Resultat av intervju på Montessori-skolan

Mona berättade i intervjun att hon mycket väl kunde jobba med dikteringar och LTG-texter, där hon tillsammans med barnen gjorde gemensamma texter på blädderblock och där de pratade mycket om hur man formade en text och en mening t ex. att man började med stor bokstav och tydliggjorde hur en text såg ut. Fördelen med att arbeta på detta sätt hävdade Mona var att hon hade en grupp samlad framför sig och där de pratade om något som berörde och att de fick bilda meningar som hon då skrev. De gjorde mellanrum och stor bokstav och punkt i slutet. De kunde räkna bokstäver, räkna ord eller ringa in en viss bokstav eller ett visst ord och så vidare. Sen kunde de skriva ut de här texterna som barnen kunde få med sig hem och fortsätta läsa. Målet var att barnen skulle lära sig läsa, på olika sätt, man skulle göra det lockande, väcka nyfikenheten, göra materialet tilltalande och spännande.

Mona tillade att hon i individanpassningen i läs- och skrivutvecklingen arbetade med att låta barnen fritt välja vilken bokstav de ville jobba med. Barnen läste även skönlitterära böcker,

enkla böcker om djur- och natur och så vidare, berättade Mona. De hade även högläsning, då hon läste högt för barnen, och Mona tyckte det var en viktig del att lyssna när en vuxen läste. Så småningom fick barnen skriva små dikter som de själva tränat på och då tränade de på att läsa upp för varandra. De skapade dikter tillsammans och tog in olika genrer. Just det här med att redovisa gjorde de mycket redan från år 1, när de skrivit något litet, någon enkel forskning, berättade Mona.

Material

Mona berättade vidare om det sensoriska materialet som var sinnestränande och som bland annat förberedde skrivriktning, läsriktning och fingergrepp. Ett sådant material som barnen jobbade med var metallramar med olika geometriska former. Det kunde vara en cirkel som de skulle följa med pennan, rita runt cirkeln, vilken de sen skulle fylla med raka linjer från vänster till höger för att på så sätt träna läs- och skrivriktningen. Ett annat sensoriskt material var sandpappersbokstäverna där man spårade och kände formen på bokstäverna. Ytterligare ett sensoriskt material som de jobbade mycket med var det stora rörliga alfabetet där man hade riktiga bokstäver i plast som låg i trälådor. Här var det enligt Mona meningen att barnen skulle försöka bilda ord efter att ha tittat på ett föremål eller en bild, ord som till exempel ordet sol. Sen kunde barnen få skriva in ordet i sin skrivbok. Barnen jobbade hela tiden individuellt, uppgav Mona, och orsaken till de individuella planeringarna var att man inom Montessoripedagogiken hela tiden utgick från varje barn, att alla var olika och de tog olika tid på sig för olika saker.

Mona fortsatte berätta om det rosa materialet som användes vid ljudstavning, vilket innebar att man utgick från väldigt enkla ordkort utan den korta vokalen, ord som sol, båt och bil. Det rosa materialet följdes av det ljusblå materialet som var uppbyggt på samma vis, med ordkort, bildkort och små korta meningar. Det var det ickeljudenliga, och här kom ofta korta vokaler in och dubbelteckning så att barnen lärde sig lite svårare ord. Det ljusblå materialet följdes av det ljusgröna materialet eller språkmaterialet som visade ljudstridigheter som ng-ljud, sj-ljud, tj-ljud och så vidare. Det här rosa, ljusblå och ljusgröna materialet var ett komplement som man jobbade med, sa Mona, och förtydligade med att påpeka att i Montessoripedagogiken kom skrivningen ofta före läsningen. Vidare var tillgången på enkla böcker viktig, så att barnen snabbt kom in i läsningen.

Bokstavsarbetet

Om barnen inte kunde läsa och skriva när de kom hit från förskoleklassen jobbade de med bokstavsinlärning, med ljuden och de små rosa korten så att de knäckte läskoden så tidigt som möjligt. ”Det kan vara att jag sitter med ett barn och försöker ljuda ihop, jag blandar olika metoder. En del barn nappar ju på helordsmetoden, att de lär sig ordbilder, att de lär sig läsa på så vis”, sa Mona. Vid bokstavsinlärningen spårade barnen först och sedan tränade de med tavelkrita på en griffeltavla där de kunde sudda hur mycket de ville när de tränade på att få in formen. Sen skrev de på ett ganska brett linjerat papper, med tjock färgpenna. Mona berättade att läraren först skrev en gång i början för att barnen skulle se hur man gjorde, hur man följde linjen på pappret.

Därefter fick de skriva med en vanlig blyertspenna i guldboken poängterade Mona vidare. Det var en skrivbok som de hade klätt med guldpapper för att den skulle vara tilltalande. Där skrev läraren också först med blyertspenna och då var linjeringen lite tätare så att man fick gå ner i skriften i rätt storlek och man skulle skriva det snyggaste man kunde. Sen fick barnen träna på att klippa momenten, om de jobbade med bokstaven A till exempel fick de klippa ut en liten apa och pussla ihop den berättade Mona. Just att träna på att klippa ut och följa linjerna var lite roligt tyckte barnen, så många längtade till detta moment där de fick ta det lilla djuret som var kopplat till bokstavsljudet och sedan rimmade de ljuden i små enkla rim eller verser. ”Det är en del utav skrivutvecklingen eller skrivinlärningen, det är eget material som jag hittat på men det gör vi i alla fall”, menade Mona.