Resultattolkning i relation till analysverktyg och tidigare forskningen

Intervjupersonerna har i denna studie pekat på olika grader av stöd och hjälp från de professionella. Enligt kristeorin har jag tolkat dessa olika grader av stöd utifrån vad människor i kris behöver i de olika faserna. Somliga av intervjupersonerna har inte alls fått dessa behov bemötta medan andra har fått det helt eller delvis. Det är oerhört viktigt att man utarbetar den professionella hjälpen utifrån de krisfaser man befinner sig i. Att man anpassa det stöd och den hjälp man får utifrån var i

krisförloppet personen befinner sig.

Enligt systemteorin har jag tolkat intervjupersonernas upplevelser, av att inte få sina behov

bekräftade i omgivningen, som att de delar som inte är direkt drabbade av förändringen har svårt att anpassa sig. Men då en liten förändring i systemet påverkar systemet som helhet måste alla delar anpassa sig efter förändringen. Enligt systemteorin blir också intervjupersonernas kris ännu större, förutom själva sorgen måste de också anpassa sig till den negativa förändring som skett i systemet. Enligt systemteorin kan man dock tolka intervjupersonernas upplevelser även så att det stöd och den hjälp som fungerat, de delar som anpassat sig till förändringen, kan vara med och underlätta för intervjupersonerna att anpassa sig till det nya systemet, utan barnet.

Vaux teori om socialt stöd innehåller olika stödhandlingar som är viktiga för människor i kris. Enligt denna teori har jag därför tolkat intervjupersonernas situationer så att de som fått del av dessa stödhandlingar från ett stödjande nätverk får det lättare att klara sig ur krisen. De som däremot inte fått del av dessa stödhandlingar eller fått väldigt lite av dessa, både från det egna nätverket och de professionella, får det svårare i sin bearbetning av förlusten.

Om man jämför denna studie med tidigare forskning kan man se att mycket stämmer överens. Men man kan också dra slutsatsen att mycket, däribland föräldrars upplevelser av professionellt stöd och hjälp och fäders känsla av marginalisering, är bättre i denna studie jämfört med tidigare forskning. Då många av de valda studierna är alldeles färska kan man inte enbart lägga förklaringen i att det blivit bättre med tiden, även om min studie pekar på stora förbättringar mellan 70-talet och 2000-talet. Av stor betydelse är nog också vilken vikt landstinget lägger när dessa frågor budgeteras, vad gäller personaltäthet, tillgång till kuratorer och utbildningar för personalen.

Både resultatet av studien och de valda teorierna visar på vikten av nätverkets stöd, men också att detta stöd ofta brister då omgivningen inte vet hur de ska bete sig. Kanske vore det därför bra att, förutom föräldragrupper, också erbjuda grupper och/eller informationsträffar för det större nätverket, allt för att hjälpa till i föräldrarnas sorgebearbetning. Detta är något som också tidigare forskning är inne på (Cacciatore, et al. 2009; Kavanaugh, et al., 2004; Säflund, et al., 2004). Detta är något som man, enligt mig, måste bli bättre på. Då nätverkets stöd har så stor betydelse för personernas möjlighet att bearbeta händelsen är det kanske inom detta område man nu måste förbättra sig. Studien visar ju att det professionella stödet och hjälpen förbättrats markant, även om det självklart fortfarande finns områden att förbättra. Förutom att man satsar på olika stöd för att hjälpa nätverket i deras möte med föräldrarna bör även förbättringar, enligt mig, ske, genom att förbättra stödet direkt vid hemkomst så att föräldrarna inte känner sig lämnade, förbättra sättet på hur man informerar och förbättra bemötandet av papporna. Detta kan exempelvis ske genom att satsa på fler kuratorer inom vården och genom att kuratorer utbildar medicinsk personal inom detta område. Det är av största vikt att den medicinska personalen och kuratorer arbetar tillsammans för att stötta dessa föräldrar på bästa sätt.

6.3.1 Skillnaderna

I denna studie kan man urskilja stora skillnader av intervjupersonernas upplevelser av bemötande, stöd och hjälp. Dessa skillnader kan framförallt noteras mellan paret som förlorade sitt barn i slutet av 70-talet och paren som förlorade sina barn under 2000-talet. De flesta av dessa skillnader beror

därför troligen på den långa tid som gått mellan de olika förlusterna, och att stödet under denna tid förbättrats. Man borde dock ha sett någon form av stöd redan i slutet av 70-talet då mycket

forskning inom området kom ut redan i mitten av 60-talet.

6.3.2 Alternativa tolkningar av resultaten

Det finns alltid alternativa tolkningar av ett resultat. I denna studie hade kanske andra metoder och andra teorier gett andra resultat. Det är möjligt att en annan undersökare fått fram en annan tolkning även med dessa teorier. Detta har jag dock försökt att minimera genom att jag tagit hjälp av en annan undersökare som både lyssnat igenom materialet från intervjuerna och sedan läst min analys. Resultatet kan också påverkas av den så kallade aktörs- observatörsparadoxen där aktören (här intervjupersonen) och observatören (här undersökaren) har olika perspektiv. Aktören har en tendens att se till situationsbundna förklaringar medan observatören lättare ser till personliga förklaringar (Larsson, 2005; Larsson & Goldberg, 2008). Detta gör att aktören och observatören kan ha olika tolkningar på samma händelse. Även detta har dock försökts att minimerats med hjälp av så kallade member checks, där undersökaren frågat intervjupersonerna om hon förstått rätt.

6.3.3 Förförståelse

Den förförståelse jag hade före denna studie var dels att föräldrar inte upplever sig få den hjälp de behöver från den professionella sidan. Och dels att föräldrar som mist sitt barn upplever detta som så svårt och tungt att de inte vill prata om det. Under tiden jag läste in mig på den tidigare

forskningen blev min första förförståelse, den om bristfälligt stöd och hjälp, styrkt, då även tidigare forskning talar om just detta. Däremot blev jag redan i forskningen fundersam kring min andra förförståelse, att föräldrar inte vill prata om förlusten. Forskning pekar på att föräldrar vill prata om deras förlust och den sorg de bär på. Under studiens gång har även intervjupersonerna bekräftat detta. Detta gör att min förförståelse ändrats. Jag är dock mycket förvånad över att den

professionella hjälpen nu, för paren på 2000-talet, verkar fungerar så bra. Min studie går i detta fall emot forskning som visar att många föräldrar inte är nöjda med det professionella stödet. Förutom paret som förlorade sitt barn i slutet av 70-talet, så är föräldrarna över lag mycket nöjda med den professionella hjälpen. Detta tyder på att man i Sverige blivit betydligt bättre inom detta område, vilket är oerhört positivt. Detta visar att man tagit till sig all forskning som finns inom området. Jag är positivt överraskad över den professionella hjälpen då jag förväntat mig ett annat resultat. Men är istället negativt överraskad över nätverkets tydliga brister i att stödja nära och kära som förlorat ett barn.