Resultatdiskussion

Informanterna beskrev i intervjuerna flertal upplevda hinder för fysisk aktivitet. Vissa av dessa hinder har också identifierats i tidigare studier, dock utan hypertoni i fokus. Detta kunde vara exempelvis tidsbrist (Justine et al., 2013) eller en hindrande omgivning (Spiteri et al., 2019). I denna studie framkom en del andra hinder som direkt kan kopplas till

hypertonin, som symtom och biverkningar av blodtrycksmedicinen. Även ett antal upplevda möjligheter inför fysisk aktivitet beskrevs av informanterna. Här kunde likheter ses från tidigare studier som exempelvis att aktivitetsklockor kan ha en god effekt för fysisk aktivitet (Lynch et al., 2018). Det framkom också att när informanterna själva såg att blodtrycket sänktes av den fysiska aktiviteten uppmuntrades de att fortsätta vara fysiskt aktiva.

Informanterna upplevde att brist på information från vården var ett hinder. De upplevde att de inte fått information kring hur fysisk aktivitet vid hypertoni kan utföras, samt bristen på uppföljning kring annat än medicinering. Trots att det finns rekommendationer (Börjesson et al., 2016) att livsstilsförändringar ska vara den första insatsen vid lägre grad av hypertoni, hade flera av informanterna inte fått någon information om levnadsvanornas betydelse och att de kan påverka sitt höga blodtryck själva genom beteendeförändringar. Detta väcker frågan ifall riktlinjerna är för otydliga eller kan det bero på att läkarna har tidsbrist eller för få behandlingstekniker. Enligt en forskare vid Karolinska Institutet menar flertalet läkare att de inte har vad som krävs för att kunna hjälpa alla patienter med högt blodtryck (Lund, A.

2021). Fysioterapeuter skulle kunna spela en viktig roll i att ge information och stöttning eftersom fysioterapi är den profession som har kunskaperna om hur fysisk aktivitet kan verka både hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande (Broberg & Lenné 2019; Fysioterapeuterna 2014).

Sämre väder, halka, besvärlig trafik, tidsbrist och pågående pandemi upplevdes som hinder för fysisk aktivitet. Detta bekräftar det som Spiteri et al., (2019) beskriver, att miljön kan identifieras som ett hinder. Flera av dessa omgivningsfaktorer är svåra att påverka men vissa är påverkbara och skulle kunna ses över. Författarna anser att fysioterapeuter som arbetar

utifrån ett beteendemedicinskt perspektiv och har ett biopsykosocialt synsätt skulle kunna hjälpa individer att anpassa och hitta strategier för att minska de hindrande faktorerna i omgivningen. Fysioterapeuter har kunskap om att omgivningen kan innebära en stor utmaning i utförandet av beteendet.

Informanterna hade negativa känslor och tankar inför att utföra fysisk aktivitet. Forskning visar att psykologiska och sociala faktorer som skuldkänslor, rädsla, otillräcklighetskänsla kan också vara orsak till problemet att fysisk aktivitet inte blir av (Mancia et al., 2013;

Börjesson et al., 2016). Det är viktigt att ha förståelsen att kroppsliga och psykologiska aspekter samverkar och att det behöver beaktas vid mötet med patienter och vid en beteendeförändring (Fossum, 2019).

Informanterna nämnde att kroppsliga förutsättningar kan vara ett hinder för fysisk aktivitet.

Det handlade om symtom av det höga blodtrycket och biverkningar av mediciner, övervikt samt sjukdom och skada. Symtom vid högt blodtryck är inte vanligt menar Boström (2016), men att huvudvärk, trötthet och andnöd som exempel förekommer och det kunde enligt informanterna i denna studie vara påfrestande för att kunna leva ett fysisk aktivt liv.

Informanterna berättade bland annat om trötthet som ett symtom som gjorde att orken inte fanns till träning. Biverkningar som rethosta var även ett hinder för fysisk aktivitet för informanterna som gärna ville slippa medicinering på grund av detta. Malik et al., (2019) menar att högt blodtryck har ett samband med övervikt. Övervikt har också ett samband med att vara fysiskt inaktiv. Informanterna i denna studie talade om hur övervikt påverkade att inte vilja gå till gymmet på grund av detta och inte heller orka träna med övervikt. Här anser författarna att det är extra viktigt att vården inte bara säger ”du måste gå ner i vikt”, utan hjälper till med en struktur och individuell plan för att öka möjligheten för individer att kunna öka sin fysiska aktivitet, gå ner i vikt och sänka sitt blodtryck. Fysioterapeuter kan arbeta med att ge samtal om levnadsvanor och även strukturera individuella

träningsprogram för individer oavsett hälsoproblem (Broberg & Lenné, 2019).

Att få information kring fysisk aktivitet och andra livsstilsåtgärder vid hypertoni upplevdes som en möjlighet för att utföra fysisk aktivitet. Enligt Pelletier et al., (2017) är det av stor betydelse att vården ger information och råd för att individer ska öka sin fysiska aktivitet.

Författarna anser att fysioterapeuter skulle kunna ha en viktig roll att hjälpa till att sprida den informationen på såväl individ- som grupp- och samhällsnivå.

Att efter fysisk aktivitet faktiskt se en positiv effekt på blodtrycket upplevdes stimulera till att utföra fysisk aktivitet. Det bekräftar som Cornelissen & Smart (2013) säger, att fysisk aktivitet har en blodtryckssänkande effekt. Författarnas hypotes blev att om individer med högt

blodtryck fick hjälp att komma igång med fysisk aktivitet och att de själva fick se en effekt på sitt blodtryck skulle detta kunna leda till ökad chans att de vill fortsätta bibehålla sunda levnadsvanor och vara fysiskt aktiva.

Inre motivation innebär att informanterna själva hade ett driv för att utföra fysisk aktivitet.

Faskunger (2013) menar att det inte är tillräckligt att ha kunskapen om att fysisk aktivitet är hälsofrämjande, utan det behövs även motivation. Bristen på motivation var ett upplevt hinder inför fysisk aktivitet enligt Justine et al. (2013), alltså drar författarna slutsatsen att ha motivation är en viktig möjlighet. Motivationen kan öka till att vara fysiskt aktiv om man har

ett egenintresse och har satt upp personliga mål som exempelvis viktminskning eller välmående (Bandura, 2004; Ashton et al., 2017).

En stödjande omgivning upplevdes av informanterna som en bidragande faktor att vilja utföra fysisk aktivitet. Thompson et al. (2011) menar också att en naturlig miljö bidrar till fysisk aktivitet, i detta fall gjordes en jämförelse mellan att träna inomhus och utomhus. Den visade att miljön utomhus bidrog till ett ökat välbefinnande men också ökade chansen till att fortsätta utföra sin fysiska aktivitet. Författarna anser utifrån det att när informanterna i denna studie uppger att de gärna vandrar, promenerar och tränar i fina miljöer och väder då också ökar chanserna till att upprepa dessa fysiska aktiviteter.

Vanor och rutiner i vardagen var för informanterna en möjlighet för att nästan automatiskt utföra sina fysiska aktiviteter. Faskunger & Hemmingsson (2005) menar att ett beteende som utförs ofta och upprepande blir en vana och att ha ohälsosamma vanor kan vara svårt att bryta. Men dessa individer har hälsosamma vanor och därmed ökade möjligheter till att utföra sina fysiska aktiviteter.

Enligt Bandura (2004) samspelar en individs beteende med individfaktorer och

miljöfaktorer. Detta blir tydligt i resultatet där kopplingar till SKT kan utläsas av författarna.

Denna studie visade att just dessa faktorer hade en stor inverkan på beteendet, i detta fall fysisk aktivitet. Det kunde vara att individen själv hade en inre motivation, stöd av sin omgivning såväl miljö- material- och vädermässigt som socialt och detta bidrog som möjligheter till att beteendet blev av. Motsatsen som var en hindrande omgivning i form av sämre väder, tidsbrist, pandemin och hemarbete visade istället på att omgivning också kunde spela en hindrande roll inför utförandet av beteendet. Att ha negativa tankar och känslor var också ett hinder som informanterna upplevde, en individfaktor som spelar roll inför

beteendet fysisk aktivitet.

Bandura (2004) tar också upp att vanor och rutiner är viktigt och menar på att det är

familjens vanor redan tidigt i livet som lägger grunden för hur individen kommer att fortsätta sina rutiner som vuxen. Informanterna i denna studie talade om hur lämpliga vanor kring fysisk aktivitet redan sedan tidigare i livet var en bidragande faktor till att de än idag var fysiskt aktiva. Bandura (2004) menar att self-efficacy har en stor betydelse för ett beteendes utförande. Self-efficacy mättes inte i denna studie men en koppling till att informanterna hade en hög self-efficacy skulle ändå kunna dras. Hög self-efficacy inför ett beteende ökar chansen att individen utför det. Att lyckas med beteendet ökar self-efficacy och ökar chansen att upprepa beteendet gång på gång, göra det till en vana eller rutin, precis som

informanterna i denna studie gjort för att bibehålla sina fysiska aktiviteter. Detta skulle kunna tyda på att informanterna hade en hög self-efficacy inför sina aktiviteter.

Utfallsförväntningar på ett resultat innebär att ha en förväntan på hur resultatet ska bli (Bandura, 2004). Informanterna hade utfallsförväntningar på effekten det gav på blodtrycket att vara fysiskt aktiva och att kunna slippa ta mediciner med dess biverkningar. Att ha

utfallsförväntningar kan vara till hjälp för att genomföra ett beteende menar Bandura (2004).

Att kunna hantera och ta ansvar för sig själv samt förstå konsekvenserna av sitt beteende är något som författarna anser att informanterna i denna studie var välmedvetna om. Detta är vad som kallas självreglering (Bandura, 2004). Informanterna talade om hur de tog hand om

sig själva, kunde påverka sin hypertoni själva med fysisk aktivitet och hade ett medvetande kring sina beteenden och dess konsekvenser.