Studiens syfte var att identifiera och, genom en teoretisk referensram, förstå hinder för samverkan i form av SIP kring personer med samsjuklighetsproblematik utifrån berättelser från yrkesverksamma inom området. Det teoretiska ramverket för analysen bestod av socialkonstruktionism, Luhmanns begrepp funktionell differentiering samt inslag av det nyinstitutionella perspektivet genom institutionella logiker.
Det övergripande resultatet visar på att (1) informanter inom det sociala arbetet beskriver den främsta orsaken till samsjuklighetsproblematikens vara att en individ (utifrån tidiga upplevelser i livet) utvecklar en psykisk ohälsa vilket medför att individen (i syfte att reglera känslor) använder substanser och utvecklar ett missbruk. En konsekvens av missbruket beskrivs vara en försämrad tillgång till vård till följd av utebliven vård för den psykiska ohälsan vilket resulterar i svårigheter att tillgodogöra sig missbruksbehandlingen. Som lösning på problematiken föreslås att individen ges vård för sin psykiska ohälsa för att därefter genomgå en psykosocial missbruksbehandling där denne ges möjlighet att arbeta med känslor och beteenden. Inom hälso- och sjukvården beskrivs missbruket förstärka befintlig eller framkalla latent liggande psykisk ohälsa. En konsekvens beskrivs vara att individen, till följd av missbruksproblematiken, inte kan tillgodogöra sig behandling för den psykiska ohälsan. Som lösning på problematiken beskrivs ett förlopp där individen får bukt med missbruksproblematiken genom medicinering för att sedan kunna identifiera och arbeta med den psykiska ohälsan. (2) Det förekommer således skillnader mellan de två verksamhetsområdenas beskrivningar av samsjukligheten avseende hur de definierar orsaker, pekar på konsekvenser och formulerar lösningar men även i de värden som beskrivs motivera stöd och hjälp. Jag argumenterar därför för att samsjukligheten är konstruktioner olika av de olika aktörerna eftersom de anlägger olika perspektiv: ett medicinskt och ett som utgår från socialt arbete. Vidare menar jag att informanternas tolkningar av samsjuklighetsproblematiken (utifrån att de är yrkesverksamma inom organisationer) påverkas av organisationens behov av att legitimera dess handlande - ett handlande som i SIP i stor del utgår från tillgängliga insatser. (3) När SIP används som ett forum för att kompensera för brister inom den egna verksamheten uppstår ett hinder för samverkan. Hindret består i att insatser från andra verksamheter avkrävs för att de egna insatserna ska tillsättas, vilket jag menar för med sig att de organisatoriska gränserna förstärks. Ytterligare hinder som identifieras är skilda förståelser, verksamheterna emellan, på när en individ är behandlingsbar och vilka värden som de arbetar för att individen ska uppnå. Detta leder till konflikter och förskjutning av ansvar. Det tredje hindret som identifierades består i att de olika verksamhetsområdena tolkar varandras ageranden utifrån sina egna referensramar.
Resultatet konkretiserar de hinder som framkommit i tidigare samverkansforskning vid samverkan mellan disciplingränser (Miller & Ahmad 2000; Cameron, Lart, Bostock, &
58
Coomber 2014; Maslin-Prothero & Bennion 2010;Pavis, constable & Masters 2003) genom att peka ut specifika situationer där konflikter uppstår. Resultatet fördjupar även förståelsen för hur dessa hinder uppkommer och tar sig uttryck. Jag har belyst att de olika disciplinerna förstår orsakerna och lösningarna till samsjuklighetsproblematiken på olika sätt, förståelser som i vissa fall står i motsats till varandra. Annorlunda uttryckt strävar de yrkesverksamma inom de olika verksamhetsområdena mot att tillmötesgå olika typer av behov. Att synliggöra de olika uppfattningarna om problematikens orsaker och lösningar blir därför centralt för att lyckas formulera gemensamma målbilder och undvika domänkonflikter (Grape 2006). För att förbättra förutsättningarna för samverkan är därför gemensamma utbildningar och att arbeta för att uppnå en gemensam terminologi (jmf Nordström et al. 2010 s.15) som främjande för att nå en större samsyn. Att de yrkesverksamma ges tillgång till andra forum för att mötas uttrycks även i de yrkesverksammas beskrivningar för att uppnå en förbättrad samverkan.
Tidigare forskning har även pekat på att en fungerande samverkan leder till positiva konsekvenser såsom ökad förståelse, förbättrad kommunikation och mer effektiv service (Miller & Ahmad 2000). Utifrån resultatet i den här studien menar jag snare att förståelse och kommunikation är förutsättningar för att samverkan över huvud taget ska fungera. Detta styrks även av att resultatet visar att goda upparbetade personliga kontakter utanför forumet SIP beskrivs kunna möjliggöra för kommunikation mellan de olika verksamhetsområdena genom att motiv bakom bedömningarna och förståelsen för problematiken ges utrymme att formuleras. De relationella aspekterna av samverkan har påvisats även i tidigare studier (Smith & Mogro- Wilson 2008; Webber, McCree & Angeli 2011; Dunlop & Holosko 2004) och i den här studien tar det sig uttryck genom att motverka misstro och tolkningar av den andra partens beteende vilket det finns en överhängande risk för utifrån att de olika parterna arbetar utifrån olika värden och rationalitet.
Vidare synliggörs hur de båda verksamhetsområdena beskriver samsjuklighetsproblematiken som två separata tillstånd som ska behandlas i en särskild ordning och att det dessutom råder delade meningar gällande hur ordningen bör se ut. Detta förstås försvåra möjligheterna för personer med samsjuklighet att tillgodoses integrerat eller samtidig vård och stöd, vilket är den form av behandling som ökar möjligheterna till ett lyckat behandlingsresultat (Tiet & Mausbach 2007, s.533; Slayter & Steenrod 2009, s.79; Angress et al. 2002, s.87; Ducharme et al. 2006). Ytterligare försvårande omständigheter för en integrerad vård utifrån avsaknaden av integrerade behandlingsformer specifikt för samsjuklighet (Tiet & Mausbach 2007) består i att informanterna förstår bristerna i de egna insatserna som en följd av andra verksamheternas underlåtelse att agera. Detta agerande legitimerar den egna verksamhetens handlande (Meyer & Rowan 1977, s.341) och brister i det rådande arbetssättet förblir osynliggjorda genom att ansvaret förskjuts till den andra verksamheten.
Sammanfattningsvis belyser studien den inneboende konflikt som präglar samverkan i form av SIP mellan de olika verksamhetsområdena utifrån skilda institutionella logiker och skilda konstruktioner utifrån att de intar olika perspektiv: ett medicinskt och ett som utgår från socialt arbete. Studien bidrar därför med en insikt i de utmaningar de yrkesverksamma ställs inför som framkommer från det empiriska materialet – att samordna och integrera insatser (som inte är anpassade för samsjuklighetsproblematiken) utifrån skilda förståelser för samsjuklighetsproblematikens orsaker och lösningar.
59
Trots att resultatet uppenbart inte kan generaliseras i statistisk mening till följd av urvalets omfattning och representation, menar jag att resultatet kan generaliseras utifrån det fenomen som kan iakttas även i andra sammanhang (jmf Sohlberg & Sohlberg 2019, s.161) såsom samverkan kring andra målgrupper.