I vår studie utkristalliseras det övergripande temat Att sträva efter ömsesidig förståelse som en genomgående aspekt i både patienters och sjuksköterskors erfarenheter av
tvärkulturella möten. I kategorin Att sträva mot samförstånd (pat) och subkategorin Att försöka förstå patientens kultur (ssk) lyfts vikten av att sjuksköterskan utforskar och
försöker förstå patienten och dennes kultur. Detta stämmer väl överens med det tidigare forskning beskriver kring att sjuksköterskan behöver ha ett utforskande och öppet förhållningssätt (Bäärnhielm & Mösko, 2012; Morgan, 2019; Üzar-Özcetin & Tee, 2020; Zoucha & Husted, 2000). Vad som också framkommer i resultatet, är något vi tolkar som brist på utforskande från personalens sida. Detta synliggörs såväl genom patienters
beskrivningar av Att inte höra till och Att inte bli förstådd, som i det vi beskrivit som att sjuksköterskorna ibland blundar för kulturen. Detta kan tyda på en bristande kunskap kring tvärkulturella möten och ett behov av ökad kulturkompetens i den
rättspsykiatriska vården. Vad denna brist beror på framgår inte tydligt i resultat men det skulle kunna ha att göra med en oro hos sjuksköterskan att det skulle komma många krav i och med att kulturen beaktas. Detta i relation till övrig arbetsbörda gör möjligen att
sjuksköterskan undviker att utforska kulturen för att inte ytterligare öka på
arbetsbelastningen. Blir sjuksköterskan mer kulturkompetent finns risken att hen får ta än större ansvar för patienter med annan kulturell bakgrund. Således får hen en större
arbetsbörda vilket Narayanasamy (1999) tar upp kan ske då en sjuksköterska utmärker sig som särskilt kulturkompetent. Vidare kan arbetsbördan öka kopplat till att sjuksköterskan behöver lägga tid på att eftersöka kunskap exempelvis genom att vända sig till andra personer (Priebe et al, 2011). Här tänker vi att det förvisso kan finnas en sanning i det som både sjuksköterskor uttrycker om att vårdare medande kultur i nuläget kan få ta en större börda samt det forskningen beskriver. Det torde dock kunna vara så att om
kulturkompetensen höjs hos hela personalgruppen så skulle arbetsbördan kunna bli mer jämnt fördelad eller att det rent av inte ses som någon extra belastning utan ses som en naturlig del av vårdandet.
I resultatet från patientdeltagarna ser vi ett samband mellan brist på utforskande och
bristande kompetens. Det framkommer att patienterna anser att kunskap om kultur inte kan förvärvas genom utbildning utan måste fås genom att samtala med patienter och lära av varandra (pat). Genom kontakt med personer med annan kulturell bakgrund kan sjuksköterskan erhålla kunskap om hur kultur uttrycker sig hos den specifika personen. Utbildning kan däremot bidra med kunskap om rent biologiska skillnader, relaterat till personens härkomst, vilka kan påverka vården. Exempel på biologiska skillnader är hur det i en folkgrupp kan förekomma en snabbare nedbrytning av vissa läkemedel då personer från denna folkgrupp har större förekomst av ett enzym i kroppen (Ahmed et al, 2019). Det behövs dock fortfarande en medvetenhet kring att varje enskild person har sin egen specifika kultur (Campinha-Bacote, 2002). Det framgår vidare att det ändå finns ett behov av någon form av utbildning men att detta saknas. Kopplat till detta tänker vi att det kanske inte är utbildning om kulturer utan kunskap om snarare om hur en person blir kulturkompetent som krävs. Detta överensstämmer delvis med det Theofanidis och Fountaki (2019) tar upp angående att träning i kulturkänsligt vårdande behövs. Yearwood et al (2006) tar vidare upp att psykiatrisjuksköterskor upplever sig behöva utbildning i att kunna göra korrekta
bedömningar men de behöver även få lyssna till patienters berättelser om vad deras kultur innebär. Vi tolkar det som att sjuksköterskan behöver ha en grundläggande faktakunskap
patienternas erfarenheter pekar mot att fokus vid utbildning bör ligga på hur vårdaren kan bli mer kulturkompetent snarare än hur denne kan få kunskap om specifika kulturer. Konsekvenser av denna brist på utforskande och kulturkompetens blir att patienter kan uppleva sig missförstådda och illa bemötta. Även problemet med felbedömningar och patologisering av kulturella uttryckssätt framkommer i synnerhet i patienterfarenheterna. Detta synliggörs till viss del även i erfarenheterna från sjuksköterskor men inte alls i samma utsträckning. Detta skulle kunna bero på att vårdkontexten patienten och sjuksköterskan befinner sig i är densamma men perspektivet på den skiljer sig åt. För sjuksköterskan är det just en vårdkontext och dennes perspektiv blir lite snävt. För patienten däremot är denna kontext platsen där hela livet för stunden sker. Således blir patientperspektivet betydligt bredare och kultur har i och med det en viktigare roll för patienten än för sjuksköterskan. Även i tidigare forskning framkommer risker som felbedömningar, patologisering samt att patienter med annan kulturell bakgrund mer frekvent tvångsvårdas och tvångsmedicineras kopplat till en bristande kulturkompetens. Detta tros kunna bero på feltolkningar kopplat till en okunskap kring kulturella uttryck (Chady, 2001; Theofanidis & Fountaki, 2019; Üzar- Özcetin & Tee, 2020; Wylie et al, 2018). Detta skulle kunna göra att vårdrelationen och tilliten till vården försämras. Ytterligare följder kan bli mer konflikter, onödiga
tvångsåtgärder och längre vårdtider vilket kan skapa vårdlidande för patienten. En ökad kulturkunskap skulle, precis som Campinha-Bacote (2002) tar upp, kunna minska dessa risker genom att sjuksköterskan kan göra mer kulturkänsliga bedömningar. Hen skulle få en bättre förmåga att skilja mellan kulturella uttryck/beteenden och faktiska symtom på psykisk ohälsa.
Genom att sjuksköterskan har ett gott bemötande och visar empati, som beskrivs i Att möta den andre med vänlighet och respekt, kan denne kompensera något för sin bristande kompetens. Patienterna beskriver hur ett gott, respektfullt bemötande från vårdarna kan bidra till att de upplever sig sedda och bekräftade vilket tydliggörs i Att känna sig välkomnad (pat). Detta framgår också i tidigare forskning (Bäärnhielm & Mösko, 2012; Morgan, 2019; Üzar-Özcetin & Tee, 2020; Zoucha & Husted, 2000). Ett gott bemötande är viktigt i all vård men i detta sammanhang tänker vi att det blir särskilt viktigt. Dels kopplat till att det som nämnts tycks finnas en bristande kulturkompetens, dels för att patienter i rättspsykiatrin är tvångsvårdade och inte har möjlighet att byta vårdgivare om de blir dåligt bemötta. Både patienter och sjuksköterskor har erfarenheter av att ett gott bemötande kan kompensera något för den bristande kunskapen om kultur.
Patienterna beskriver också erfarenheter av Att ge upp sin kultur och den sorg det kan medföra. Detta bekräftas också i sjuksköterskornas erfarenheter av Att inte uppmärksamma patientens kultur där de upplever att ingen uppmuntran sker för att patienter ska bibehålla sin kultur. Då tidigare forskning till stor del saknar ett patientperspektiv blir dessa
erfarenheter svåra att ställa i relation till detta. Morgan (2019) menar att det finns en
övermättnad i beskrivandet av ojämlikheter i vården. Vad som däremot saknas är patienters erfarenheter kopplat till tvärkulturell vård. Denna brist kan medföra att det i den kliniska verksamheten utformas universallösningar för att minska ojämlikheten. Detta medför i sin tur att vården inte längre blir personcentrerad. Kopplat till det Morgan beskriver och de
erfarenheter som framkommit från patienterna ser vi det som viktigt att beakta patienters erfarenheter av tvärkulturellt vårdande.