6.2 Resultatdiskussion
6.2.1 Kompetens i förhållande till omvårdnad av patienter med samsjuklighet
Den aktuella litteraturstudien visade att sjuksköterskor anser att de behöver mer utbildning och färdighet för att kunna vårda patienter med samsjuklighet. Det är nödvändigt för sjuksköterskor att erhålla teoretisk, praktisk samt erfarenhetsbaserad kunskap för dennes yrkesutövande och kunskapsformerna måste kontinuerligt uppdateras (Kajermo, Johansson & Wallin, 2017). I likhet med litteraturstudien menar inspektionen för vård och omsorg (2017) och Al-Awadhi (2017) att brist på kunskap och erfarenhet om samsjuklighet föranledde negativa attityder hos sjuksköterskor. Samtidigt verkade personlig erfarenhet korrelera positivt med ökad positiv attityd hos sjuksköterskor (Björkman et al., 2008; Ihalainen-Tamlander et al., 2016; IVO, 2017). Enligt Benners teori från novis till expert leder en stor erfarenhet, vilket bygger på kunskap och färdighet, och insikt i sina egna styrkor och svagheter till en ökad trygghet i arbetsutövandet för sjuksköterskan (Kajermo et al., 2017). Samtidigt leder bristande kompetens, alltså sjuksköterskors förmåga att applicera sin kunskap och sina färdigheter, till upplevd fara och förvirring enligt den aktuell litteraturstudien. Därmed borde kunskap och utbildning leda till en ökad trygghet hos sjuksköterskor i bemötandet av patienter med samsjuklighet. Det påverkar således sjuksköterskors livsvärld positivt. Besitter sjuksköterskor kunskap och färdigheter i att möta patientens psykiatriska tillstånd så bidrar det också till att förstå patientens livsvärld. Implikationen av detta för patienten blir att denne erhåller en bättre vård än om förhållandet varit det motsatta. Resultatet från den aktuella litteraturstudien vittnar
17 om att patienter med samsjuklighet får en sämre vård än patienter som inte lider av samsjuklighet. Sjuksköterskorna ansåg samtidigt att de behövde mer kunskap och färdighet i att vårda patienter med samsjuklighet. Ett liknande resultat kunde påvisas bland sjuksköterskorna i Douglas, Standard-Goldson, James och Abel (2018) studie. Detta tyder på att det existerar ett samband mellan otillräckliga kunskaper samt färdigheter hos sjuksköterskor och en sämre vård för patienter med samsjuklighet.
Det framkom i den aktuella litteraturstudien att sjuksköterskor inom akutsjukvård ansåg att de inte behövde kunskap inom akut psykiatrisk vård i syfte att utföra patientbedömningar.
Författarna anser att detta kan bero på att akutsjukvård ofta tenderar att vilja utesluta somatisk sjukdom före psykiatrisk sjukdom vid akuta tillstånd. Detta liknar resultatet från aktuella litteraturstudien där det beskrevs av sjuksköterskorna att patientens somatiska sjukdom behandlades på den medicinsk-kirurgiska avdelningen men inte den psykiatriska sjukdomen.
Det tyder enligt författarna på att somatisk sjukvård tenderar att prioritera somatisk sjukdom.
Enligt inspektionen för vård och omsorg (2017) finns det brister hos vården gällande att se till patientens helhet vilket kan bero på att vården i många fall är specialiserad med avgränsad kunskap inom vissa arbetsfält. Den bristande helhetssynen kan enligt författarna bero på att man tenderar till att bli specialiserad på sitt område beroende på vilken avdelning man arbetar på även om sjuksköterskan inte utbildat sig till specialist. Det leder till att sjuksköterskors livsvärld formas och får implikationer för hur bemötandet av patienter med samsjuklighet utspelas. Den informella specialiseringen kan leda till att sjuksköterskor till viss del tappar förmågan att resonera holistiskt. Det innebär att när denne möter en patient utefter sin egen livsvärld så kan en känsla av att man inte kan hantera situationen på ett adekvat vis uppstå.
Detta resonemang speglas med den aktuella litteraturstudien där sjuksköterskor ansåg att de kunde utveckla sina färdigheter i detta samtidigt som det framkom att sjuksköterskor upplevde sig vara oförberedd på att vårda patienter med samsjuklighet. Slutligen konstaterar författarna att utbildning och färdighet är faktorer som är viktiga för hur förberedd och kapabel sjuksköterskan är inför att möta patienter med samsjuklighet.
6.2.2 Sambandet mellan arbetsklimat och omvårdnad
Sjuksköterskors erfarenhet av att vårda patienter med samsjuklighet är att det både är viktigt att skapa en lugn miljö och att sjukhusmiljön inte är anpassad för dessa patienters behov (Douglas et al., 2018). Olika typer av funktionsnedsättningar, sjukdomar eller skador ställer unika krav på den miljö patienten vårdas i och konsekvensen av att den inte lever upp till dessa krav kan vara att patienten blir mer beroende av stöd och hjälp (Edvardsson & Wijk, 2017). Vidare
18 betonas att dessa behov patienten har är individuella och sjuksköterskor behöver ha kunskap om hur miljön kan anpassas till att möta behoven. Veale, Ali, Papageorgiou och Gournay (2020) beskriver i sin studie att patienter på psykiatriska avdelningar behöver hälsosamma sömnrutiner i syfte att minska psykiatriska symtom. Bristande sömnkvalitet beskrevs av patienterna i studien som en direkt negativ påverkan på deras psykologiska och sociala välmående. Miljöfaktorer som påverkade detta var ljud och ljus nattetid, inskränkningar på patientens privatliv och säkerhetsaspekter på avdelningen.
När patienter med samsjuklighet vårdas på somatiska avdelningar får detta enligt författarna konsekvenser i och med att det är vanligt att de är uppbyggda på ett sådant sätt att patienter vårdas på flersalar. Detta på grund av att flersalar per automatik inskränker patientens möjligheter till avskildhet och mindre störmoment vilket stöds av Edvardssons och Wijks (2017) resonemang. Då detta påverkar patientens psykiatriska och sociala välmående, vilket kan yttra sig i att de psykiatriska symtomen försämras, bidrar det till att skapa dåliga förutsättningar för mötet mellan sjuksköterskan och patienten. Enligt författarna knyter detta an till den aktuella litteraturstudien där det framkom att sjuksköterskor upplever att miljön på avdelningen påverkades negativt då en patient med samsjuklighet vårdades där. Miljön beskrevs då som otrygg, oförutsägbar eller rentav farlig för både sjuksköterskorna själva men också för andra patienter. Det kan härledas till att patienters behov inte möts i sjukhusmiljön då de psykiatriska symtomen förvärras vilket leder till att sjuksköterskornas livsvärld genomsyras av otrygghet. Då livsvärlden ur forskarens perspektiv utgörs av både vårdarens och patientens egna versioner krävs det att sjuksköterskan ser till helheten i syfte att förbättra inte minst sin egen, men också patientens livsvärld. Genom att förbättra de båda parternas livsvärldar, det vill säga skapa ett mindre otryggt arbetsklimat för sjuksköterskor och att skapa bättre vårdmöjligheter för patienter med samsjuklighet på somatiska avdelningar, skapas möjligheter för ett positivt bemötande mellan dem.
6.2.3 Relationen till patienter med samsjuklighet
En viktig aspekt i sjuksköterskeyrket är att kunna kommunicera med patienten och det beskrivs som en självskriven del av Baggens och Sandén (2011). Vidare menar inspektionen för vård och omsorg (2017) att information och kommunikation är en central del i bemötandet mellan vårdpersonal och patient. Detta ligger i linje med den aktuella litteraturstudien där sjuksköterskornas erfarenhet var att kommunikation var viktigt för god omvårdnad samt för att kunna tolka patienters tankar eller beteende. Tidigare litteratur menar att det finns svårigheter i att kommunicera med patienter som har samsjuklighet samtidigt som denna bristande
19 kommunikation för följden av att patienterna upplever sig bemötta på ett mindre hänsynsfullt och respektfullt vis (Granados-Gámez et al., 2016). Utifrån detta resonerar författarna kring att det finns ett samband mellan bemötande och kommunikation där kommunikation är avgörande för bemötandet.
Den aktuella litteraturstudien påvisade både exempel där sjuksköterskor ansåg att de var bekväma med att kommunicera med patienter med samsjuklighet men också andra fall där sjuksköterskor kände sig mindre självsäkra i att göra så. Dock fanns det en underliggande oro hos båda dessa grupper över att säga fel saker, uttrycka sig fel eller att de dem sade skulle kunna misstolkas vilket kan komma att påverka sjuksköterskors bemötande. I sin tur uppfattar sjuksköterskor att patienter med samsjuklighet kan vara svåra att förstå och att bedöma. Detta kan bero på att sjuksköterskor inte har möjlighet eller bjuds in att ta del av patienters livsvärld.
Ekebergh och Dahlberg (2015) beskriver att öppenhet för den andres livsvärld är nödvändigt för god kommunikation och därför rimligtvis för ett gott bemötande. Den aktuella litteraturstudien visade att sjukdomsbilden hos patienter med samsjuklighet är en potentiellt försvårande faktor för kommunikation vilket utgör en barriär som sjuksköterskor behöver överkomma i syfte att kunna ta del av patienters livsvärld Avslutningsvis konstaterar författarna att sjuksköterskors förmåga att ta del av patienters livsvärld avgörs av dennes förmåga att kommunicera. Detta avgör i sin tur hur bemötandet upplevs. En försvårande faktor för detta är sjukdomsbilden som kan begränsa sjuksköterskors förmåga eller möjlighet att ta del av livsvärlden.
6.2.4 Hur föreställningar påverkar förhållandet till patienter med samsjuklighet
Den aktuella litteraturstudien visade att en vanlig föreställning vara att sjuksköterskor såg patienter med samsjuklighet som aggressiva eller var mer benägna till aggression och därför sågs som en risk. Detta ligger i linje med tidigare forskning som menar att det är ett vanligt förekommande fenomen i den allmänna befolkningen (Björkman et al., 2008; Granados-Gámez et al., 2016; Ihalainen-Tamlander et al., 2016; Ma et al., 2018). Vidare beskrevs patienter med samsjuklighet stundtals som fysiskt och psykiskt kränkande. Handlingar som dessa eller beteende som projicerar aggressivitet mot en annan individ kan enligt Sandman och Kjellström (2018) orsaka smärta hos den drabbade parten. Detta utgör ett etiskt dilemma för sjuksköterskor när denne bemöter en patient som upplevs vara aggressiv eller kränkande då ens egen rädsla och oro försvårar arbetsutövandet. Här menar Sandman och Kjellström (2018) att man, i detta fall sjuksköterskan, behöver reflektera kring det svar våra känslor ger i den givna situationen.
20 Det är av vikt att känna till professionens regler och normer för att dels känna till när någon bryter mot dessa, men också i syfte att kunna hantera sina känslor som i fallet där sjuksköterskan möter en samsjuklig patient denne upplever som aggressiv. Sjuksköterskan behöver sätta sig in i patientens livsvärld i syfte att förstå vad som gör denne aggressiv eller möjligen kränkande.
Däremot framkom det i den aktuella litteraturstudien att vissa sjuksköterskor inte ville ta hand om patienter med samsjuklighet just av denna anledning vilket tyder på att de inte var benägna att reflektera kring patientens livsvärld
Ett ytterligare iakttagande som gjordes var att det framkom polariserade åsikter kring hur sjuksköterskor bör förhålla sig gentemot patienter med samsjuklighet. Bland annat beskrevs det att det är nödvändigt för sjuksköterskor att vara öppensinnade, icke dömande, humana och vilja engagera sig i patienten. Samtidigt menade sjuksköterskor att patienter som skadat sig själva var slöseri med tid och förtjänade inte intensivvård vilket hamnar i direkt konflikt med detta.
Detta tyder på att sjuksköterskorna är begränsade i sitt synsätt och tenderar till att agera dömande. Genom reflektion för patientens situation skulle sjuksköterskor kunna undvika att falla tillbaka och basera sina tankar och handlingar på fördomar och förförståelse som tar en negativ skepnad. På så vis kan ett öppet förhållningssätt antas vilket innebär att vårdandet utgår från ett livsvärldsbaserat perspektiv (Ekebergh, 2015).