Den vanligaste uppfattningen hos lärarna är att elever i behov av särskilt stöd måste få arbeta enskilt och i mindre grupper för att gynnas på bästa sätt. Detta för att kunna koncentrera sig men ändå få möjlighet att lära av varandra. De menar också att den sociala faktorn spelar stor roll för eleverna och att elevernas sociala relationer påverkar lärandet. Självkänslan är en viktig del i arbetet med elever i behov av särskilt stöd eftersom att tron på sig själv är starkt kopplad till huruvida man lyckas eller misslyckas i skolan. Även omgivningens uppfattningar är något som lärarna upplever påverkar elevernas lärande, både kompisar, föräldrar, lärare och övrig skolpersonal. De hävdar att samlärande, det sociala samspelet, självkänslan och omgivningens uppfattningar hänger ihop och påverkar eleven. Lärarna anser att man bäst hjälper elever i behov av särskilt stöd genom att de får chansen att gå till en miljö där de kan arbeta enskilt eller i mindre grupp tillsammans med en pedagog. Lärarnas vanligaste uppfattning är att åtgärdsprogram är en hjälp för dem i sin planering och genomförande av undervisningen. Lärarna ser även åtgärdsprogrammen som ett stöd i arbetet med att individanpassa undervisning i klassrummet till elever i behov av särskilt stöd. Innehållet i åtgärdsprogram och i förlängningen de åtgärder som sker till följd av dem är något som föräldrar och elever inte har någon större möjlighet att påverka menar lärarna.
Majoriteten av lärarna anser inte att elever i behov av särskilt stöd anses avvikande vare sig av pedagoger eller av klasskamrater på grund av allmänna skolsvårigheter utan detta beror på sociala faktorer. Däremot uppfattar lärarna att eleverna själva kan uppfatta sig som avvikande på grund av sina prestationer jämfört med klasskamraters prestationer eller med tanke på föräldrars förväntningar. Lärarna tror inte att eleverna tänker på att de har ett åtgärdsprogram i de yngre åldrarna, men att denna medvetenhet ökar i de senare skolåren. Lärarna upplever att när eleverna blir medvetna om sitt åtgärdsprogram har de erfarit att en del elever ser det som en hjälp medan åtgärdsprogrammet blir ett hinder för andra elever.
Lärarnas erfarenheter är att den vanligaste insatsen för elever i behov av särskilt stöd är att man numer individanpassar undervisningen i klassrummet. Dock anser majoriteten att elever gynnas av att få arbeta enskilt eller i mindre grupper. Lärarna upplever att elever som har lätt för sig i skolan och de elever som försvinner i mängden ofta missgynnas av att elever i behov av särskilt stöd inte får möjligheten att gå iväg. Detta för att lärarens uppmärksamhet då för det mesta är riktad mot att tillgodose dessa elevers behov. I och med detta anser lärarna att det inte är tillräckligt stöd att elever får individanpassad undervisning i klassrummet då detta leder till att alla elever måste nöja sig med det som erbjuds. Det som talar för individanpassning i klassrummet menar lärarna är att det upplevs som accepterat att man arbetar med olika saker i de klasser som lärarna arbetar.
7 DISKUSSION
Nedan diskuterar vi och jämför de resultat som framkommit i vår undersökning kopplat till den litteratur och tidigare forskning som vi presenterat i bakgrundskapitlet.
7.1 Lärarnas allmänna syn på lärande
Ensam eller i grupp?Lärarnas allmänna syn är att variera arbete i grupp och enskilt, för att bägge arbetssätten har sina fördelar. Enskilt arbete, menar lärarna är lugnare och underlättar för elever med t.ex. koncentrationssvårigheter medan arbete i grupp gynnar eleverna genom att de får lära tillsammans och av varandra. Lärarna uttryckte också att samarbete är något man lär sig. Vi kan i lärarnas svar urskilja att de delvis anammat Vygotskijs syn på lärande som Jerlang och Ringsted (2006) beskrivit, att människan lär i samspel med andra och utvecklas genom den så kallade proximala utvecklingszonen. Illeris (2007) beskriver det sociala lärandet, att man lär tillsammans med en mer kompetent person, vilket lärarna i sina svar har gett uttryck för att de använder sig av i sin undervisning. Å andra sidan har lärarna uttryckt att det är viktigt att eleverna också får jobba enskilt. Särskilt de elever som är i behov av särskilt stöd, tror lärarna gynnas av att få arbeta enskilt. Lärarna har motiverat enskilt arbete precis som Asp- Onsjö (2006), att varje elev ska bli bemött utifrån sin förmåga och få hjälp på just den nivå individen befinner sig. Vi anser att en skola anpassad för alla är en skola där man tar hänsyn till alla de elever som finns där, deras behov och önskemål. Detta innebär i praktiken att man ibland jobbar alla tillsammans och ibland enskilt. Detta tror vi är ett måste för att alla ska få sina behov tillgodosedda och att alla ska kunna känna sig inkluderade och utmanade på den kunskapsnivå där de befinner sig.
Först är vi sams, sen lär vi oss.
Lärarna tror och har upplevt att elevernas sociala relationer har stor betydelse för deras lärande. Lärarna har även upplevt att de sociala relationerna tar så stor plats i elevernas liv att lärandet ibland får stå tillbaka. Detta går hand i hand med Havnesköld och Risholm Mothander (2002) som menar att kamraterna har en viktig roll när det gäller identitetsskapande i skolstarten. Detta leder till hur eleven ser på sig själv och hur väl eleven lär sig beroende på om eleven blir positivt eller negativt bekräftad av sina kamrater. Illeris (2007) pekar på att det sociala samspelet är överordnat samspelet med den materiella omgivningen. I praktiken innebär det att om elevens sociala relationer inte fungerar, precis som lärarna i vår undersökning har upplevt, så får lärandet stå tillbaka tills relationerna fungerar. Lärarna i vår undersökning framhåller att goda sociala relationer är en förutsättning för lärande, vilket även Westling Allodi (2000) understryker. Hon menar också att det är viktigt att pedagogen arbetar aktivt med kamratrelationerna i klassen, vilket också vår undersökning har pekat på att lärarna gör i sina klasser. Vi anser att det är mycket positivt att de flesta lärarna arbetar aktivt med kamratrelationerna i klassen. Att de ser vikten av relationen mellan det sociala samspelet och lärandet. Några lärare
uttryckte att eleverna har olika status i klassen vilket tyder på att lärarens ’känselspröt’ hela tiden läser av den sociala situationen i klassen. Vi tolkar denna medvetenhet som att läraren är införstådd med vilken betydelse elevers sociala relationer har för hur väl de senare kommer att lyckas med de olika utmaningar som finns i skolan. Att arbeta med att bygga upp elevers sociala kompetens tycker vi är en viktig del i skolans verksamhet. Arbetet med de sociala relationerna ger eleverna fördelar när det gäller lärandet med det ger dem också strategier i bemötandet av andra som de kommer att ha nytta av hela livet. Vi anser att skolan har en viktig roll i att forma socialt kompetenta medborgare och att detta arbete är starkt förknippat med att man lär och utvecklas.
Tror man inte, kan man inte.
I vår undersökning har lärarna framfört att elevens självkänsla är viktig i processen att lära sig nya saker, vilket Olsson och Olsson (2007) också påpekar. Lärarna menar att elevens uppfattningar om sig själv och elevens erfarenheter av sina prestationer påverkar hur eleven lyckas eller inte. Krasst kan man säga att om man inte tror att man klarar av olika saker så gör man inte det heller. Westling Allodi (2000) och Groth (2007) för båda ett resonemang som kan jämföras med de svar som framkommit i vår undersökning. Resonemangen går ut på att elevens uppfattningar om sina prestationer påverkar motivationen och därmed i vilken grad eleven anstränger sig för att genomföra en uppgift. Om misstankar finns hos eleven att han/hon inte kommer att klara det som är tänkt kan det bli så att eleven medvetet eller omedvetet minskar ansträngningen att genomföra uppgiften. Detta för att eleven ska kunna skydda sig själv ifrån känslan av att misslyckas. Lärarna i vår undersökning har uttryckt att elever med låg akademisk självkänsla ofta försöker kompensera detta med att hävda sig inom andra områden till exempel på raster eller i ämnen där elevens svårigheter inte märks. Detta är något som även Westling Allodi (2000) har uppmärksammat. Vidare hävdar hon att elevers generella självkänsla inte behöver vara lägre på grund av att de har skolsvårigheter just därför att de kompenserar svårigheterna med att lägga större vikt vid socialt viktiga kompetenser. Lärarna i vår undersökning har också uppmärksammat detta fenomen och tillägger att eleverna snarare jämför sig inom idrotter eller andra fritidssysselsättningar som i klassen anses vara av hög social status än att hävda sig i till exempel något av de övriga skolämnena. Detta tycker vi inte är något konstigt. Våra erfarenheter och minnen från vår egen skolgång är att hög kompetens i olika skolämnen varken höjde eller sänkte någons sociala status i klassen. Precis som lärarna i vår undersökning så upplevde vi att status och självkänsla höjs i sociala sammanhang vilka ses som eftersträvansvärda av den grupp eleven ingår i. Vi kan se att lärarna i vår undersökning har uppmärksammat att eleverna lägger större vikt vid socialt önskvärda kompetenser än akademiska kompetenser. Det viktigaste för eleverna är inte vem som kan mest matte utan kanske vem som gör snyggast bandymål på rasten. I och med detta tycker vi att det blir viktigt för lärare att verkligen framhäva vikten av att vi alla är olika och att alla bidrar med olika saker för att öka toleransen för olikheter.
Man blir som man umgås.
I vår undersökning har lärarna framhållit att omgivningens uppfattningar om och förväntningar på eleven påverkar elevens självuppfattning, prestationer och lärande. Flera lärare framhäver att kompisars uppfattningar om individen är det som främst påverkar eleven. Även Havnesköld och Risholm Mothander (2002) och Westling Allodi (2000) menar att eleven jämför sig med andra elever i omgivningen och att omgivningens uppfattningar på så vis styr vad eleven tror om sig själv. Detta resonemang stöds också av Groth (2007) som menar att det andra i skolan uppfattar om eleven kan bli det som eleven själv ser hos sig. Assarsson (2007) pekar på att det är en social konstruktion om en elev blir identifierad som i behov av särskilt stöd. Hon menar att det är omgivningens uppfattningar om vad som räknas som svårigheter, vilka krav som ställs på eleven samt de jämförelser som görs mellan olika individer som definierar vem som anses vara i behov av särskilt stöd. I vår undersökning kan man se att lärarnas svar tyder på att det finns en medvetenhet om vilka elever som har svårigheter och därigenom finns en kategorisering av dessa elever åtminstone bland lärarna. I lärarnas svar framkommer det att eleverna inte kategoriserar varandra utifrån skolsvårigheter. Vi tror att lärarnas syn på olika elever påverkar hur de bemöter till exempel elever i behov av särskilt stöd och vilka arbetssätt man tillämpar gentemot dessa elever. Huruvida lärare ser skolsvårigheter som ett individ- eller miljörelaterat problem påverkar vad man anser att man måste åtgärda, eleven eller skolmiljön (Groth, 2007, Isaksson, 2009, Isaksson, Lindqvist och Bergström, 2007). I vår undersökning kan vi se att lärarna ser skolsvårigheter främst som ett individrelaterat problem, då de försöker åtgärda elevens svårigheter istället för skolmiljön. I och med att lärarna ser skolsvårigheter som ett individrelaterat problem intar de också en kompensatorisk syn på hur de ska åtgärdas. Även andra elevers syn på elever i behov av särskilt stöd tror vi påverkas av hur man som lärare bemöter elever i svårigheter. Vi upplever att alla dessa uppfattningar påverkas av varandra och att de spelar stor roll för hur en elev i behov av särskilt stöd bemöts. Dock tror vi att eleven lägger större vikt vid kompisars uppfattningar än övriga.
På tu man hand.
I vår undersökning har det framkommit att lärarna tycker att elever i behov av särskilt stöd gynnas av att få enskild undervisning, ensam eller i mindre grupper, tillsammans med en specialpedagog. I den litteratur vi gått igenom i vårt bakgrundskapitel har huvuddraget varit att elever i behov av särskilt stöd främst ska ingå i den ordinarie undervisningen för att gynnas på bästa sätt. Här kan vi se en tydlig skillnad i uppfattningarna om hur man gynnar elever i behov av särskilt stöd. I vår undersökning har lärarna motiverat enskild undervisning med att eleven på detta sätt får störst möjlighet att utvecklas på den nivå där eleven befinner sig. Specialpedagogen får genom detta arbetssätt tid att tillgodose individens behov och eleven får komma till en miljö som är bättre anpassad till eleven menar lärarna. Enskild undervisning är något som inte skadar elevens sociala relationer menar lärarna i vår undersökning såvida den enskilda undervisningen inte tar för mycket av elevens tid tillsammans med klassen. I motsats till lärarnas motivering menar Atterström och Persson (2000) att enskild undervisning ofta är en följd utav att man ser elevens svårigheter som brister hos individen. Brodin och Lindstrand (2004) och
Hjörne och Säljö (2008) menar att man så långt det är möjligt ska elever i behov av särskilt stöd ingå i den ordinarie undervisningen och endast i enstaka fall gynnas eleven av att få undervisning enskilt. Olsson och Olsson (2007), Haug (1998), Groth (2007) och Nilholm (2003) menar att segregerande åtgärder i grund och botten är ett kompensatoriskt perspektiv på skolsvårigheter där elevens svårigheter ska kompenseras för att eleven senare ska passa in i den ordinarie undervisningen. Detta perspektiv kan vi ana hos de lärare som ingått i vår undersökning då majoriteten menar att elever i behov av särskilt stöd hjälps bäst genom enskild undervisning. Vi kan förstå både lärarna i vår undersökning och de olika författarnas åsikter i denna fråga men vår ståndpunkt är att man alltid ska ha elevens bästa i fokus. Detta kan alltså innebära att vissa elever bäst blir hjälpta genom enskild undervisning och att andra bäst blir hjälpta av att ingå i den ordinarie undervisningen. Det vi tycker är viktigt är att inget av de båda arbetsätten blir bestämt över huvudet på eleverna utan att de ska få en chans att påverka. Något som vi anser är värt att fundera över när man ger elever i behov av särskilt stöd genom enskild undervisning är vart den undervisningen äger rum. Då Williams (2006) menar att lärande är situerat och beror på i vilket sammanhang lärandet sker, har den miljön en negativ eller en positiv inverkan på eleven.