Detta kapitel beskriver ändamålet med LVU, vilka rättssäkerhetskrav som ställs samt de rättsliga förutsättningarna för tvångsomhändertaganden av barn.
4.1 Ändamålet med lagen om vård av unga
Barns grundläggande behov stadgas i 6 kap. 1 § FB:
”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.”
Enligt 6 kap. 2 § FB är det barnets föräldrar som ska tillvarata dessa rättigheter. I de fall barnets rättigheter kränks åligger det istället samhället att ingripa och antingen på frivillig väg eller genom tvång tillgodose barnets behov av vård och behandling. Ändamålet med LVU är att fullgöra denna skyldighet i de fall frivilliga insatser inte kan komma till stånd eller inte bedöms tillräckliga.112
Huvudregeln är således att om stödåtgärder kan ske på frivillig väg så ska tvångsåtgärder inte användas.113 Ett grunddrag i den socialtjänstreform som föranledde LVU är just tilliten till människors egen förmåga och respekten för de berördas integritet.114 Fokus är därför på att försöka hjälpa föräldrar komma tillrätta med sina problem. Samhällets ansvar att skydda barn från en skadlig miljö utgör därför ett undantag från huvudregeln om barn och föräldrars rätt att leva tillsammans.115 Mot bakgrund av rätten till familjeliv och art. 8 i Europakonventionen måste ett ingripande uppfylla krav på legalitet och proportionalitet.116
Vid alla hjälpinsatser bör barnets rätt till kontinuitet och stabilitet vara ett övergripande mål. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot barnets behov.117
112 Prop. 1989/90:28, s. 38.
113 Schiratzki, Barnrättens grunder, s. 142.
114 Prop. 1989/90:28, s. 39 och prop. 1979/80:1, s. 207-208. 115 Kaldal, Parallella processer, s. 275-276.
116 Leviner, När kan och bör placerade barn flytta hem, s. 304. Se även avsnitt 3.3.2. 117 Prop. 1989/90:28, s. 52-53.
Samtidigt är den grundläggande uppfattningen i svensk lagstiftning att det bästa för barnet är att vara med sina föräldrar.118 Efter ett tvångsomhändertagande ska därför socialnämnden arbeta för en återförening mellan barnet och dess biologiska föräldrar.119
I syfte att förstärka barnrättsperspektivet och säkerställa lagens förenlighet med barnkonventionen, infördes principen om barnets bästa i LVU 1 §. När bestämmelsen utformades i 1 § LVU ville lagstiftaren ge den en annan utformning än den fått i Socialtjänstlagen (2001:453), SoL. I förarbeten till SoL uttalade den dåvarande regeringen att barnets bästa inte alltid är avgörande för vilket beslut som fattas, men ska alltid beaktas, utredas och redovisas.120 Vid införandet av barnets bästa i LVU fastslogs till skillnad från SoL att förhållandena är annorlunda och att LVU är en skyddslag för barn och unga. Redan av den anledningen ska de insatser som görs och beslut som fattas alltid vara till den unges bästa. Vidare handlar LVU om samhällets mest utsatta barn och beslut som fattas enligt lagen kan inte ha annat syfte än att förbättra för den unge. Inte heller borde det finnas något annat intresse med samma tyngd som barnets bästa.121 Således ska barnets bästa alltid ges företräde vid en konflikt mellan barnets bästa och andra intressen.122 Detta tar sig till uttryck i LVU:s portalparagraf 1 § st. 5:123
”Vid beslut enligt denna lag ska vad som är bäst för den unge vara avgörande”.
Vid frågor inom tvångsvård aktualiseras bestämmelsen främst vid svåra avgöranden där beslutet står och väger mellan två alternativ. Avvägningen kräver en konsekvensanalys avseende huruvida socialnämndens föreslagna vård är bättre än vård som är möjlig att genomföra på frivillig väg, även om rekvisiten i 2 § eller 3 § LVU är uppfyllda. Tvångsvården måste vara det alternativ som bäst tillgodoser barnets vårdbehov.124
4.2 Kravet på rättssäkerhet
Tvångsvård av barn ställer höga krav på rättssäkerhet. Bestämmelserna ska vara tydliga och förutsebara, det offentliga organet ska agera opartiskt och i enlighet
118 SOU 2009:68, s. 454 ff.
119 Singer, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, s. 274. 120 Prop. 2002/03:53, s. 77 och prop. 1996/97:124.
121 Prop. 2002/03:53, s. 105. 122 Prop. 2002/03:53, s. 77. 123 Kaldal, Parallella processer, s. 67. 124 Kaldal, Parallella processer, s. 301- 302.
med lagstiftningen. Det ska finnas möjlighet att kontrollera beslut och alla beslut ska vara proportionerliga. Detta utgör den så kallade formella rättssäkerheten.125 Även den materiella rättssäkerheten ska dock beaktas. Det finns vissa målsättningar som ska uppnås med hjälp av det offentliga maktutövandet. Därför fokuserar den materiella rättssäkerheten på innehållet i besluten som fattas. När det gäller beslut som rör barn stämmer denna förståelse av rättssäkerhet bättre överens med kraven på barns utsatthet och rättigheter. Inom tvångsvården innebär den materiella rättssäkerheten ett ansvar för likvärdigt och individualiserat förhållningssätt till den unge och en uppfordran att se att placeringar resulterar i positiva förändringar.126
4.3 Förutsättningar för beredande av vård
I Sverige är den grundläggande uppfattningen att barn ska tas om hand av sina föräldrar och att barn har rätt att växa upp med sina föräldrar.127Enligt svensk rätt får ett barn skiljas från sina föräldrar efter beslut från behöriga myndigheter och när en sådan åtgärd år nödvändig för barnets bästa.Följaktligen får barn endast skiljas från sina föräldrar under mycket speciella omständigheter. Som tidigare nämnts får samhället inte inskränka i någons rätt till familjeliv utom när det anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att skydda andra personers fri- och rättigheter. Ett skiljande av ett barn från dess föräldrar får därmed bara ske för att skydda barnets intresse och efter en prövning av myndighet.128 LVU är den lag som reglerar ett sådant skiljande.
LVU möjliggör vård när den inte kan ges på frivillig väg. För att LVU ska bli tillämplig krävs således att det inte finns något samtycke för vård från barnet och/eller dennes vårdnadshavare.129 Vidare ska vården framstå som behövlig utifrån brister i miljön (miljöfallen) eller barnets eget beteende (beteendefallen). Dessa brister ska vara av sådan art att barnets hälsa och/eller utveckling utsätts för en påtaglig risk.130 För att ett beslut om omhändertagande ska anses förenligt med LVU måste kriteriet avseende risken vara uppfyllt.131 Det krävs konkreta omständigheter som indikerar en risk för skada. Risken kan inte vara ringa eller övergående. Ett vårdingripande får inte ske mot bakgrund av subjektiva antaganden om risk. Samtidigt måste ett ingripande kunna ske utan att det krävs
125 Mattsson, Barnrättsperspektivet i tvångsvården, s. 112. 126 Mattsson, Barnrättsperspektivet i tvångsvården, s. 112. 127 Prop. 1989/90:28, s. 52.
128 Singer, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, s. 254-255. 129 1 § LVU. Samtycke från den unge är beroende av dennes ålder.
130 Strömberg & Lundell, Speciell förvaltningsrätt, s. 142-144. 131 Prop. 2002/03:53, s. 77.
en konstaterad skada. Det blir således fråga om en riskbedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.132
4.3.1 Miljöfallen 2 § LVU
När ett omhändertagande av ett barn sker med stöd av 2 § LVU så anses det föreligga en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas p.g.a. fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet.
I dessa fall är det fråga om att skydda barnet från vårdnadshavaren som utsätter barnet för olämplig behandling eller underlåter att ge barnet det skydd och den vård han eller hon behöver.
Samtliga situationer där ett barn utsätts för fysisk misshandel omfattas av LVU. Det behöver dock inte utgöra misshandel enligt BrB.133 Det är svårt att definiera
psykisk misshandel. För att ett barn ska omhändertas mot den grunden ska barnet
konsekvent nedvärderats, utsatts för systematiska kränkningar eller förtryck.
Otillbörligt utnyttjande avser främst när barnet utnyttjas sexuellt av någon förälder
eller att förälder låter barnet utnyttjas sexuellt av annan. Det kan även handla om att barnet utnyttjas i pornografiskt syfte, att barnet tvingas utföra alltför ansträngande kroppsarbete eller tvingas ta så pass stort ansvar för någon familjemedlem att det är skadligt för barnet. Brister i omsorgen avser vanvård av barnet eller att det inte får nödvändigt skydd med hänsyn till sin ålder. Med begreppet annat förhållande i hemmet avses missförhållanden som inte vårdnadshavaren orsakar, utan av någon annan som vårdnadshavaren låter vistas i hemmet.134 Det kan även röra sig om fall där föräldern inte knyter an till sitt barn eller om det föreligger svåra relationsstörningar mellan barnet och vårdnadshavaren som innebär risk för självmord eller att barnet inte vill vara i hemmet.135
4.3.2 Beteendefallen 3 § LVU
När ett omhändertagande av ett barn sker med stöd av 3 § LVU så anses det föreligga en påtaglig risk för den unge att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.
I dessa fall är det ofta fråga om att skydda barnet från sig själv och sitt beteende.
132 Singer, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, s. 256. 133 Törnqvist & Tryblom, Socialtjänstens insatser, s. 251.
134 Singer, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, s. 257-258.
Missbruk av beroendeframkallande medel avser bruk av alkohol och narkotika.
Omhändertagande sker först när risken för beroende är på väg att utvecklas. Inte efter ett enstaka användande. Brottslig verksamhet aktualiseras när barnet håller på att bli kriminell. Att barnet begått något enstaka bagatellartat brott eller ett enstaka allvarligt brott behöver inte föranleda tvångsvård. Med begreppet något
annat socialt nedbrytande beteende inryms olika beteenden som avviker från samhällets
grundläggande normer.136
4.3.3 Den materiella prövningen
Eftersom det både krävs brister i barnets hälsa och/eller utveckling och en påtaglig risk är rekvisiten i bestämmelserna kumulativa.137 Socialnämnden och domstolen gör därför en prövning i två steg. Inledningsvis prövas ifall någon av rekvisiten i miljöfallen eller beteendefallen är uppfyllda. Sedan prövas ifall rekvisitet ”påtaglig risk” är uppfyllt. Således genomförs både en tillbakablickande prövning och en prognostisk riskbedömning.138
Enligt 1 § st. 5 LVU ska det som är bäst för barnet vara avgörande vid alla beslut. Styrande i prövningen i LVU är dock de miljö- och/eller beteenderekvisit som anges i lagen. Av central betydelse är således legalitetsprincipen139 och först när samtliga rekvisit är uppfyllda kan tvångsvård aktualiseras. Fastställs inte dessa rekvisit eller bedöms de inte utgöra en påtaglig risk för skada kan en ansökan om vård inte bifallas oavsett vad en eventuell prövning om barnets bästa skulle innebära. Således är det först när både ett miljö- eller beteenderekvisit, riskrekvisit och det negativa samtyckesrekvisitet fastställts, som frågan om barnets bästa prövas.140 Att omhänderta ett barn utan att någon risk för skada bevisats vore varken förenligt med principen om barnets bästa eller rättssäkert.
136 Singer, Barnets bästa: om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, s. 259. 137 Kaldal, Parallella processer, s. 279.
138 Kaldal, Parallella processer, s. 283.
139 I svensk förvaltningsrätt utvecklas legalitetsprincipen i två delar. En myndighets beslut kräver författningsstöd och betungande beslut förutsätter ett kvalificerat författningsstöd. Se Sterzel, Legalitetsprincipen, s. 75.