåtande kan missgynna mannen då hans sociala umgänge inte kommer att markera att det utövade våldet mot den kvinnliga partnern är fel (Heise 1998). Sandra beskriver därefter hur männen kan påverkas av den förändring som deras kvinnliga partner går igenom när de kommer till Sverige.

“När kvinnorna kommer hit till Sverige så fattar de att så här behöver man inte ha det, det finns hjälp att få, och det är ju ett oerhört hot mot männen [...]

Männen har kanske tidigare varit yrkesverksamma eller har haft en hög position och hit kommer de då och har ingenting. Kvinnorna har kanske varit här själva innan i flera år och har fostrat barnen själva, de har skapat sin egna värld här och har väninnor och gör sina saker, och så kommer mannen med sitt och ska försöka hala in.” (Sandra)

Att befinna sig i en social närmiljö som legitimerar våld menar Sandra kan vara en risk för mäns våld mot kvinnor. När den kvinnliga partnern inte längre låter sig blir begränsad blir detta ett hot mot mannen då detta går emot de normer som finns i närmiljön. På samma sätt som att alkohol kan vara en utlösande faktor till att våld uppstår kan oväntade förändringar i mannens omgivning också vara en utlösande faktor. Att inte heller kunna leva upp till de normer som säger att mannen ska försörja familjen kan enligt den socioekologiska modellen leda till en känsla av otillräcklighet (Heise 1998). Detta poängterar även Matilda då männen ofta pratar om hur familjen ska lyda honom eftersom det är han som försörjer familjen. En förlorad arbetsinkomst kan på så sätt leda till att mannen förlorar sin maktposition i familjen och som därmed kan uttryckas i form av våldsamt beteende mot kvinnan i förhållandet. Våldsutövandet är på så sätt ett resultat av den otillräcklighet som mannen upplever av att inte kunna försörja familjen.

7.3.3.2 Hur det påverkar arbetet

Samtliga intervjupersoner beskriver hur arbetet med våldsutövare i sig är en utmaning då de väldigt sällan kommer självmant och söker insatser. Eftersom insatserna dessutom är frivilliga går det heller inte att tvinga våldsutövande män att ta emot hjälp vilket resulterar i att det huvudsakliga arbetet med våld i nära relation i samhället riktas åt de som utsätts för våldet.

”Vi tycker ju här ifrån att det ska satsas mer på våldsutövarna. Man har jättemycket fokus på utsatta och det måste man ha, men jag tänker att det är viktigt att jobba på motivationen och fånga upp våldsutövarna också, men det handlar såklart om politik och sånt också. [...] ” (Matilda)

I förhållande till den socioekologiska modellen (Heise 1998) belyses problemet på

en samhällelig nivå genom att Matilda problematiserar ett samhälle där insatser

generellt riktas till våldsutsatta medan våldsutövandet fortsätter. Samtliga intervjupersoner beskriver hur arbetet i stort sett endast är inriktat på att hjälpa våldsutsatta kvinnor eftersom att det finns välutvecklade insatser riktade till just den målgruppen. Arbetet med våldsutövare uttrycks vara ett eftersatt område då det saknas både kunskap och resurser för att ta till åtgärder så att våldet upphör.

Några av intervjupersonerna menar att om kommunen hade tilldelat mer pengar till att utveckla insatser för våldsutövare hade handlingsutrymmet också ökat. Detta resonemang speglar den forskning som Wörlén (2010) gjort där det förebyggande arbetet är det som först bortprioriteras när kommunen ska spara pengar. Flera av intervjupersonerna beskriver hur vissa tjänster som är av värde för arbetet med våldsutövare avsätts, vilket gör att deras handlingsutrymme i att hjälpa våldsutövare minskas. Några av intervjupersonerna uppger exempel på om verksamheten hade haft egen behandling i ATV hade det också varit lättare att motivera männen att ta sig dit, då de inte behöver åka flera mil till behandlingen. De förklarar vidare hur motivationen ofta är väldigt tillfällig och kortvarig hos våldsutövare vilket gör att det hade varit fördelaktigt om de hade kunnat erbjuda behandling i samma byggnad eller åtminstone i samma stad.

7.3.3.3 Möjligheter i arbetet

Intervjuperson Matilda beskriver hur viktigt det förebyggande arbetet är och hur socialarbetarna med hjälp av sitt handlingsutrymme påverkar verksamheten.

“Man kan ju höra på männens historier och på kvinnorna som kommer hit, att det är flera kvinnor som har utsatts av en och samma person. Så vi märkte att om vi inte når våldsutövare så kommer det fortsätta komma kvinnor som är utsatta av samma män. Så att vi tänker om vi inte informerar så kommer det att fortsätta såhär[...]” (Matilda)

En del av det preventiva arbetet handlar om att försöka sudda ut de fördomar som finns ute i samhället kring socialtjänsten. Fokus ligger numera på kultur och minoritetsgrupper då de märkt av att det föreligger en okunskap om socialtjänstens arbete bland nyanlända. Hon berättar vidare att många är rädda för socialtjänsten.

“[...] man behöver gå ut och informera om att det oftast är en fördom att vi bara kommer och tar barn och sådär. Det är ju där vi har förstått, iallafall på minoritetsgrupper, att de inte söker stöd för de tror att om de kommer hit och pratar så tar vi automatiskt deras barn.” (Matilda)

Matilda och hennes kollegor arbetar aktivt med att vara ute och sprida information kring vad de kan erbjuda för hjälp, hur deras arbete fungerar samt sprida vetskap kring att socialtjänsten i sitt yttersta arbetar för att föräldrarna skall behålla sina barn och att deras arbete snarare handlar om att hjälpa barn och familjer än att agera fiender. De märker att deras preventiva arbete i helhet har gett ett positivt utfall då de har fått in fler ansökningar. Arbetet som görs är ett exempel på Wörléns (2010) beskrivning i att tjänstemäns uppfattningar om vad som bör prioriteras påverkar hur arbetet på socialtjänsten är upplagt. Trots att de på verksamheten upplever att det saknas resurser både tidsmässigt och ekonomiskt, så har de varit mycket aktiva i sin

marknadsföring. Matilda berättar att arbetet inte ingår i hennes arbetsuppgifter utan är helt på eget bevåg. Utifrån Svensson, Johnsson & Laanemets (2016) kan detta tolkas som att Matilda och hennes kollegor har vänt och vridit på det

handlingsutrymme organisationen givit dem gällande verksamhetens ramar, lagar och regler och därefter hittat utrymme för att praktiskt möjliggöra det preventiva arbetet.

7.3.3.4 Sammanfattning

Vad som framgått i detta avsnitt är att en riskfaktor på den samhälleliga nivån är när kvinnorna i familjen motsätter sig vissa sociala normer som finns inom mannens omgivning och som rättfärdigar våld som en konsekvens av ifrågasättandet. Vidare problematiseras det hur samhället i dagsläget lägger stor vikt vid att hjälpa

våldsutsatta medan resurser inte prioriteras för att få stopp på våldet, det vill säga att rikta insatser till våldsutövarna. Det går dock att konstatera att socialarbetarnas handlingsutrymme kan få en betydande roll i att omvända denna samhällssyn genom att de själva hittar vägar för att nå våldsutövare.