Resultat tema 3: Det egna sociala nätverket

5.6.1 Bemötande

Anders och Anita berättar att det inte var så många i deras närhet som frågade hur det var. Anita nämner en väninna som ringde när hon hörde om vad som hänt men annars var det som att det aldrig hade hänt.

Anita:”Jag tyckte att det var jobbigt första gången vi skulle träffa vännerna, jag funderade över

hur man skulle bli bemött. Det var inte så många som hörde av sig. Jag tror att det beror på att de inte vet vad de ska säga. Man vet inte hur man ska handskas, man tror att man behöver säga så mycket. Just att sitta ned och bara finnas, det tror jag är svårt för många. Jag tror att man undviker det för att slippa göra bort sig.”

Anders:”Vardagen gick ju vidare, så var det ju. Det lättaste sättet för andra att bearbeta en sådan

situation är att undvika det, för då behöver man inte konfronteras. Det var som att man gick vidare, ungefär som att INGENTING hade hänt,livet gick vidare.”

Anita:”Ja, det var mer så än att det blev uppmärksammat. Nu fortsätter vi bara. Men vi upplevde

inte då att vi blev lämnade i sorgen, vi hade ju varandra och våra familjer. ”

Anders:”Nej, det kan man inte säga att vi gjorde, det sociala livet flöt på som vanligt och det var

också en hjälp att gå igenom det. Men däremot, så här efteråt, har man ju undrat varför de inte sa någonting!”

Anita:”Jag kommer ihåg ett jättekonstigt bemötande med en bekant som kom fram och sa; var inte

du gravid? Jag svarade, jo men det gick inte så bra. Då sa hon; ååh, förlåt att jag sa något, förlåt att jag sa något. Det blev ju jättekonstigt. Det hade ju varit konstigare om hon inte sagt något. Jag ville ju prata om det.”

Bertil och Bea berättar också att de upplevde det som väldigt svårt att träffa vännerna första gången och att de närståendes bemötande varierade i kvalitén. De berättar att de fått mest stöd från familjen och tror att detta kan vara kopplat till att de faktiskt fick träffa dottern innan hon dog, under den barnvälsignelse som prästen hade på sjukhuset.

Bertil:”Bemötandet i det sociala nätverket var lite blandat, vissa var väldigt deltagande medan

andra inte låtsades om det.”

Bea:”Våra familjer har varit väldigt stöttande. Det kändes bra att de hade sett henne och hållit

henne. Annars är det nog lätt att det bara blir overkligt. Nu hade de ju känt henne, känt tyngden från henne och sett att hon var lik sin storasyster.”

Bertil:”För dem var hon ju en person. Det kanske är därför vi inte fått lika starkt stöd från våra

Bea:”Bland övriga nätverket har det varit väldigt varierande. En del har varit väldigt stöttande

medan en del inte låtsats om det. En del kunde fråga; mår ni bra? Det är klart att vi inte gör. Det måste man väl fatta?!”

Bertil och Bea säger att de var lite konstiga de första dagarna de kom hem och berättar att de då hjälpte några kompisar att flytta. De menar att de var chockade och gjorde mycket saker de inte borde gjort. De berättar också om första gången de träffade ett större kompisgäng, på ett

födelsedagskalas. De upplevde det som jättekonstigt, det var party och då skulle man vara glada. Medan de var allt annat än glada. De minns att några var väldigt glada och hejiga och låtsades inte om någonting.

Bea:”Just den här första perioden så blev det jättemycket konstiga situationer.”

Bertil:”Det är inte så lätt för det sociala nätverket heller, hur ska man bemöta? Det finns ju säkert

olika lösningar för varje individ.”

Även Christian och Cecilia upplever bemötandet som väldigt varierande.

Christian:”Man fick ju lite konstiga kommentarer. Nån sa, Oj, tänk om det varit jag, det hade varit

jobbigt. Folk vet inte vad de ska säga och det blir fel. Sedan kan jag tycka att det är jobbigt att alla bekanta man har ska komma och säga något, de som man inte direkt pratar med i vanliga fall. Det borde räcka att ens vänner säger något. Folk vet inte hur de ska bete sig, de vett inte vad de ska säga. Det känns som att man kunde se på 10 meters håll att någon laddade för vad de skulle säga liksom.”

Cecilia:”Fast jag skulle tycka att det var jättekonstigt om de inte sa något fast vi båda vet att de vet

om det. Men det är inte så lätt. Vi vet inte heller vad vi ska säga.”

Christian:”Nej precis, men man känner ju inte alla som man är bekant med. Det räcker att de man

känner ringer och så, de andra skulle kunna ha en standardfras och beklaga sorgen bara.”

5.6.2 Stöd och hjälp

Anders och Anita berättar att de gärna pratade om vad som hänt, men att det var få i deras närhet som vågade prata om det. De berättar att de pratade med varandra och med den närmsta familjen.

Anita:”Vi kände nog att vi kunde prata med dem som ville lyssna. I vår familj kände vi att vi kunde

prata om vi ville, men inte direkt med vänner.”

Anders:”Jag hoppas verkligen att det har förändrats. För nog hade det inte gjort någonting om

man fått prata och bearbeta det på ett annat sätt. Men det har ju gått bra för oss i alla fall.”

viktigaste är att man har människor runt omkring sig som ser att här är ett behov.”

Bertil och Bea säger att de hade ett stort stöd i varandra, och de pratade mycket. De kände dessutom ett stort stöd hos sina familjer. Bland vännerna var stödet blandat. De berättar att en del stöttade jättemycket medan andra inte visste hur de skulle bete sig och undvek därför både dem och ämnet. Bea berättar att hon hade svårt att träffa vänner som var gravida eller hade bebisar, det gjorde extra ont och hon undvek dem därför i möjligaste mån.

Bea:”Vi pratade ju jättemycket, du och jag. Det var ju det enda vi höll på med på kvällarna, grät

och pratade. Det var tur att vi kunde prata om det.”

”Jag tror att många kompisar hade svårt att förstå, först var ju de också chockade men efter några månader hade det lagt sig för dem. För oss var det dock fortfarande lika hemskt. Det är viktigt att folk förstår att det tar tid, vi fick känslan av att folk tyckte att, nu borde ni väl rycka upp er. Det var en jobbig press.”

Bertil:”Ja, och det var även från våra familjer. När det hade gått ett tag, så ville de liksom att vi

skulle vara glada.”

Bertil och Bea berättar att de fick väldigt mycket kort och telefonsamtal och att de vet att många tänkte på dem. De säger dock att de saknade att få tog den första kontakten, då de själva inte orkade göra det. Bertil berättar att det också kom stöd från oväntat håll när en bekant ringde honom och pratade länge om hur det egentligen var. De fick dessutom stöd från flera äldre bekanta som varit med om samma sak, detta stöd såg de som värdefullt. De är dock noga med att poängtera att de fick jättebra stöd från en del vänner. De fick även praktisk hjälp då några vänner lämnade tillbaks den bilstol de köpt.

Bea:”Jag kan sakna att man inte ringde och frågade hur det egentligen var, att man inte tröttnade.

Det är viktigt att man bekräftar, i det man är och inte försöker komma med hurtiga förslag. Sedan måste man förstå att det tar tid, för det gör det. Första året överlevde vi, sedan kunde man börja klara sig lite.”

”På dagis första gången jag kom dit, så var det en personal som bara kramade om mig och sa; det här har jag velat göra sen jag hörde om det. Bara att få en kram, det räcker. Det behöver inte vara att man ska sitta en timme och prata. Allt låter ju så platt. Men det viktigaste är inte vad man säger utan att man finns där, visar att man bryr sig, bekräftar sorgen. Jag tror att det är det viktigaste.” Christian och Cecilia skiljer sig från de andra informanterna på det sättet att de inte fick något direkt stöd från deras familjer, för dem kom stödet främst från deras vänner, framför allt för Cecilia. De

berättar att familjerna träffade sonen under minnesstunden och att det kändes bra. Christian menar att han då blev mer konkret för dem. Familjen hade det dock så svårt på egenhand att de inte klarade av att vara ett stöd för dem. Dessutom hade de inte lika lätt för att prata med varandra som de andra paret. Detta berodde främst på två saker. Dels därför att Cecilia inte alls kände sig så bekväm i att de valt att avsluta graviditeten. Och dels därför att Cecilia hade ett behov av att prata medan Christian hade ett behov av att glömma.

Cecilia:”Jag mådde dåligt länge, hade dåligt samvete för beslutet vi tagit. Det hade känts bättre

om han dött efter förlossningen i mina armar, då hade det inte varit vi som avgjort, vi hade gjort vad vi kunnat. Jag var också arg på dig för att du inte var så ledsen som jag och inte ville prata om det. Efter ett tag kom vi överens om att jag fick prata så mycket jag ville men du behövde inte svara.”

”Vi fick mycket brev, kort och blommor och bra stöd från våra vänner. Jag kommer ihåg en kompis som gav oss en present därför att det ska man ju ge när man fått barn. Och mormor sydde en tavla med hans namn. Det kändes fint att det var några som uppmärksammade honom, att vi fått honom och inte bara att vi förlorat honom.”

Christian:”Det var värdefullt med dem som bara kom och gav en ryggdunk eller kram, som visade

att de brydde sig. Det kändes bra.”

5.6.3 Könsskillnader i bemötandet

Alla sex intervjupersoner är överens om att det finns en skillnad i hur män och kvinnor blir bemötta. Kvinnorna har fler att prata med, männens kompisar pratar inte så mycket om känslor. Männen menar att det beror på att de inte pratar om känslor annars, och då är det inte heller naturligt att göra det vid en kris.

Christian:”Vi har många vänner som vi umgås med som par, då ringde tjejen till Cecilia och då

har ju ändå tjejen pratat med henne, jag får ju höra det av Cecilia men det är ingen som pratar med mig. Ibland skulle man nästan vilja att tjejen sparkar till killen och säger åt honom att ringa.”

Bea:”Det var lättare för mig att få prata. Och med dig började vännerna snabbare prata om

normala saker.”

5.6.4 Bäst fungerande/viktigaste stödet

Anders och Anita tycker inte att varken det professionella stödet eller det personliga nätverkets stöd har fungerat, men menar ändå att det personliga nätverket var det som fungerade bättre.

Anders:”I den professionella hjälpen var det ju inget som fungerade, och det sociala nätverket, ja,

vi gick ju vidare.”

Bertil och Bea är båda överens om att den professionella hjälpen fungerade bäst. Men poängterar också att de förstår att det är svårt för det personliga nätverket.

Bea:”Den professionella hjälpen har fungerat bäst, men den är lättare att ta på.” Bertil:”Ja, och sedan kunde ju de vara riktigt objektiva.”

Christian och Cecilia tycker båda att det är det personliga nätverkets stöd som fungerat bäst, även om det inte fungerat helt problemfritt det heller. De menar att även om de hade varit mer nöjda med kuratorn så är det ändå vännerna som är viktigast.

5.6.5 Betydelsen av andra barn

Under intervjuernas gång kom ett nytt tema fram för de två par som redan hade barn vid händelsen. Betydelsen av att, trots förlusten, ändå vara förälder. Men också betydelsen av att senare få andra barn.

Anders:”En stor hjälp var att vi hade ett barn redan. Är det första barnet tror jag traumat blir

större. Man måste ju ta hand om det barnet som finns och det blir nog en säkerhetsventil på något sätt. Utan det barnet blir man nog mer rotlös.”

Anita: ”Utan ett annat barn blir nog sorgen mer påtaglig.”

Bertil: ”Sedan vet man inte hur vi hade mått nu om inte våra två senare barn kommit.” Bea: ”Nej, då hade det varit något annat.”

Bertil: ”Eller om vi inte haft vår äldsta dotter från början, för henne fick man ju leva i nuet.” Bea: ”Hon har burit oss genom mycket. Mycket mer än vad hon någonsin kan förstå. Det var tur

att hon fanns och finns.”

Christian: ”Vi fick ju en son 1 ½ år senare, då tyckte jag att vi hade allt vi strävat efter.”