Resultat tema 2: Professionellt stöd och hjälp

5.4.1 Information

Anita berättar att en läkare informerade om varför deras dotter inte överlevt, och hon upplevde detta möte som varmt och positivt. Hon berättar också att hon fick träffa en kurator som informerade lite kring begravningen. Anders däremot fick inte någon information, och båda är överens om att, med undantag från informationen läkaren gav, så var informationen mycket bristfällig.

Anders:”Kuratorn träffade jag aldrig, jag vet inte ens vem det var. Hon hade ju en väldigt viktig

uppgift, dels att informera om vad som hände nu och berätta om processen kring det hela och att hjälpa en framåt i form av krissamtal.”

Anita:”Det har jag tänkt väldigt mycket på, att det inte var någon information om någonting, noll

information. Det hoppas jag verkligen att det fungerar idag.”

Bertil och Bea är båda nöjda med den information de fick både på förlossningssjukhuset och sjukhuset i Storstaden. De upplever att de fick bra med information både från läkare angående varför deras dotter dog och från kurator om praktiska saker, vad man ska tänka på och om dödsbo anmälan och begravning. De fick senare gå på återbesök på båda sjukhusen och gå igenom vad som hänt.

Christian och Cecilia upplever att de fick mycket information kring de skador deras barn hade men menar också att informationen blev lite svävande när det handlade om vad dessa skador skulle få för konsekvenser. Informationen blev då lite otydlig och de tolkade den på olika sätt.

Cecilia:”Jag tog väl inte in vad hon sa, men hon sa det inte tydligt heller för mig lät det som, vi vet

inte riktigt. Och då tänkte jag att det skulle ordna sig.”

Christian:”Medan jag underförstått hörde; jag tycker ni ska avsluta det här så fort ni kan.”

Cecilia berättar också att hon är besviken över att de blev fel informerade angående begravning. De fick veta att så små barn inte kan få en egen grav, deras son lades därför i minneslunden. Senare har de dock förstått att de visst hade kunnat få en grav till deras son. Christian och Cecilia är dock mycket nöjda med personalen på kvinnokliniken och informationen därifrån.

5.4.2 Kurator

Anders och Anita menar att det stöd de fick från kuratorn var nästintill obefintligt. Anders fick inte träffa någon alls och Anitas enda träff handlade om information snarare än kris stöd.

Anders:”Då saknade jag egentligen ingenting, då var man så i det där och livet gick ju vidare,

men så här efteråt har vi ju tänkt många gånger, så där ska det ju inte kunna ske, lite omsorg måste ju finnas även bland de professionella inom vården.”

Bertil och Bea berättar att de fick träffa en kurator på sjukhuset i Storstaden både före och efter dotterns död. De träffade dessutom samma kurator på återbesöket till sjukhuset. De upplevde henne som bra. De berättar att det inte handlade om några stödsamtal, det var mer information om det praktiska och stöttning.

Christian och Cecilia träffade en kurator tre gånger från det att de fick beskedet om sonens tillstånd till dess att förlossningen skedde. De båda är dock eniga om att de inte upplevde detta som någon hjälp för dem och säger att personkemin dem emellan var lika med noll.

5.4.3 Stöd vid mötet med det döda barnet

Anders och Anita fick aldrig något erbjudande om att få se sin dotter och de begärde aldrig heller att få göra det. Anders berättar att han såg en liten skymt av henne vid förlossningen men Anita såg henne överhuvudtaget inte.

Anita:”Det var inget vi saknade då, men nu på senare år har vi börjat gå och tända ett ljus i

minneslunden på allhelgona helgen. Det har vi gjort de senaste fem åren, det är något som kommit så där.”

Anders:”Några år senare när några bekanta förlorade sitt barn i magen namngav de barnet

efteråt. Då tänkte jag, kanske var vi dåliga föräldrar som inte gjorde den processen, jag kände lite så då.”

Bertil och Bea berättar att de höll dottern när hon dog och efteråt klädde de henne. De berättar att det var hemskt men att det kändes bra. Dagen efter träffade de dottern igen för ett avsked.

Personalen hade då tagit hand avtryck i gips och hand och fotavtryck i bläck, de tipsade dessutom om att ta en hårlock. Detta upplevde de som mycket positivt då de annars inte tänkt på det.

Christian och Cecilia berättar också de att de klädde honom, höll honom och tog massor av kort . Sonen låg i ett sängbord bredvid Cecilias säng och dagen efter hade de en minnesstund.

Cecilia:”Personalen tog handavtryck och gjorde i ordning ett hjärta med tiden han föddes och så

där, det var jättefint. Vi hade det bra med honom den tiden, jag höll honom mycket. Jag tycker att personalen behandlade honom väldigt fint. När de skulle skicka iväg honom kom en sköterska in

och sa att hon lagt honom fint tillsammans med hans nalle.”

5.4.4 Fortsatt hjälp efter hemkomst

Anita och Anders fick ingen fortsatt hjälp efter att de kommit hem från sjukhuset. Och är tydliga med att de gärna fått samtalshjälp även om de i det läget inte upplevde att de saknade det.

Anita:”Kuratorn sa att är det så att ni känner att ni vill ha mer stöd och hjälp så får ni säga till.

Det låg hos oss då. I det läget har man inte riktigt förstånd, man tänker inte i de banorna då. Det är ett dåligt sätt, du är inte kapabel att ta det steget om du behöver det. För är man i den situationen att man är i behov av hjälp så klarar man inte att ta det steget själv. Det hade varit mycket bättre om hon istället sagt; jag hör av mig till er och hör hur det är.”

Anders:”Kuratorn skulle själv ha ringt upp, de som behöver hjälpen mest klarar inte av att höra

av sig. Att aktivt följa upp istället för att passivt vänta tror jag är väldigt viktigt. Man är ,som sagt, inte själv mogen att fatta ett sådant beslut. Vi har ändå klarat oss bra men andra kanske inte hade gjort det. Folk kan ju må så dåligt så det kan hända fel saker.”

Anita:”Som vi såg det då var det inget stöd vi saknade, vi hade väl inte bättre förstånd. Men som vi

förstått efteråt, just det här att få kunna sätta sig ned och prata om det, att få prata med någon professionell, det hade varit värdefullt.”

Bertil och Bea berättar att de blev erbjudna kurator stöd någon månad efter deras dotters död. De gick till henne tillsammans i några månader och sedan fortsatte Bea att gå själv. De är oerhört positiva till stödet och ser det som en nödvändig hjälp.

Bertil:”Kuratorn var jättebra. För att bearbeta så måste man prata om det. Jag tycker att det är en

fördel att bli erbjuden hjälp, man vet kanske inte sitt eget bästa.”

Bea:”Det var oerhört bra, det hjälpte oss jättemycket. Jag tror inte man skulle klara sig annars.

Jag gick hos henne i över ett år. Hon kunde få oss att prata, genom att ställa frågor. Man behöver det stödet under en ganska lång tid. Det måste man erbjuda, annars tänker man inte på det själv.”

Bertil:”Man kanske tror att man är stark och inte behöver något samtalsstöd men det var väldigt

skönt.”

Bea och Bertil fick sedan erbjudande om att börja gå i en grupp för föräldrar som mist ett barn. Gruppen startades på initiativ av sjukhuskuratorn de gick hos och sjukhusprästen, stödet var mycket positivt.

Bea:”Det var den man hankade sig fram på då, att prata med andra som hade varit med om

Bertil och Bea är väldigt nöjda med den hjälp de fått, de upplevde dock en sak som bristfällig.

Bea:”Det enda man tänker på efteråt, när vi kom hem kändes det som att vi blev släppta i tomma

intet. Då visste vi inget om återbesök på förlossningssjukhuset, om vi skulle träffa någon eller kuratorstöd. De sa nog att vi skulle bli kontaktade men vi visste inte när. Det var det jobbiga med att hon dog i Storstaden. Det var inte så mycket kontakt emellan. Det känns som man bara släpptes av med hundra frågor.”

Även Cecilia berättar att det blev så tomt när de kom hem. Hon fortsatte att gå hos kuratorn men kände inte att hon fick någon hjälp. Christian gick en gång hos kuratorn men slutade sedan. Cecilia fortsatte senare hos två andra kuratorer.

Christian:”Nej, kuratorn var ingen höjdare. Hon lyckades inte hjälpa oss alls. Ja vi kan inte

gnälla på hjälpen. De erbjöd ju hjälpen, sen att personkemin inte stämde det är ju en annan sak.”

Cecilia:”Vi blev erbjudna detta stöd och det tror jag är jätteviktigt. Annars tror jag att det är lätt

att man tycker att det här klarar vi själva.”

”Jag kommer ihåg att jag glömde sista samtalet med henne och sen, efter ett tag, så skickade hon ett vykort, där det stod; ring igen om ni vill. Så hon var ju bra på det sättet, det var hon.”

5.4.5 Könsskillnader i hjälpen

För Anders och Anita var skillnaderna stora. Anders fick aldrig något erbjudande om vare sig kurator samtal eller information från läkare. Det var heller aldrig något tal på att Anders skulle bli sjukskriven. Anita blev enbart sjukskriven några veckor och hjälpen hon fick var minimal men skillnaderna var ändå stora då stöd till Anders överhuvudtaget inte existerade.

Bea och Bertil upplevde ingen skillnad i det stöd de fick efter de kommit hem. Båda gick hos kuratorn och ingen av dem hade några svårigheter i att bli sjukskrivna.

I stödet efteråt upplevde inte heller Christian och Cecilia någon skillnad dem emellan och båda blev sjukskrivna.

Christian:”Kuratorn var bra på det sättet att hon inte gjorde någon skillnad på mig och Cecilia.

Cecilia hade ju väldigt svårt att acceptera att jag inte var så ledsen som henne. Och det sa kuratorn jättemånga gånger, att alla är ju olika, när det blir en krissituation så är alla olika. Hon pekade på att jag är en pappa och Cecilia en mamma, och att sorgen kan se olika ut.”