Visas verkligheten på sjukhuset i TV-rutan?

Det kan vara av intresse att veta om respondenterna tycker att det som visas i rutan stämmer med verkligheten. Ingen av respondenterna tycker att det är den alldeles ”sanna” verkligheten som framställs i TV. Flera av dem anser att en del säkert är uppgjort, eller att TV-teamet kanske försöker frångå de vanliga rutinerna för att skapa bättre TV.

Eller som Linda uttryckte det:

”Den gången de skulle komma hit så frågade de liksom, ja men kan inte anhöriga få vara med och det har vi ju aldrig annars så det sa vi direkt nej till, vi ska ju inte göra något annorlunda än vad vi gör annars liksom. Vi sa ifrån direkt, men det är lätt kanske att det ändras lite för att det ska bli bra TV.”

Lisa, som har filmats fyra, fem gånger berättade om sin upplevelse vid ett av tillfällena:

”Ja, de vill ju att man ska visa upp en glad fasad fast man är superstressad. Sen märker man ju att det är lite uppgjort ibland. Nu i måndags så kommer jag såväl ihåg den situationen när Anders (fingerat namn) ringde mig på (…) och sa bara, ja, ja men du måste komma upp med den här patienten. Men när man äntligen kommer upp, det var ju så viktigt tänker man, men upptäcker att, men gud han är ju alkoholpåverkad. Men det kom aldrig fram i TV att han var full. Visst, man ska ju behandla honom också med respekt, men situationen framstod i TV som väldigt akut och det framgick inte att han var full”.

Respondenterna påpekar också att mycket har blivit bortklippt av det som visas i TV. Fem av respondenterna påpekar att personalens stress sällan blir synlig, och att det som visas i TV endast är en bråkdel av vardagen på Akademiska sjukhuset. Sara sa så här:

”Nej, det kan ju vara väldigt kaotiskt och det syns ju liksom inte. Ja det de visar är ju sant till viss del, men de tar nog bort vissa delar.”

Sofia var även hon inne på samma linje:

”Det är ju mycket som är bortklippt, så mycket väntan för patienterna och det är ju inget som syns liksom. Och att vi har mycket att göra det syns inte det heller, inte allting i alla fall.”

Anna gav ett långt svar på frågan:

”Nej, det är det inte. Dels så tror jag att det är så här att de gärna filmar akuten och ambulansen, och bara uttryckningar som är dramatiska. Det är ju lite fel, de filmar inga vanliga sjuktransporter som det ju ändå är mest av. På samma sätt tror jag att man framställer saker lite, ja, inte riktigt som de är. Just den här avdelningen framställde man som jättelugn och mysig avdelning där man bara bakar och så liksom. Lite så framställde man det och det tycker jag är fel, det är klart att det är så ibland men ofta är det ju ganska stressiga dagar också. Man kommer kanske patienterna för nära i en sådan situation. Så när de filmade här så blev det ju mer den patienten som var pigg och kunde äta nån kaka ur kakburken och så. (…) I serien blir det ju lite glamoriserat och man filmar bara de sekvenser som är trevliga, eller jättespännande och det är ju klart att det är massor däremellan som är jobbigt och rörigt liksom, det blir ju lite vinklat. Jag hoppas att människor som ser det förstår det och jag tror att de gör det. Sen stämmer ju inte bilden av att alla är så positiva hela tiden, vi går ju också och muttrar ibland och är sura mot varandra emellanåt. Det gör ju vi som alla andra.”

Eva påpekade också betraktarens roll:

”Det som är dramatiskt är ju alltid dramatiskt för den som tittar utifrån och som inte är med i själva händelsen så ser det ju ut på ett visst sätt. Det tycker jag är viktigt när man ser en sån här serie att det är ju utifrån betraktaren som man ser. Det är mycket dramatik, framförallt när man blandar in barn och så, det kommer en så nära. Det kan vara ens egna barn, det kan vara grannens ungar och de är så små och försvarslösa.”

Sammanfattning och analys

Samtliga respondenter är positiva till den typ av TV-genre som TV-serien Sjukhuset ingår i, det vill säga ”dokusåpa/reality-tv”. Två av de respondenter jag intervjuade har deltagit i TV-serien Sjukhuset som huvudfiguranter under en säsong vardera. Tre respondenter har blivit filmade någon eller några gånger, och tre respondenter har inte blivit filmade alls. De två respondenter som har varit huvudfiguranter gav båda uttryck för att de kände sig glada över att få visa upp det de gör i sitt arbete, och de kände att det var viktigt att TV-tittarna får se hur det är att arbeta på sjukhuset, och att det inte enbart är dramatik, död och sorgsenhet. En av dem benämnde känslan av att delta i TV-serien som att det är en bekräftelsegrej. TV-serien synliggör de anställdas arbete och det är också något som de två huvudfiguranterna ger uttryck för. Individen får möjlighet att tillfredsställa sitt jag då hon får möjlighet att visa för omvärlden det viktiga arbete som hon utför. I Maslows (1987) hierarki tillfredsställs på så sätt nivå fyra, och kanske även nivå fem, eftersom respondenten får visa upp något hon är bra på och som är viktigt för henne. Jag uppfattar det som att alla respondenter trots allt har funderat på, och tagit ställning till, huruvida de själva vill ställa upp och bli filmade i TV. Oavsett om de ges möjlighet till att själva bli filmade så har själva TV-seriens existens troligtvis startat en process hos dem där de funderar kring var de själva står. Respondenterna har också reflekterat

kring varför de tror att andra ställer upp och blir filmade, och flera av respondenterna ansåg att de som filmas söker uppmärksamhet och att de vill stå i rampljuset och synas.

D´Andrade (1997) menar att den enda möjligheten man har till att förstå varför människan agerar som hon gör är att man förstår vad hon har för mål med sitt handlande. Varje individ ser världen genom sitt eget schema, och en stor del av dessa scheman är kulturellt betingade. Exempelvis prestation är ett kulturellt konstruerat begrepp och vad som räknas som en prestation bestäms av omvärlden. Ett exempel på det skulle enligt mig kunna vara att det för en del människor kan räknas som en prestation att bli känd genom TV om man i det omgivande samhället har byggt upp en uppfattning om att det är en prestation. Det kan ge en förklaring till varför de ”15 minutes of fame” som en dokusåpadeltagare kan uppleva räknas som en prestation hos många individer. Uttrycket ”15 minutes of fame” myntades av konstnären Andy Warhol som sade ”I framtiden kommer varenda kotte att vara känd i en kvart” (www.livet.se). Jag tror att detta har en stor betydelse för hur individen ser på själva fenomenet att bli filmad. Jag kan inte göra anspråk på att, efter intervjuerna, ge någon klarhet i vad det är som motiverar en del människor till att ställa upp i TV. Det som Hofstede (1991) kallar för individens mentala program är ungefär detsamma som det D´Andrade benämner som ett kognitivt schema. Hofstede klargör att individens mentala program formas livet igenom av den kultur som råder i individens omgivning, och detta i sin tur anser jag kan jämföras med det som Goffman (2000) kallar för ”the self”, det vill säga individens jag. Jaget formas i den sociala interaktionen med andra människor. Jag tror att det i Sverige har byggts upp en syn på kändisskap som något eftersträvansvärt för många människor. Genom dokusåpor och liknande serier ges individen en möjlighet till ”15 minuter i rampljuset”. Detta kan också vara en förklaring till att en del respondenter uttryckte att de som blir filmade gör det för att de vill synas. Det är mycket möjligt att de som filmats har en sådan känsla, det kan jag inte uttala mig om efter så få intervjuer med dem som filmats aktivt. En respondent gav uttryck för att det framför allt är läkarna som vill ställa upp eftersom de vill stå i centrum och synas. Det är möjligt att det är hennes personliga tanke, men jag finner den ändå intressant. Om jag tolkar detta utifrån Goffmans teori om hur individerna i ett team kan bete sig så kan personalen på sjukhuset framställas, och framställa sig, som ett enat team inför patienter och TV-kameror. Av den här respondentens svar kan man ändå tyda att bakom kulisserna så är de anställda trots detta uppdelade i team efter de olika yrkesgrupperna. Jag tyckte mig kunna utröna ”mellan raderna” under intervjuerna att det råder en hierarki bland de anställda där olika yrkesgrupper står på olika trappsteg på den hierarkiska stegen inom organisationen. Läkarna står ett steg högre upp på stegen än sjuksköterskorna. Det behöver dock inte vara på det viset, utan det krävs mer än ”mellan raderna” för att veta att det verkligen förhåller sig så, men förnimmelsen är ändå viktig att beakta. Viljan till att medverka i TV är säkert avhängig av den uppskattning individen uppfattar att hon får. När individen upplever att negativa aspekter tar överhanden och uppskattningen från arbetsgivaren är låg (exempelvis otillfredsställande lön) så kan deltagandet i TV-serien snarast ses som något som enbart uppskattas av de anställda på arbetsplatsen som känner sig tillfredsställda med sin arbetssituation och den uppskattning de får. I Goffmans anda skulle det kunna tolkas som att läkarna får lön för sitt ”uppträdande” vilket sjuksköterskorna inte upplever att de får i samma utsträckning.

När respondenterna tillfrågades om de anser att det är den ”sanna” bilden av verkligheten som visas i TV så svarade samtliga respondenter nekande på frågan. De menar att serien i en del avseenden är uppgjord för att det ska bli ”bra TV” och att annat är bortklippt och redigerat. Goffmans dramaturgiska teori gör gällande att det sociala framträdandet är att likna vid ett scenframträdande. Vi människor beter oss på ett sätt när andra ser på som vi inte gör i vår ensamhet. När vi står på scenen så presenterar vi oss själva på det sätt som vi vill att publiken skall uppfatta oss. I arbetslivet tar vi på oss det lämpliga beteendets mask som passar för det yrke vi utför. Detsamma gäller när vi blir filmade, och det har inte enbart med TV-teamets redigering av verkligheten att göra utan även med vårt eget sätt att bete oss. Vi framför den

bild av oss själva som vi vill att omgivningen skall se. Kanske skulle filmandet på en arbetsplats ses som vad jag med mina egna ord skulle vilja kalla för en dubbel dramaturgisk situation. Individen anpassar sitt beteende efter den roll hon har i sin profession. Blir hon dessutom filmad när hon spelar sin roll kan det säkert vara så att rollen spelas ut med en än starkare dramaturgisk inlevelse, för att den önskade bilden skall nå TV-tittarna. Förväntningarna på hur en sjuksköterska ”ska” bete sig gör att hon spelar den rollen utifrån hur den bör spelas. Vi styrs hårt av omgivningens förväntningar, och det tycker jag att respondenternas svar i många avseenden har visat. Goffman såväl som Skinner (1965) hävdar att omgivningens förväntningar och krav är styrande för vårt beteende och hur vi spelar vår roll. Skinner menar att den självständiga människan är ett påhitt, eftersom vi anpassar oss efter de reaktioner som vi får från vår omgivning. I den främre regionen, där framträdandet sker, upprätthålls de normer som råder och personalen kanske inte ger uttryck för vad de är missnöjda med. Jag uppfattade det som, under intervjuerna, att flera av respondenterna släppte in mig i sin bakre region, där de tillät sig själva att prata med mig om sådant de inte säger i TV-kameran eller till patienterna. I intervjuerna, som i flera fall utvecklades till samtal, så framkom det som respondenterna uppfattade såväl positivt som negativt med sin arbetsplats och sådant som rörde TV-serien och filmandet. Efter en av intervjuerna sa en av respondenterna till mig att det var så skönt att få någon att prata med om sitt yrke, och hon tyckte att det var positivt att någon intresserade sig för vad hon hade att säga.