Respons från utomstående och patienter

När det gällde responsen från såväl utomstående som patienter så gick det av respondenternas svar inte urskilja om det fanns någon skillnad i om den responsen som förekommer är kopplad till Akademiska som arbetsplats eller till de anställdas yrkesgrupp. Det var snarare så att de utomstående och de patienter som pratar om serien pratar i största allmänhet om det de sett på TV och de frågar de anställda om de har medverkat i serien. Samtliga respondenter har fått frågor och kommentarer om TV-serien, men det är inte så ofta. Flera av respondenterna påpekar att det var vanligare när TV-serien var ny i rutan.

Anna:

”När jag var med så var det klart att folk pratade om det, men nu tycker jag inte direkt att man pratar bara så där allmänt om serien. Det är ju mer om de har hört eller sett att jag var med som de frågar saker. Många har varit jättepositiva, men sen var det ju en del patienter som var aviga när de var här och filmade.”

Maria:

”Nja, TV-serien har nog blivit lite av en vana nu. Folk tänker inte på den så mycket längre. Om jag själv hade medverkat kanske de hade pratat och frågat mer.”

På frågan om huruvida respondenten identifierar sig med Akademiska sjukhuset så ansåg ingen av respondenterna att de anser att TV-serien har gjort att de känner en starkare anknytning till Akademiska sjukhuset.

Sammanfattning och analys

Det var endast de två respondenter som har deltagit aktivt som anser att de har blivit påverkade av sitt deltagande i TV-serien. Den ena av dem gav uttryck för att hon genom att se sig själv i TV-rutan har givits möjlighet till att själv se hur hon agerar i sin yrkesroll. Den andra respondenten har reflekterat över att hon inte riktigt är densamma i TV som hon är i vanliga fall. På den direkta frågan om personalen ansåg själva att de hade blivit påverkade på något sätt av den uppmärksamhet TV-serien ger deras yrke och arbetsplats, så svarade samtliga respondenter nekande på detta. Det enda två av dem kunde tillstå var i så fall att de påverkats så pass att de ständigt fick vara beredda på att TV-teamet kunde dyka upp.

Tre respondenter gav uttryck för att TV-serien var en rolig grej som för en stund kunde bidra till en god stämning, men en av dem inflikade samtidigt att hon känner att de inget får för den professionalism som de förväntas visa upp. Enligt respondenternas egen utsago har den uppmärksamhet som TV-serien ger inte har haft någon inverkan på deras motivation, med ett undantag. En av de respondenter som filmats aktivt uppgav att hon känt motivation för att få möjlighet att visa sitt yrke och sin arbetssituation för TV-tittarna. Men det framkom inte att någon respondent ansåg sig ha fått någon nytänd motivation i arbetet som sådant.

Det är olika hur ofta respondenterna tittar på TV-serien Sjukhuset. Fyra respondenter tittar på serien regelbundet, och de övriga mer sällan eller nästan aldrig. Anledningen till att respondenterna tittar är att de tycker att det är kul och intressant att se serien eftersom den filmas på deras arbetsplats och därför att de vill se om de känner igen någon av deltagarna. Fyra av respondenterna uttrycker också att tittandet kan vara ett tillfälle till eget lärande, då de ges möjlighet till att se hur andra gör i sitt arbete. De påpekade även att TV-serien kan vara ett lärande för människor i allmänhet eftersom de kan få en större förståelse för när de behöver söka vård.

På frågorna om vad TV-serien kan ge deras arbetsplats och yrkeskår så anser sex av respondenterna att TV-serien kan vara reklam för Sjukhuset och dess verksamhet på olika sätt. Tre av respondenterna påpekade att den kunde vara reklam som ger Akademiska sjukhuset fördelar i konkurrensen med andra sjukhus i landet. En respondent gav uttryck för att hon upplever att det känns fel att de anställda skall ”framställas som hjältar” och att allt ska se så bra, proffsigt och kul ut, utan att de anställda får något för det. Hjältar i det här fallet skulle mycket väl kunna likställas med det som Hofstede benämner hjältar. Hjältar är personer som har de egenskaper som anses vara de rätta i vår kultur. Här kan man också se en koppling till såväl Goffman som Skinner (1965), på så sätt att individen framställs i TV på det sätt som anses vara det riktiga. Fyra respondenter tyckte att TV-serien även kunde vara reklam för de olika yrkesgrupperna på sjukhuset. TV-serien kan ge tittarna en förståelse för vad personalen i de olika yrkesgrupperna gör och vilket ansvar de har. Tre respondenter tyckte att det kan ge reklam på så sätt att det lockar människor till att söka sig till vårdyrket, och att det skapar intresse hos tittarna för vården och det som händer på sjukhuset. Så kan det säkert vara, men med tanke på att respondenterna själva anser att det som visas i TV-serien är uppgjort för att det skall bli ”bra TV” så motsäger det ju lite vad dessa fyra respondenter svarar här. Den uppgjorda bilden är inte den alldeles sanna bilden, och frågan är om det är den sanna bilden av de olika yrkesrollerna som då förmedlas till tittaren?

Hofstede (1991) använder benämningen ”vi-grupp” för den grupp som skulle kunna likställas med vad Goffman (2000) kallar för team. I arbetslivet är ”vi-gruppen” de arbetskamrater individen arbetar tillsammans med och som hon står i ett beroendeförhållande till ur såväl

materiell som praktisk synvinkel. Det gör att det är viktigt för individen att samarbetet och samspelet med kollegorna fungerar på ett tillfredsställande sätt och att sammanhållningen i ”vi-gruppen” bibehålls. Det visade sig att TV-serien och den uppmärksamhet den frambringar inte har haft någon påverkan på personalens sammanhållning eller ”vi-känsla”, i varje fall inte ur positiv bemärkelse. En av respondenterna som deltagit aktivt i serien såg till och med en försämring i början när de filmade på hennes avdelning och det fanns ett visst motstånd till att en någon eller några i teamet/ ”vi-gruppen” skulle hamna i centrum och få uppmärksamhet. Kanske kan det vara så att den tillfälliga splittringen i hennes team/”vi-grupp”, berodde på att de som filmades uppmärksammades på ett sätt som var svår för dem som inte filmades att hantera. I synnerhet om TV-kamerornas närvaro innebar ett merarbete för de anställda då det stal den filmade personalens tid och uppmärksamhet från arbetet och patienterna.

Tre av respondenterna gav uttryck för en besvikelse över att de inte har fått någon återkoppling från sjukhuset med anledning av TV-serien. De menade att sjukhuset på olika sätt gynnas av TV-serien, främst i form av att den ger reklam, men att de anställda inte får någon del i detta. Det var ingen av dem som aktivt deltagit i serien som gav uttryck för dessa känslor. Kanske kan det tyckas märkligt att de som själva inte deltagit aktivt i TV-serien, och spelat rollen som hjälte, har något att invända mot det som Skinner skulle benämna som utebliven förstärkning. Med en tolkning utifrån Goffman så skulle de anställda säkert kunna identifiera sig med dem som deltagit i TV-serien, och de uppfattar den uteblivna förstärkningen även om det inte rör dem personligen. De som har filmats har ju framfört och bevarat den gemensamma yrkeskodexen i TV-serien. Den uteblivna förstärkningen skulle kanske ha vägts upp av responsen från utomstående och patienter eftersom responsen och uppmärksamheten i sig skulle kunna vara en positiv förstärkning. Det är dock inget som framkommit i den här studien.