5.1.1 Specialpedagogens roll i samtalen samt förväntningarna från
pedagoger och vårdnadshavare
Om man ser till specialpedagogens yrkesroll i allmänhet framkommer både i
litteraturöversikten och i resultatdelen att bilden av specialpedagogen är något otydlig i förhållande till bilden av den tidigare speciallärarrollen med sin starka betoning på
undervisning. En av specialpedagogerna tar upp det faktum att hon ofta känner förväntningar, från både pedagogerna och vårdnadshavarna, om att hon ska anta en mer traditionell
speciallärarroll. Vi tror att specialpedagogens roll bör tydliggöras och diskuteras och vi stödjer vårt resonemang bland annat på Byström och Nilsson (2003) som menar att specialpedagogens behov av en starkare yrkesidentifiering och avgränsning gentemot sin föregångare specialläraren bör uppmärksammas. Man kan även återknyta till Bladinis (2004) tankar om att det inte är någon lätt uppgift för specialpedagogen att med en
påbyggnadsutbildning vars innehåll för många är oklar etablera sig i förskola och grundskola.
När det gäller specialpedagogens roll i samtal mellan hem och skola visar vårt resultat att
specialpedagogen har eller förväntas ha ett antal olika roller i dessa samtal; expertrollen, den
stödjande rollen, ledarrollen samt den ”objektiva” rollen. Undersökningen visar också att det är vanligt med höga förväntningar på specialpedagogen. Bladini (2004) menar att själva påbyggnadsutbildningen per automatik innebär att pedagogen ges en slags expertroll och just expertrollen var den roll som nämndes av alla de intervjuade. Pedagoger och vårdnadshavare känner, enligt våra resultat, en stor tillit till att specialpedagogen ska ha kunskap om
alternativa verktyg och lämpligt material, komma med tips och idéer om hur man kan jobba med barnet enskilt och i grupp etc. De tre specialpedagogerna medger att de ibland ”tar” en expertroll och även att de verkligen har en fördjupad kunskap inom olika områden, men kanske inte alltid ett så brett område som förväntas. Vi tror att detta delvis kan ha att göra med att man inte tar så stor hänsyn till specialpedagogens grundutbildning utan tror att
påbyggnadsutbildningen ger en likvärdig kompetens för alla, fritidspedagog som
gymnasielärare. När det gäller specialpedagogen som expert tror vi att det kan finnas både fördelar och nackdelar. Vi vill bland annat anknyta till Byströms och Nilssons (2003)
resonemang om att det finns en risk att tillgången på experter på särskilda behov har medfört att klasslärare har lärt sig att tänka bort dessa elever i sin undervisning. En annan risk inom
”experttraditionen”, som Beveridge (2005) nämner kan vara att de professionella nästan uteslutande litar på sitt eget omdöme om lämpliga åtgärder för barn i behov av särskilt stöd. De kan be föräldrar om information och även informera dem om vad de har beslutat om, men deras beslut påverkas knappast av föräldrarnas åsikter.
De tre specialpedagogerna nämner även den stödjande rollen som vanligt förekommande. De menar att man, främst vid känsliga samtal, ofta sitter med som stöd antingen till
pedagogen eller vårdnadshavaren. Fred (2005) bekräftar det positiva med att få stöd i svåra samtal och att man inte bör vara ensam. Enligt de intervjuade kan en annan aspekt av denna roll vara att specialpedagogen ger extra tyngd åt samtalen.
När det gäller ledarrollen handlar det mest om huruvida specialpedagogen är samtalsledare eller ej och enligt vår undersökning var detta mycket varierande. Två av specialpedagogerna föredrog att leda samtalet medan en var tydlig med att det var pedagogens uppgift.
Angående den objektiva rollen menar de tre specialpedagogerna att det kan vara lättare för specialpedagogen att vara mer objektiv i samtalet och genom ett utifrånperspektiv ge en kompletterande bild av barnet. Enligt Fred (2005) är det lätt hänt att man försöker linda in obehagliga budskap, men föräldrar har, trots allt, rätt att få veta skolans åsikt. I vårt resultat framkom åsikter om att det är lättare att vara rak och tydlig som specialpedagog eftersom man inte behöver vara lika rädd om relationen till vårdnadshavaren som pedagogen är.
5.1.2 Behandlas alla pedagoger i samtalet på samma sätt?
När det gäller frågan om huruvida specialpedagogerna och pedagogerna behandlas likadant i samtalen visar våra resultat att det kan förekomma vissa skillnader. Vi tror att detta bland annat kan ha samband med den tidigare nämnda expertrollen. Enligt resultaten vänder sig vårdnadshavarna mer till specialpedagogen i ”problemsituationer” medan de, när det gäller helhetsbilden av barnet, oftare vänder sig till pedagogen. Det var dock ingen av de intervjuade som menade att någon behandlades sämre än någon annan och ett flertal betonade hur de två rollerna kompletterar varandra.
5.1.3 Vårdnadshavarnas inställning till specialpedagogens medverkan
De flesta respondenterna menade att inställningen till att specialpedagogen deltar i samtalet är positiv. En specialpedagog och en pedagog menade dock att föräldrarna kunde vara lite ifrågasättande och nervösa inför det första tillfället, men att detta brukar gå över efter några möten. Rahm och Wall (1990) menar att ju mindre man vet om varandra, desto större risk är
det att man inte förstår varandras situation. Vår upplevelse är att de flesta vårdnadshavare trots allt är tacksamma för alla insatser som görs för deras barn och därmed uppskattar att det finns ytterligare en kompetens som engagerar sig i deras barn.
5.1.4 Specialpedagogens upplevelser av förväntningarna
Enligt vår undersökning är specialpedagogerna ganska väl medvetna om vad som förväntas av dem. De roller de tar upp är just expertrollen och den stödjande rollen. En av
specialpedagogerna tar upp de något mer kontroversiella förväntningarna om att hon ska vara en traditionell speciallärare, det vill säga en expert som diagnostiserar, hittar fel och sedan alltid jobbar enskilt med barnet. Vi tycker att det är intressant att specialpedagogerna är så väl medvetna om vad som förväntas av dem, även om de inte i alla lägen vill ställa upp på dessa roller. Vi vill återigen anknyta till vårt tidigare resonemang om vikten av att tydliggöra specialpedagogens roll. Enligt Helldin (2000) är specialpedagogens möjlighet att etablera sig på ”marknaden” beroende av en identifierbar yrkesmässig auktoritet och identitet, bland annat gentemot sin föregångare specialläraren.
5.1.5 Förberedelser
Liljegren (2000) menar att det, för att möte mellan familjen och skolan ska vara konstruktivt, krävs en medveten reflektion och diskussion angående själva utformningen av samtalen. Även Steinberg (2008) menar att det är bra att vissa förberedelser görs inför samtalen. Det är
intressant att specialpedagogerna och pedagogerna förbereder sig mer eller mindre grundligt inför samtalen mellan hem och skola medan vårdnadshavarna knappast förbereder sig alls. Då specialpedagogerna och pedagogerna förbereder sig genom att gå igenom dokumentation, fundera ut lämpliga åtgärder samt träffas för att diskutera samtalets upplägg tillsammans får vårdnadshavaren på sin höjd information om vem som ska delta i mötet och vad det ska handla om samt ges möjlighet att titta på barnets omdömen. Vi tror att det skulle vara positivt om vårdnadshavarna på något sätt var mer involverade i förberedelserna.
Beveridge (2005) menar att särskilt då det gäller barn i behov av särskilt stöd är det vanligt att de professionella planerar sina egna bidrag till samtalen i detalj. Det är dock viktigt att skolan använder sig av strategier som hjälper föräldrarna att känna sig väl förberedda i lika stor utsträckning.
5.1.6 Specialpedagogerna om rollen som kvalificerad samtalspartner
Vi vill här återknyta till inledningen där vi resonerade om hur vanligt förekommande rollen som samtalspartner är för verksamma specialpedagoger. Personligen är vi tveksamma till att specialpedagogutbildningen räcker till för att man ska känna sig tillräckligt rustad för rollen som kvalificerad samtalspartner. Weirsøe (2004) anser att kommunikation borde vara ett huvudämne i alla pedagogiska utbildningar. Hon tar upp det faktum att individuella kontakter med barnens föräldrar upptar alltmer av pedagogernas medvetande och arbetstid. Ändå är föräldrasamtalen påfallande dåligt utforskade. Även Nelson-Jones (2005) menar att det i läraryrket ibland är viktigt att kunna ge råd och stöd och därför krävs vissa kunskaper i samtalsmetodik. Ofta har man ej utbildning i detta eftersom man har sin primära roll inom ett annat område. De specialpedagoger vi talade med kände sig rustade för rollen som
samtalspartner. De menade dock att detta till stor del berodde på erfarenhet och även till viss del vidareutbildning i samtalsmetodik. Specialpedagogerna nämnde att utbildningen gav mersmak, men inte gav tillräckligt mycket och att man behöver mer, särskilt som ny i yrket. Fred (2005) menar att man, som pedagog, vid svåra samtal bör kunna söka stöd hos elevvårdsteamet och eventuellt behöver man egen handledning. Våra resultat visar dock att det endast är en av specialpedagogerna som får ordentlig handledning. De andra får söka stöd hos varandra informellt eller använda en mycket begränsad del av elevhälsoteammötena till reflektion. Det framkom att de tre specialpedagogerna tror att egen handledning och
vidareutbildning i samtalsmetodik kan vara mycket värdefullt.
5.1.7 Uppfattningar om vad som gör att ett samtal känns givande
I undersökningen framkom att det finns flera olika faktorer som gör att ett samtal känns givande. Det som var tydligast, både i intervjuresultatet och i litteraturöversikten är att man måste skapa en dialog och lyssna aktivt. Sju av de nio intervjuade tog upp detta som en viktig aspekt. Rahm och Wall (1990) menar att det är viktigt att lyssna aktivt och försöka förstå föräldrarnas synpunkter även om man inte delar dessa. De betonar vikten av att visa intresse och inlevelse i det som vårdnadshavarna säger. De skall känna att de är i centrum och att det de säger är viktigt. Detta går väl ihop med vad som framkommer i intervjuerna och det visar sig att vårdnadshavarna anser att man lyssnar på dem och de tycker att samtalen är mycket givande överlag. Specialpedagogerna anser att det är viktigt att ”lyfta” vårdnadshavaren under samtalet vilket uppmuntras av Beveridge (2005) som menar att det är skolans plikt att se till att uppmuntra föräldrar att delta mer aktivt.
Det är intressant att de tre pedagogerna menar att ordentliga förberedelser är något som gör samtalen mer givande. Undersökningen visar dock att dessa förberedelser, ofta på grund av tidsbrist, inte alltid är så noggranna som man skulle önska och att vårdnadshavarna ofta står utanför.
En del respondenter framförde vikten av att ha en positiv inställning till samtalen och försöka hitta lösningar. Fred (2005) menar att det är viktigt att fokusera på anledningen till mötet och att hitta lösningar på realistisk nivå. Enligt henne är det bättre att börja i det lilla och att ha relativt täta uppföljningsmöten samt befästa alla goda förändringar. Även Steinberg (2008) betonar att en professionell samtalspartner bör ha fokus på möjlighet, framsteg, styrkor och framtiden. Man behöver naturligtvis ibland påpeka saker som behöver förbättras, men vårdnadshavarna måste känna hopp inför framtiden när de lämnar samtalet. En av
vårdnadshavarna i vår undersökning nämner vid ett flertal tillfällen vikten av att
specialpedagogen tar upp det som är positivt och väljer att se möjligheterna. Flera av de intervjuade menar att ett givande samtal ska göra att man känner förväntningar på det
fortsatta arbetet.
5.1.8 Uppfattningar om vad som gör att ett samtal upplevs som känsligt
Hofvendahl (2006) menar att utvecklingssamtalet kan beskrivas som ett riskfyllt samtal. Eventuella problem ska diskuteras och bedömas, omdömen ska förmedlas och frågor ska ställas som kan uppfattas som en föräldraskapsgranskning. Dessa samtal kan därför leda till konflikter, missförstånd och kommunikationssvårigheter. Vår undersökning visade på några områden som kändes särskilt känsliga att tala om. Flera av de intervjuade tycker att det är känsligt att tala om normbrytande beteende. Lika många tycker att ämnesmässiga svårigheter kan vara svårt att tala om. Enligt Beveridge (2005) är det uppenbart att en formell bedömning av barnet kan vara stressande för föräldrarna. Samtidigt som de oftast önskar en utredning av barnets svårigheter kan det kännas svårt att ta emot resultaten. De kan dessutom ofta känna sig ledsna på grund av den tonvikt som läggs på barnets svagheter och av att de känner att deras föräldraskap ifrågasätts. En av de intervjuade specialpedagogerna tar just upp
svårigheten med att förmedla när hon anar att det kommer att bli en diagnos av något slag och två av vårdnadshavarna bekräftar Beveridges resonemang genom att förklara att man blir ledsen när barnet har ämnesmässiga svårigheter.
Flera av respondenterna tycker att det är känsligt att tala om problem inom familjen och tar här upp ämnen som våld, incest och hygien. Flera av de intervjuade tycker att det kan vara känsligt när vårdnadshavarna är besvikna, ifrågasättande eller väldigt drivande. De tar bland
annat upp de fall där det uppstått kommunikationssvårigheter med vårdnadshavaren där skolan och hemmet har olika syn på problemet. Detta är ett problem som flera av författarna i litteraturöversikten tar upp. Bland annat skriver Liljegren (2000) om hur den svåraste
konflikten ibland kan uppstå mellan familj och skola. Båda sidor uppfattar dock att problemet endast finns på ”den andra sidan”. Rahm och Wall (1990) menar att konflikter mellan
personal och föräldrar handlar ofta om att den ena parten anser att den andra bär ansvaret för att barnet mår dåligt eller uppträder störande. Det kan finnas ett motstånd hos båda parter mot att vilja ta in nya bilder. Vi har under intervjuerna fått ta del av den frustration en
vårdnadshavare kan känna när hon får en massa klagomål på det barnet gör i skolan, men samtidigt känner sig maktlös eftersom hon inte är där och inte kan göra någonting åt det. Enligt Beveridge (2005) kan de vårdnadshavare vars tidigare kontakter med lärare har dominerats av diskussioner om barnens problem vara ängsliga eller misstänksamma i sina kontakter med skolan. Weirsøe (2004) menar då att sårbarheten lätt kan leda till en aktivering av försvarsmekanismerna och känslor som skuld, vrede, besvikelse, rädsla och oro. Enligt Weirsøe har vi, som pedagoger, dock ingen rätt att döma föräldrarna utan vi måste kunna hantera situationen professionellt och för barnets skull behålla en god relation till föräldrarna. Vi finner att det är intressant att flera av specialpedagogerna och pedagogerna uttrycker att det kan vara känsligt och svårt med drivande vårdnadshavare medan en av vårdnadshavarna ser det som sin roll att vara just drivande.
Flera av de intervjuade tycker att det är jobbigt när det är stora svårigheter kring barnet
och man inte ser några framsteg. En av pedagogerna och en av vårdnadshavarna uttrycker en liknande frustration i detta fall, men anser att det är ”den andra sidan” som har gett upp och inte man själv.
Enligt Fred (2005) måste de svåra samtalen förberedas noga. Denna åsikt framkommer i intervjuerna, men även flera andra som till exempel att man måste ge vårdnadshavaren tid och ge information i små steg samt att ha ett förtroende i grunden.
Vår undersökning visar att det kan finnas en del åtgärder som upplevs som känsliga. Detta tas även upp i litteraturen. Till exempel menar Persson (1997) att specialläraren är i en utsatt position när det gäller att föreslå och vidta åtgärder eftersom kollegialiteten kan äventyras. Även Ström (1999) menar att speciallärarna var försiktiga med att uttala sig om lärarnas arbetssätt och undervisningsmetoder. De tre intervjuade specialpedagogerna håller med om att de ibland föreslår åtgärder som kan upplevas som känsliga, främst av pedagogerna. Tyvärr kan det leda till att de inte föreslår dessa åtgärder i den utsträckning de skulle vilja utan snarare föreslår individuella åtgärder för barnet. Det vi finner intressant är att endast en av de
intervjuade pedagogerna säger sig ha ifrågasatt en åtgärd och då eftersom den inte passade in i verksamheten. Vi frågar oss om detta beror på att specialpedagogerna inte har vågat föreslå åtgärder som kritiserar den enskilda pedagogens arbetssätt eller om detta är en så känslig fråga att man inte vill tala om den.
5.1.9 Samspelet mellan specialpedagog, pedagog och vårdnadshavare
Enligt Fred (2005) måste man fråga sig vad som är lärarens, specialpedagogens respektive vårdnadshavarens uppgift. Det är viktigt att man arbetar inom sitt mandat. Även Crafoord (2005) menar att väl angivna ramar inom samtalet möjliggör stor personlig frihet för var och en att inom ramarna utforma sin professionella roll som samtalspartner. Vi tror att det kan vara så att ramarna inom skolans verksamhet inte är tillräckligt tydliga, vilket återigen visar på behovet av att definiera de olika rollerna i samtalet. Liljegren (2000) förklarar att samspelet i skolan kan vara problematiskt. Allmänt gäller att ju fler som blir inblandade i arbetet med barnen, desto större krav ställs på samordning och klar rollfördelning. Detta resonemang vill vi knyta till en av de intervjuade specialpedagogernas åsikt om att det är viktigt att visa ömsesidig respekt och förståelse för varandras yrkesroll. Annars blir man, enligt henne, två ”öar” under samtalet som försöker enas.
När det gäller pedagogens roll i samtalet är den dominerande åsikten att pedagogen är den som har helhetssynen på barnet. Pedagogen har ofta en nära relation med vårdnadshavaren. När det gäller relationen mellan specialpedagog och pedagog anser alla utom en av
pedagogerna att denna är viktig. Ströms (1999) studie visade att de personliga relationerna är av stor vikt för samarbetet mellan speciallärare och lärare. Speciallärarna samarbetade främst med de ämneslärare som de hade goda relationer till ofta beroende på att de hade en likartad syn på eleven och undervisningen som specialläraren själv. Detta framgår även i vår
undersökning, där bland annat vikten av att ha en gemensam inställning till barn i behov av särskilt stöd lyfts fram.
I vår undersökning framkom att respondenternas bild av vårdnadshavarens roll i samtalet kan se mycket olika ut. Man nämner allt från expertrollen till rollen som passiv mottagare av information. Dessa åsikter finner man även i litteraturen. Beveridge (2005) menar att föräldrar har expertkunskap när det gäller barnets utveckling och de har förmågan att förmedla denna kunskap. Fred (2005) förklarar att ibland innebär ett samtal mellan hem och skola att flera olika slags ”experter” talar utifrån sin synvinkel om elevens problem och hur det ska lösas medan föräldrarna sitter tysta. Att endast vara en passiv mottagare av information kan dock vara provocerande för många.
När det gäller relationen mellan specialpedagogerna och vårdnadshavarna anser alla de intervjuade att den är viktig. De menar att man inte tar emot informationen på samma sätt om man inte har en god relation och att ett positivt bemötande ofta leder till ett gott samarbete. Beveridge (2005) förklarar att när det handlar om barn i behov av särskilt stöd kan föräldrarna vara mycket känsliga för alla uttryck för negativa attityder från skolans sida som rör barnens svårigheter. De känner sig mer positiva angående kontakterna med skolan när de blir
respekterade i sin föräldraroll och när de upplever att deras barn är uppskattade deltagare i skolan.