Risken för skada till följd av separation från anknytningsperson

Som förälder är det lätt att sympatisera med en reglering som inte bryter banden mellan barn och föräldrar för enkelt men frågan är om återförening ska prioriteras när det sker på barns bekostnad. Vid första anblick känns återförening som den främsta målsättningen i alla situationer. Jag skulle göra allt i min makt och aldrig ge upp för att få återförenas med mitt barn om det blivit omhändertaget. Men ett sådant tankesätt är ytterst själviskt. Kan jag verkligen motivera att det bästa för mitt barn som varit omhändertaget sedan ung ålder eller sedan en längre tid och levt med en annan familj, är att återförenas och flytta hem till mig som hon endast träffat någon timme per vecka, vid ett s.k. umgängestillfälle? Ligger hennes trygghet verkligen hos mig i det fallet? Troligen inte. Är det bra för henne att separeras från sin trygghet? Den utvecklingspyskologiska forskningen säger nej.

På samma sätt skulle jag aldrig tillåta mitt barn att flytta hem till sina förskolepedagoger som hon ändå träffar 40 h i veckan. Trots att hon spenderar en stor del av sin tid där så ligger hennes anknytning hos mig och sin pappa. Det är oss hon ser som sin familj, som sina föräldrar. Vi är hennes trygghet. På liknande sätt måste vi betrakta eventuella familjehem som varit placerade barns föräldrar i flera år. Är barnets trygghet hos dem? Vill barnet bo kvar där? Anser barnet att detta är deras familj? Om svaret är ja måste det anses vara till barnets bästa att få stanna hos dem. Speciellt med stöd av den utvecklingspsykologiska forskningen om anknytning. Anknytning främjar utveckling och en dålig anknytning eller separation från ankytningspersoner kan få stora konsekvenser för barn.239 Europakonventionen och barnkonventionen visar att det finns möjlighet att låta frågan om upphörande av vård få avgöras utifrån barnets relation till sitt familjehem kontra sina biologiska föräldrar. Med hänsyn till att båda konventionerna numera är svensk lag så kan det förväntas att svensk rätt ska följa detta.

Återföreningsprincipen tycks utformad för de barn som omhändertas när de är äldre och redan har en etablerad relation med sina biologiska föräldrar. I de fallen kan det finnas goda skäl att eftersträva en återförening med ursprungsfamiljen. Men när det kommer till de barn som placeras i familjehem under de första levnadsåren, som i ”Lilla hjärtat”, är situationen en annan. De barnen har inte nödvändigtvis sin primära anknytning till sina biologiska föräldrar. Men det tas det ingen hänsyn till och dessa barn kan när som helst slitas ur sin trygghet för att en biologisk förälder gör en hemtagningsbegäran, rätten ställer sig på dennes sida och ansökan om flyttningsförbud väcks inte av socialnämnden. Tiden ett barn spenderar i ett familjehem i relation till dess ålder bör därför också beaktas. Som den utvecklingspyskologiska forskningen påpekat så är det stor skillnad på tre år i ett fyraårigt barns liv och tre år i ett tolvårigt barns liv.240

Beslut om fortsatt vård med stöd av barnets relation till sitt familjehem utgör en nytillkommen omständighet och kan strida mot legalitetsprincipen eftersom ett sådant beslut tas utan stöd i LVU och kan anses oförutsägbart. Med hänsyn till det materiella rättssäkerhetskravet bör dock nytillkomna omständigheter vid frågor om upphörande av vård enligt 21 § LVU kunna beaktas. När det gäller just beslut som rör barn stämmer en sådan förståelse av rättssäkerhet bättre överens med kraven på barns rättigheter. Det är viktigare att se att placeringen leder till positiva förändringar, vilket kräver ett aktivt förhållningssätt både i regleringssammanhang och i det praktiska arbetet hos socialnämnden.241 Vidare anser jag att det finns möjlighet att beakta barnets anknytning med hänsyn till aktualitetsprincipen. Principen innebär att det är barnets situation vid prövningstidpunkten som är avgörande, vilket skulle kunna leda till att andra förhållanden än de som föranlett vården hindrar barnet från att återvända hem. Eftersom ett barn kan omhändertas p.g.a. en förälders bristande anknytning så borde det på samma sätt kunna ligga till grund för fortsatt vård och således finns stöd i lag.242

Att införa prövning om risken för barnet att separeras från anknytningsperson och således låta barnets behov av kontinuitet vara avgörande, kan försvåra möjligheterna till återförening. Detta kan i sin tur minimera förtroendet för socialtjänsten. Om allt fler barn stannar kvar i sina familjehem efter ett omhändertagande kan det resultera i att färre föräldrar vågar fråga socialtjänsten om hjälp p.g.a. rädsla för att förlora sina barn för evigt, vilket i slutändan kan få konsekvenser för det enskilda barnet. Det går inte att förneka att det finns barn som omhändertagits på tveksamma grunder eller barn som vantrivs och vanvårdas i sina familjehem. Dessa barn kan faktiskt må bättre av att flytta hem.

240 Jmf. avsnitt 2.3. Se även Risholm Mothander & Broberg, Små barns behov av en långsiktig trygg bas, s. 33.

241 Mattsson, Barnrättsperspektivet i tvångsvården, s. 112. 242 Jmf. avsnitt 5.4.1 och 5.4.4.

En viktig sak att betona är att barns behov av trygghet och stabilitet och rätt att få stanna i sina familjehem i sin tur ställer stora krav på att familjehemsplaceringarna verkligen är stabila och att resurser ges till familjehemsvården.243

Bedömningen av barnets relation till sitt familjehem kontra sina biologiska föräldrar kan likväl innebära att barnet behöver flytta hem för att det inte fått en trygg anknytning i sitt familjehem. Möjlighet till återförening kan därför förverkligas genom ett sådant rekvisit. Kravet på omprövning av tvångsvård, som anses utgöra ett uttryck för återföreningsprincipen, kvarstår. Att införa prövning om risken för barnet att separeras från anknytningsperson tar således inte bort möjligheten till återförening utan det öppnar upp för möjligheten att beakta barnets behov av kontinuitet och dess rätt till familjeliv.

I enlighet med LVU:s ändamål, barnets rätt till familjeliv samt den utvecklingspsykologiska forskningen bör domstolen beakta de risker som en eventuell separation från anknytningsperson kan medföra. Att ta hänsyn till detta inom ramen för upphörande av vård måste anses vara en mindre ingripande åtgärd än en vårdnadsöverflyttning, som gör en liknande prövning.

243 Åhman, Leviner & Zillén, Barnkonventionen i praktiken: rättsliga utmaningar och möjligheter, s. 240- 241.