Intervjuerna påvisade tendenser både kategoriskt och relationellt perspektiv bland lärarna. Vissa lärare ansåg att elever behöver exkluderas från undervisningen för att kunna klara skoldagen. Lärarna uttryckte att inkludering även kan ske utanför den ordinarie undervisningen. Detta ansåg läraren var inkluderade. L1 uttrycker: ”det är mer exkluderade och låta en elev som inte vill vara i klassen att stanna kvar.” De definierade inkluderade undervisning med begrepp som exkludering, delaktighet och gemenskap. Medan vissa nämner att relationen är viktig för inkludering av elever i behov av särskilt stöd.
Jag tror att när elever behöver särskilt stöd i undervisningen eller så blir de utåtagerande och så småningom blir det frånvarande från skolan och får de stödet så blir det oftast lugna. Nu har jag jobbat mycket med pojkar som har varit utåtagerande men man märker oftast när de får stöd så blir det oftast lugna. När det inte blir så mycket gnäll på vad de gör fel. Självförtroendet är viktig och att man tror på dem. (L3)
Inkludering fungerar inte när jag inte har kunskap kring elevers diagnoser. Eller när eleven kommer från hemförhållande som inte fungerar. Oftast när det inte fungerar så beror det på elevernas svårigheter. Men jag tror att om har en relation med eleven så fungerar undervisningen bättre. (L2)
Hur ska vi göra vid extrem fallen? Vi har jobbat med extra anpassningar vi har anpassat miljön men inget tycks fungera. Även om det finns ett särskilt stöd och vi har relationer så är det svårt för eleven. Jag tycker att vissa elever borde vara i en mindre grupp där man har undervisning. (L1)
Specialpedagogerna arbetssätt vittnar om ett relationellt perspektiv. De definiera inkluderade undervisning med ord som delaktighet, gemenskap och inkludering. Specialpedagogerna förespråkar att miljön måste anpassas och att relationerna mellan lärare och elev är relevanta för att en inkluderade undervisning ska ske.
Jag tycker inte om när man plockar ut eleverna från klassrummet, eller när eleverna sitter en fritidspedagog. Eleverna ser det som bestraffning av någon form Jag tycker att de bör vara i klassrummet med fler pedagoger plus att det finns en litet rum som kan ansluta sig till om man inte kan koncentrera sig. (Sp1)
Jag tror att man kan lära av varandra. Man känner sig inte utanför eller att man blir exkluderad. Man gör inte eleven som ett problem. Nu ser man att miljön har problem. (Sp3)
36
Lärmiljön jag tror att lärmiljön har stor betydelse och hur eleverna sitter spelar stor roll att ha ett flexibelt klassrum ökar möjligheterna för inkludering. Och att man är medveten och ar läst på olika inlärning stilar och att man som pedagoger oavsett om ma är lärare eller pedagog har förståelse att alla eleverna lär sig men att de lär sig i olika takt och olika sätt. Och att man har bild stöd, visuellt stöd och får arbeta med händer en möjlighet som jag har jobbat mycket med men som vi jobbar med nu är kooperativt lärande men på rätt sätt. (Sp2)
37
Analys
Specialpedagogerna har ett relationellt perspektiv, där de anser att miljön behöver beaktas om elevens situation ska förstås. Att specialpedagogerna arbetar ur ett relationellt kan tolkas utifrån intervjuerna, där de betonar att undervisningen och miljön är anpassningsbar och tillgänglig för alla elever (Nilholm,2005). Specialpedagogerna ser även att en det relationella perspektivet är när elever inkluderas och inte exkluderas från undervisningen. De ser liksom Nilholm att de relationella bygger på en inkluderade skola för alla (Nilholm,2005). Utifrån intervjuerna kan det tolkas att specialpedagogerna utrycker att eleverna kan se exkludering ses som en bestraffning.
Lärarna har både ett relationellt och kategoriskt perspektiv. Lärarna betonar att elevernas självförtroende är viktig. Detta visar på att lärarna har ett relationellt perspektiv, de ser att relationerna är viktiga för elevens självförtroende. Citaten från intervjuerna visar även på att lärarna ser att relationen mellan lärare-elev bidrar till bättre undervisning om läraren har en god relation med eleven. Detta stämmer överens med det Nilholm framhåller att genom det relationella lyfts problematiken bort från eleven och att detta ses som ett skolproblem (2005). Det kategoriska perspektivet framlyfts utifrån intervjuerna där lärarna ser eleven i fråga ses som bärare av problemet. Detta framlyfts av Ahlberg där hon menar på att det blir ett individriktat perspektiv där individens egenskaper och bakgrundshistoria tas vid utgångspunkt som förklaring av elevens svårigheter (2013). Analys av intervjuerna visar även på att det lärarna intar ett kategoriskt perspektiv när inkludering inte fungerar. Intervjuerna visar även en osäkerhet kring hur lärarna ska inkludera. Detta ses i likhet som Persson (2011) framhåller om att även om det har skett en utveckling från kategoriskt perspektiv mot relationellt perspektiv, är det kategoriska perspektivet är kvar som en lösning i konsekvens av lösningar av de akuta problem som sker i skolan, exempelvis utåtagerande barn. Det vittnas även ett dilemmaperspektiv då lärare och specialpedagoger tolka inkludering olika. Intervjuerna visar att inkludering kan vara när exkludering sker enligt lärarna. Specialpedagogerna ser att inkludering sker inom ramen för den ordinarie undervisning men att det är miljön som man borde anpassas. Analys av intervjuer visar även på att begreppet inkludering definieras olika och att de i sin tur kan påverka på vilket sätt skolan ska bemöta elever med svårigheter. Kanske är det som Nilholm framlyfter att när skolor inte vet hur elever i svårigheter ska bemötas så blir det ett dilemma (2005).
38