Repertoarval utifrån genus händer i mindre medveten grad i Leifs fall, och detta förklaras att det lätt blir på det viset när han arbetat under många år. Leif vittnar med sina erfarenheter från då han själv studerade på musikhögskolan. En kille i klassen yttrade sig med orden “det blir ju såhär för att tjejer kan ju inte spela bas”. Han pekar på att killar traditionellt tagit mer utrymme än tjejer, men han beskriver hur det ofta varit killar som börjat med en musikgenre som tjejer sedan kommit och tagit över genom historien.
Peter tar ingen hänsyn till en faktor som genus och anser det löjligt och en ickefråga då han upplever att han inte vare sig förstärker, antyder, pratar eller adresserar detta. Han upplever att det på hans skola råder känslan av att fritt välja instrument oavsett kön.
5.4 Repertoarens spelbarhet
Detta kapitel beskriver olika egenskaper hos repertoaren samt förutsättningar för vad som värdesätts i repertoarurvalet som gör låtarna spelbara för eleverna. Avsnittet behandlar även argument över vad som ligger bakom att viss repertoar blir bortvald.
5.4.1 Textinnehåll, sound och popularitet
I jämförelse med traditionell ensemblemusik funkar exempelvis inte rap och hiphop särskilt bra i ensemblespel tycker Peter. Elever anser att “det är ballt, låter skitfränt”, men de vet inte hur tuff och svår musikform det är och hur mycket musikaliska kunskaper den kräver för att behärskas. Peter förklarar att raplåtar och hiphop är generellt svårt att genomföra i ensemblespel och precis som Henrik är inne på, att momentet för musikskapande funkar bättre till dessa musikformer och genrer. Henrik delger att han försöker att inte förbjuda någonting och ge eleverna fria händer för att kunna få utlopp av sitt intresse i det momentet istället.
Historisk parallell kan dras mellan dagens gangstarap och äldre ungdomsmusik som Jimi Hendrix och The Rolling Stones konstaterar Henrik och förklarar att “/.../ de här låtarna är ju tänkt till att vuxna ska markera mot som, det är ju det som är själva finessen med att visa upp en video med automatvapen och rånarluva” och syftar på ett låtförslag som han hade fått säga nej till. Det blir ett dilemma kring var lärare kan dra gränsen när elever vill arbeta med material som ligger nära deras verklighet. Henrik är villig att tänja på gränser emellanåt, men med skolans värdegrund i ryggen. Emma förklarar att för att hon ska välja en låt ska texten vara lämplig, och Leif förklarar att vissa texter har en värdegrund han inte ställer upp på. Henrik beskriver hur han på en önskelåt från en elev ger feedback att den inte passar till ensemblespelet. Ett exempel är en gangstarap-låt vars text inte upplevs som acceptabel som då kan gallras bort i tidigt skede.
Henrik konstaterar att många låtar idag är byggda på sound. Elever brukar önska låtar som är omöjliga att spela, “Sånt som låter lite dubstep-aktigt”, förklarar han. Konstellationen av instrument skiljer sig från soundbaserade låtar och keyboardarna i klassrummen kan inte leverera ljuden som efterfrågas för att resultatet ska låta tillfredsställande och likt originalet. Informanterna beskriver generellt en strävan att repertoaren ska kunna efterlikna originalet. En förutsättning för
att kunna reproducera originalet är därför att låtarna är gjorda på riktiga instrument och att låtarna är harmoniskt och melodiskt överkomliga.
Leif minns tillbaka till 70-talet då musik spreds via radio och kassett och det kunde vara en grupp på skolan som visade vilken musik som var inne och bra, men han konstaterar att spridningen är mycket större idag och har för vana att försöka kolla efter repertoar bland det som eleverna lyssnar på. Låtarna kan vara soundtrack från en ny populär film eller som utmärkt sig som “årets låt”. Henrik uppger att låtens popularitet blir en faktor för urval. Emma ger förslag på ett band med enbart kvinnor men förklarar att de inte är aktuella idag och gallras därför bort. Dettakan tolkas som att urval därmed förhindras med anledning av bristande popularitet.
5.4.2 Tonarten och taktartens betydelse
Det framkommer att repertoarens tonart har betydelse i både sång och instrumentspel. Henrik uppger att en del låtar inte fungerar att spela i sin originaltonart, men om en låt sänks ett halvt tonsteg kan vissa låtar bli väldigt lättspelade. Emma konstaterar att C-dur är den absolut vanligaste tonarten eleverna får spela i, hon förklarar att det på piano blir enbart vita tangenter i tonartens ackord.
Emma brukar utgå från sig själv när hon väljer tonarter på repertoaren. Den brukar främst bli anpassad för tjejer och hon ser till att tonhöjden inte blir för hög, det brukar eleverna uppleva som jobbigt. Då brukar det istället bli ett problem för killar i målbrottet som hamnar i ett helt annat läge. Emma upplever det svårare att hålla koll på killarnas röstomfång, vilket försvårar planeringen av en rimlig tonart på förhand. En manlig kollega till Emma kan vid behov kallas in för att hjälpa killarna hitta rätt i sången. Peter uttrycker att “...sången är ju som sången är, den är svår att förenkla”.
Informanterna beskriver vissa låtar som huvudsakligen pianobaserade och andra gitarrbaserade. Henrik uttrycker att vissa ackordföljder och tonarter är mer lämpliga på antingen klaviatur eller gitarr. Emma är som lärare väldigt pianobaserad medan hon beskriver sin kollega som gitarrbaserad vilket gör att deras grupper får olika mycket tid på de två instrumenten. Emma upplever gitarrspelande som avancerat för eleverna, att det går fortare för elever att få koll på pianot som hon uppger vara ett mycket mer visuellt instrument.
/ … / jag vet inte om jag har hört att eleverna har sagt typ ‘åh det låter så bra när jag spelar piano’, men däremot har jag ju hört dem säga bah, ‘men det låter fel’ när de spelar gitarr. (Emma, intervju)
Emma förklarar att det blir väldigt tydligt om eleverna inte är starka nog att trycka ner alla fingrar på strängarna, eftersom det då låter inte låter tillfredsställande.
/ ... / en tonart som går att spela i… en tonart som också går att sjunga i… den har form som eleverna kan förstå … och jag kan liksom skriva ut, eh, ja men alltså göra en plankning på den som de kan följa. (Emma, intervju)
Med plankning syftar Emma på att transkribera och arrangera låten. Henrik anser att låtarna ska vara repetitiva, “fyra ackord och en rundgång som går runt, runt och lite, lite annorlunda stick bara”. Emma konstaterar att fyrtakten är den vanligaste tonarten i repertoaren i musikundervisningen. Ett låtexempel från hennes undervisning går i 6/8 dels takt men hon har skrivit om den till tretakt för att göra det mer begripligt för eleverna. Att låten går i 3 / 4 -dels takt i jämförelse med 4 / 4 -dels takt är inget hinder upplever Emma och resonerar att “... de kan räkna till tre lika väl som de kan räkna till fyra...”.
5.4.3 Spelteknisk träning genom repertoar
Låtarna kan arrangeras i sin form för att instrument ska variera mellan att spela och ha paus. Emma använder sig av repertoarens formdelar, exempelvis nyttjar hon break som träning för eleverna. Hon beskriver hur de kan spela vartannat ackord i en låt för att träna på att hålla räkningen och komma in på rätt ställe. Henrik framhåller att repertoarens uppbyggnad gör att den kan träna musikaliska dimensioner.
Henrik tycker att repertoaren bidrar till att eleverna får arbeta finmotoriskt på instrumenten, vilket är en tjänst för helheten då han tycker att elever generellt får sämre och sämre motorik för varje år i alla ämnen och inte bara musiken. Till eleverna som endast har musik i årskurs 8 och 9 uppger Peter att han förespråkar om sampel som det mest centrala och därmed viktigaste av undervisningsmomenten. Träning för dem som inte är lika duktiga som mest spelar för sig själv, är att klassen får testa att inte lyssna på sig själva, utan lyssna på vad alla andra spelar. Detta beskrivs som att flytta lyssnandet och brukar enligt Leifs erfarenhet resultera i ett tightare spel på låten. Fokus flyttas till sammanhanget, groovet, bandet, gruppen och sammanhållningen av låten. Emma önskar att det fanns mer tid att arbeta med själva samspelet, och att en förutsättning för det är att träna på att lyssna på varandra. När det kommer till lyssning föredrar Leif att öva det till låtar i genren reggae därför att “/… / groovet finns inte i ett instrument, groovet finns inte i instrumenten, groovet finns i sammanhanget mellan instrument”.
5.4.4 Förutsättningar i musikklassrum och elevgrupp
Förutsättningarna i Peters klassrum beskrivs som ett “normalutrustat klassrum” för att undervisa en halvklass, innehållande elgitarrer, halvakustisk gitarr, eltrummor för anpassning av ljudnivå, bas, pianon, keyboards, samt sångmikrofoner. Emma uppger att hon är ganska ljudkänslig och att det blir en bra arbetsmiljö i klassrummet när eleverna övar själva. Sångarna skickas ut i ett separat rum och alla instrumenten spelar med hörlurar eller på låg volym. Hon kopplar sällan in keyboards i ljudanläggningen, och när vissa instrument inte hörs bra när de spelar ihop hela klassen, kan fövandet av musikaliska dimensioner utebli.
I den kommunen Peter arbetar har antalet elever som spelar instrument på kulturskolan minskat rejält på senare år. Detta gör att förutsättningarna i undersvisningen och ensemblespelet måste börja från scratch, då det tidigare brukade vara fler elever i varje klass med förförståelse. Henrik beskriver att en stor del av eleverna inte längre har viljan att lägga ner tid på att lära sig något så pass bra att de kan spela upp det på en konsert. Henrik uttrycker att det finns mycket mindre
intresse att vara en del av en konsert på skolan idag. Detta verkar bero på en bristande trygghet bland eleverna som bottnar sig i rädsla att hamna på Youtube, då misstagen kan ligga kvar på Youtube i oändliga tider.
Elevgruppen beskrivs av Henrik som avgörande faktor för vad som kan spelas och uttrycker att en av hans klasser är lätta att arbeta med.Han tillägger att det spelar ingen roll om det är halvklass eller helklass, det är individerna som avgör och inte antalet elever. Henrik förklarar att grupperna som är lätta att arbeta med har gott självförtroende, de vågar misslyckas, arbetar bra i grupp vad gäller samarbete, kompromisser, lyssna och hjälpa varandra. Henrik uttrycker att “/… / hela tiden så handlar det om att försöka, ta bort en massa rädslor…”och pekar på att det är viktigt att det finns trygghet för att eleverna ska våga sjunga och spela tillsammans med andra.
Leif berättar att han brukar försöka få duktiga elever att spela det svåraste inom musiken, att spela tillräckligt enkelt och lära sig att anpassa sig till resten av gruppen genom att exempelvis arbeta rytmiskt på piano. En duktig elev kan förslagsvis lära sig spela melodier och basgångar. Leif tar även upp exempel där duktiga elever, genom sina speltekniska kunskaper, skapar förutsättningar för att spela och framföra större och svårare låtar. Emma förklarar att om klassen får nöta på vissa formdelar där vissa elever individuellt inte kan sätta ackorden, kommer de till slut, genom att de som klarar av det spelar, uppfatta mönstret i ackordföljden eller åtminstone klara att byta mellan två ackord.
Repertoaren kan användas för att beskriva tidsramen i planeringen. Henrik uppger att med årskurs 6 och 7 brukar en låt alltid ta två lektioner att spela, men att det i årskurs 8 och 9 mer sällan tar två lektioner per låt. Efter erfarenheter med arbete i särskolan har Leif tagit med sig att det i de allra flesta fallen handlar om tid, att om tid finns kan elever lära sig. Leif uppger att tidsaspekten kan göra att vissa elever faller ifrån. Han konstaterar att om någon elev i en grupp inte klarar av det, måste läraren hitta en lösning för att inkludera eleven på sin kunskapsnivå. Faktorn att vara ensam lärare i klassrummet kan, enligt Emma, göra det svårt att finnas till för en hel grupp. Ett exempel är att sångtekniskt hinna coacha sångstämman som annars tenderar att bli mer av ett pålägg.Hon uppger att struktur, samt att eleverna får ta del av genomgångarna på samtliga instrument innan de spelar, är en framgångsfaktor. Emma tycker att det är väldigt svårt att leta representation i framförallt musikhistorien och uppger att hennes kompetens och tillgång till tid är ett hinder.