Bedömningsfaktorer – avgörande och inte avgörande 10.1.
I de exemplifierande målen har följande faktorer uttryckligen angivits i tingsrättens bedömning då det interimistiska yrkandet om ensam vårdnad har vunnit bifall:
• Barnets bästa
• Barnets uppgifter om att må dåligt • Föräldrarnas samarbetssvårigheter
• Barnets behov av att beslut angående hans/hennes liv kan fattas snabbt och effektivt
• Barnets behov av kontinuitet, stabilitet, lugn och ro • Tidigare domslut
• Umgängessabotage
• Dokumentation av att svaranden vid upprepade tillfällen kallat käranden för kränkande tillmälen
Andra argument som har förekommit i de studerade protokollen, och som enligt rättskällorna ska kunna leda till ett interimistiskt beslut om ensam vårdnad, men som i de studerade fallen inte ser ut113 att ha vägts in vid den interimistiska bedömningen:
• Barnets uppgifter om våld mot sin person • Barnets uppgifter om våld inom familjen • Barnets uppgifter om rädsla för svaranden
• Frihetsberövande med anledning av våld mot käranden
• Brottmålsdomar som indikerar missbruksproblematik (narkotikabrott, rattfylleri) • Föräldrars inbördes konflikter
• Dokumentation av att svaranden pratat nedsättande om käranden • Polisens bedömning om risk för dödligt våld mellan parterna
113 Här listas faktorer som inte återgetts uttryckligen i motiveringarna och inte heller kan tydligt kan hänföras till bedömningsfaktorn ”föräldrars samarbetssvårigheter”. Det utesluts inte att faktorn vägts in vid bedömningen av det vaga begreppet ”barnets bästa”.
Det noteras här att gränsen är suddig mellan de argument som tillmätts uttrycklig betydelse och de som inte har gjort det. Argument rörande våldsbrott, barns egna utsagor och dokumenterade kränkningar mellan föräldern förekommer i båda uppräkningarna. Att föräldrarna har en konfliktfylld relation nämns i vissa beslutsmotiveringar som ett skäl till att förordna om ensam vårdnad interimistiskt då samarbetsproblem anses föreligga. Samtidigt har dokumenterat våld kombinerat med rädsla hos den ena parten för den andra, inte funnits utgöra sådana svårigheter att vårdnadsansvaret interimistiskt har tillerkänts ena parten i de förberedelseprotokoll som studeras i kapitlen 6 och 7.
En komparativ diskussion utifrån resultaten 10.2.
I de studerade besluten framstår det som att det finns en enighet hos tingsrätterna i att enbart fatta interimistiska beslut om ensam vårdnad i fall där starka skäl talar för det. Samtliga kärandeparter har lagt fram uppgifter som talar för att det finns risk för att barnet utsätts för antingen våld eller sexuella övergrepp, alternativt bevittnat våld inom familjen, vilket alla är skäl som talar för att bryta gemensam vårdnad. Trots detta har det endast i två av dessa fem fall fattats ett interimistiskt beslut om ensam vårdnad. Samstämmigheten rörande den restriktivitet som tillämpas vid beslutsfattandet tycks emellertid inte gälla den materiella bedömningen. Det odefinierade begreppet ”barnets bästa” tycks i vissa fall användas som motivering för ett valt beslut snarare än som utgångspunkt för bedömningen, som i exemplet från Stockholms tingsrätt i kapitel 6. Det är anmärkningsvärt att brottmålsdomen avseende grov kvinnofridskränkning mot mamman varken föranleder en diskussion om samarbetssvårigheter eller barnets bästa från domstolens sida. I detta fall framstår uttrycket ”barnets bästa” i beslutsmotiveringen som mycket dåligt underbyggt utifrån omständigheterna. Det kan jämföras med det exempel som studeras i kapitel 8, från Blekinge tingsrätt, där det finns en återgivning av särskilda omständigheter som lett fram till bedömningen att det är till barnets bästa att vårdnaden tillfaller mamman interimistiskt. I exemplet från kapitel 8 har tingsrätten jämförelsevis inte heller varit så restriktiv vid bedömningen av det interimistiska vårdnadsyrkandet som var fallen i de studerade protokollen i kapitlen 6 och 7. Exemplet i kapitel 8 sticker ut genom att det ansågs tillräckligt för att meddela ensam vårdnad interimistiskt att det förelåg en konflikt föräldrarna emellan, utan att konflikten framstår som att ha påverkat barnet direkt. Konflikten framstår inte ha varit
av sådan allvarlig karaktär som i exemplen från Stockholms respektive Eskilstuna tingsrätter där allvarligt våld förekommit utan att detta föranlett att ett sådant beslut tagits. Beslutet som fattades i kapitel 8 tycks långtgående mot bakgrund av den praxis som finns och den starka presumtionen för gemensam vårdnad. Det är inte heller barnperspektivet, vilket ju ska vara avgörande vid bedömningen, som vägts in i detta beslut.
Redan utifrån denna begränsade studie framstår det klart att det finns en stor inbördes variation mellan tingsrätterna vad gäller vilka argument som kan nå framgång då ett interimistiskt vårdnadsbeslut ska fattas. Det föreligger inte, enligt min analys av studerat material, en uppenbar gräns för när ett interimistiskt vårdnadsyrkande har för svaga grunder för att vinna bifall. Det tycks i stor grad vara upp till de enskilda domarnas tycke när ett sådant yrkande ska vinna bifall. Det tycks även finnas en variation tingsrätterna emellan avseende hur utförligt domstolen tar ställning till omständigheterna i det enskilda fallet. En tendens som syns i det studerade underlaget är att domstolarna, även då de i flera fall hänvisar till barnets bästa, inte alltid motiverar på vilka grunder de anser att den beslutade lösningen är till barnets bästa. I beslutet som studeras i kapitel 6 framstår ”barnets bästa” snarare som ett argument för att stödja vald lösning än som ett bedömningskriterium som de aktuella omständigheterna studerats emot. Vissa av de studerade besluten har motiverats på ett så pass utförligt sätt att det tydligt framgår hur domstolen gjort bedömningen. De återkommande begreppen ”samarbetssvårigheter” och ”barnets bästa” tycks kunna täcka en stor variation av de argument som kan vara uppe för diskussion vid ett interimistiskt beslut om ensam vårdnad. Då dessa begrepp anges som motivering till beslutet kan de tendera att sluka de specifika omständigheterna i det enskilda fallet och leda till vaga beslutsmotiveringar.
I de fall det funnits alternativa yrkanden om boende är det möjligt att domstolarna, i enlighet med den alternativa möjligheten att reglera boendefrågan som föreslås i avsnitt 4.4, valt den lösningen interimistiskt och därigenom kunnat uppnå ett godtagbart resultat utifrån barnets och även kärandens situation. Då hänsyn ska tas till kontinuitetsprincipen i det slutgiltiga avgörandet kan domstolen låsas till att upprätthålla vårdnadskonstellationen som etablerades genom det interimistiska beslutet eftersom barnet då har sin vardag inrättad efter vad som tidigare beslutats. På så sätt kan ett eventuellt mindre välgrundat beslut över tid transformeras till ett välgrundat utifrån barnets behov att inte ryckas upp från sin situation. Av detta skäl finns det, som även
nämnts inledningsvis, goda skäl till att begränsa interimistiska beslut om ensam vårdnad till särskilt ömmande fall, även efter 2006 års vårdnadsreform som öppnade för en ökad möjlighet att döma till ensam vårdnad. Denna restriktiva syn ser ut att överensstämma med tingsrätternas tillämpning.
Två av de studerade besluten, som behandlas i kapitel 6 respektive 7, ger snarast upphov till frågan om det studerade rättsinstitutet tillämpas i tillräcklig utsträckning för att vara effektivt. Flera kriterier som talar för att gemensam vårdnad är olämpligt, även interimistiskt, förekommer i dessa båda beslut. Det torde vara svårt att åstadkomma en enhetlig tillämpning av bedömningskriterierna, då lagstiftaren lämnat beslutet i så stor mån till beslutsfattaren. Ett exempel från de studerade protokollen är att det inte finns en tydlig gräns mellan å ena sidan parternas konflikt och ovilja att ses och å andra sidan samarbetssvårigheter som riskerar orsaka lidande för barnet. I och med detta finns ett stort tolkningsutrymme för domarna, och i och med att motiveringarna i vissa fall är bristfälliga möjliggörs att en distinktion av begreppens innebörd inte behöver göras. Det finns ett förutsebarhetsproblem i och med att den materiella bedömningen varierar så pass mycket domstolarna emellan och i särskilt att det finns en så stor variation i beslutsmotiveringarna.
Rättssäkerhet kontra effektivitet 10.3.
Tingsrätterna tycks ha fria händer vid bedömningen av de kriterier som kan medföra att ensam vårdnad tillerkänns en part interimistiskt. Detta kan vålla olika typer av problem. Dels är det svårt för en part i en vårdnadsprocess att förutse utgången av ett interimistiskt yrkande eftersom variationen tycks vara stor gällande vilka kriterier domstolen tar i beaktning i varje enskilt fall. Förutsebarheten skapar givetvis en oönskad osäkerhet för alla inblandade parter. Domstolen skulle behöva någon form av praxis som vägledning för att beslut av den här arten ska kunna fattas på ett mer förutsebart, och även ett mer rättvist, sätt. Rättsinstitutet aktualiserar en fråga om rättssäkerhet kontra effektivitet, där det ser ut som att den senare i vissa fall får stå tillbaka till förmån för den förra. I de, i många fall, känsliga fall där ett interimistiskt vårdnadsyrkande läggs fram måste det kunna säkras att barnets intressen tillgodoses på ett effektivt sätt. Rättsväsendet ska givetvis värna om rättssäkerheten men för att möjliggöra att barnets bästa är avgörande i det enskilda fallet kan samtidigt inte
interimistiska beslut om ensam vårdnad förbehållas endast de fall där det är alldeles uppenbart att ett barn far illa. Här behövs en diskussion som leder till en konkretisering av bedömningsfaktorerna, där ”barnets bästa” definieras utifrån faktiska faktorer som förekommer i vårdnadstvister. Det är inte tillfredsställande med en ordning där domstolen kan fatta ett interimistiskt beslut om fortsatt gemensam vårdnad med hänvisning till att det generellt är till ”barnets bästa”. Förslagsvis skulle vissa kriterier kunna standardiseras som ska leda till att ett interimistiskt vårdnadsbeslut ska fattas. Då det finns en brottmålsdom avseende våld mellan parterna eller gentemot barnet, skulle det exempelvis kunna stadgas att detta ska bryta presumtionen om gemensam vårdnad, även interimistiskt. Idag tycks det saknas en definierad gräns för när ett interimistiskt vårdnadsyrkande vinner bifall och inte. Detta vållar sannolikt både bekymmer för rättstillämparen och i synnerhet för de familjer som är föremål för en prövning av ett interimistiskt vårdnadsyrkande.
Slutsatser 10.4.
Med återkoppling till de fyra frågeställningarna som framgår i avsnitt 1.2 redovisas här de slutsatser som framkommit löpande i denna framställning:
1. Vilka argument har domstolen tagit fasta på vid bedömningen?
Det som lett till bifall, och även avslag, av interimistiska vårdnadsyrkanden i de studerade fallen har framförallt varit domstolens sammanvägda bedömning av vad som är till barnets bästa. Flera olika slags argument har hänförts till barnets bästa i beslutsmotiveringarna. ”Barnets bästa” har också kunnat uppträda snarare som ett självständigt argument för en av domstolen vald interimistisk lösning, än som en konsekvens av förevarande omständigheter i det aktuella fallet. Föräldrars samarbetssvårigheter har kunnat utgöra grund för att den gemensamma vårdnaden ska upphöra interimistiskt. I vissa fall kan det vara tillräckligt att det dokumenterats att det förekommit verbala kränkningar mellan parterna för att finna att samarbetssvårigheterna är för stora för att den gemensamma vårdnaden ska kvarstå interimistiskt.
2. Vilka argument har domstolen lämnat utan avseende trots att de skulle kunna tillmätas betydelse för avgörandet?
Barnets egen uppfattning har inte alltid tillmätts betydelse, trots att den varit känd för domstolen. Häktning och förundersökning med anledning av misstanke om våld inom familjen innebär inte nödvändigtvis att det anses föreligga skäl att förordna om ensam vårdnad interimistiskt. Inte heller polisens bedömning att det föreligger risk för dödligt våld inom familjen medför med automatik att det anses föreligga för stora samarbetssvårigheter för att låta den gemensamma vårdnaden bestå interimistiskt. Brottslighet av annan art än inomfamiljär har lämnats utan avseende i samtliga fall där sådana uppgifter funnits.
3. Har beslutet motiverats utifrån barnperspektivet?
Det varierar hur väl de interimistiska vårdnadsbesluten motiverats överhuvudtaget. I tre av de studerade fallen har barnperspektivet nämnts i tingsrättens beslutsmotivering (kapitel 5, 6 och 8), men i ett av dessa beslut (kapitel 6) har ingen motivering utifrån barnperspektivet gjorts. I de beslut som studeras i kapitel 5 och 8 återges en koppling till hur omständigheterna i det enskilda fallet medför att domstolen funnit den valda lösningen utifrån principen om barnets bästa. Två av de fem studerade besluten har således tydligt motiverats utifrån barnperspektivet.
4. Är motiveringen tillräckligt tydlig för att den part beslutet går emot ska kunna överklaga det?
Beslutsmotiveringarna i de studerade förundersökningsprotokollen skiljer sig mycket. Ett par av besluten har motiverats med ett fåtal rader och utan att ange några för fallet specifika omständigheter. Något protokoll innehåller däremot en utförlig beslutsmotivering om cirka en halv A4-sida, där avgörande omständigheter redovisas. I de senare fallen föreligger givetvis bättre förutsättningar för berörda parter att bedöma sin ställning i den pågående vårdnadstvisten än i de fall där tingsrättens motivering inte anger skälen för det beslut som fattats.