Den nationella riskbedömningen och bedömningen av krisberedskapsförmågan är en del i arbetet att utveckla vår samlade förmåga att förebygga och hantera omfattande och oönskade händelser på alla nivåer i samhället. Sveriges första nationella riskbedömning är en fördjupning och vidareutveckling av den riskidentifiering som genomfördes 2011. Den utgår kommuners och landstings, länsstyrelsers och andra myndigheters arbete, men Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, ansvarar även för att säkerställa kompletterande analyser som inte dessa aktörer gör. Riskbedömningens syfte är att skapa en gemensam förståelse av allvarliga risker i Sverige och så småningom samsyn om förslag till åtgärder och resursprioriteringar.
I den nationella riskbedömningen har MSB haft kontakt med närmare 56 myndigheter, 11 kommuner, 3 landsting och 14 andra organisationer. En mängd personer har medverkat som experter och nyckelpersoner i identifiering, urval och analys av de händelser som arbetet hittills omfattat.
Riskbedömningens kapitel 8 omfattar dricksvattensektorns förmåga och är mycket välskriven enligt VAB-gruppen. Den sammanfattande redovisningen av Risker och Förmågor 2012 gjord av MSB, enskilda medlemmar i VAB-gruppens analyser, och efterföljande diskussion, visar att i stort är de tidigare dragna slutsatserna av VAB-gruppen i överensstämmande avseende lägesbild för krisberedskap, förmåga och behov av ytterligare åtgärder.
Några utvecklingsområden som stöds av strategin kan sägas vara:
• Prioriteringsfrågorna och juridiska grunder.
• En ökad samverkan på alla nivåer i krisplaneringen. Alla enskilda förvaltningars krisplaner på lokal nivå måste koordineras/jämföras.
• En nödvattenplanering på lokal nivå som är kommunicerad och övad med alla berörda aktörer lokalt, och avstämd mot samarbetspartners/stöd regionalt.
• För att komma åt behovet av att andra funktioner/förvaltningar/samhällsviktiga verksamheter får kunskap och förutsättningar för att förebereda och hantera kriser är övningar nödvändiga.
I stort anser Svenskt Vatten att utkastet till denna strategi i sig täcker in det som är väsentligt i Risker och Förmågor 2012. Svenskt Vatten rekommenderar Livsmedelsverket att fortsätta med fördjupande utbildningar. SKL framhåller att den samlade vattenpolitiken är viktig för att få helhet och kunskap i huvudet på politiker. Strategin är en byggsten. Hur vi får med dricksvattenfrågorna och strategin i vattenpolitiken återstår att diskutera. Kommunikation med privata aktörer på lokal nivå bör konkretiseras och frågan ställas till socialstyrelsen som huvudman för vård och omsorg. Samma gäller för andra privata aktörer. Men detta område ska inte skrivas in i strategin.
Bilaga 3 Förslag till resultatmål för samhällets krisberedskap för försörjningen av dricksvatten, livsmedel och värme
I det arbete MSB genomförde i framtagande av resultatmål, Förslag till resultatmål för samhällets krisberedskap för försörjningen av dricksvatten, livsmedel och värme, föreslår MSB;
• Att berörda aktörer med utgångspunkt i risk- och sårbarhetsanalyser, förmågebedömningar och annan beredskapsplanering vidtar åtgärder som minskar risken för allvarliga störningar i dricksvattenförsörjningen.
• Att uppkomna störningar i dricksvattenförsörjningen inte påverkar samhällsviktig verksamhet som t.ex. hälso- och sjukvård samt vård och omsorg, vatten- och avloppssystem och
livsmedelsförsörjning i sådan omfattning att det uppstår allvarliga konsekvenser för samhället.
• Att varje individ vid en störning i dricksvattenförsörjningen i ett krisläge har tillgång till följande miniminivåer av dricksvatten: för upprätthållandet av kroppens vätskebalans inom 1 dygn 3–5 liter/dygn, för hälso- och smittskyddet inom 3 dygn ytterligare 10–15 liter/dygn samt inom några månader 50–100 liter/dygn.
Dokumentet hittas på MSB webb-plats och heter ”Förslag till resultatmål för samhällets krisberedskap för försörjningen av dricksvatten, livsmedel och värme” MSB279. I dokumentet föreslår MSB att Livsmedelsverket får ansvaret att samordna och följa upp berörda aktörers arbete med resultatmålen för dricksvattenförsörjningen och livsmedelsförsörjningen. MSB pekar också på att i enlighet med grundprincipen att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden också har motsvarande ansvar i en krissituation (ansvarsprincipen) innebär detta samordningsansvar inte någon förändring av övriga berörda aktörers ansvar för planerings- eller beredskapsåtgärder inom sina områden. Vidare skriver MSB att;
”Berörda aktörer har också ett gemensamt ansvar för att samverka i arbetet för att nå upp till resultatmålen. Arbetet bör avseende livsmedels- och dricksvattenområdet bedrivas i de av
Livsmedelsverket föreslagna samrådsgrupperna. Arbetet bör också bedrivas i de samverkansområden som berörs av respektive försörjningsområde. Ansvarsprincipen inkluderar också den enskilda individens ansvar vid allvarliga händelser och kriser. Allmänheten bör informeras om innehållet i de föreslagna resultatmålen, så att den enskilda individen, framförallt i ett initialt skede av en kris och utifrån sina förutsättningar, ska kunna agera för att lindra konsekvenser och möta sina behov.”
I Resultatmålets kapitel om individens grundläggande behov stå att;
”Resultatmålet för dricksvattenförsörjningen bör kunna utgöra en vägledning för
krisberedskapsplaneringen genom att belysa vad som kan förväntas av ansvariga aktörer när det gäller att vidta åtgärder för att upprätthålla dricksvattenförsörjningen i ett krisläge. En störning i vattenförsörjningen kan snabbt leda till allvarliga konsekvenser. Livsmedelsverket anger i sin
handbok om beredskapsplanering för dricksvatten att det ”inom några timmar” uppstår ett behov av nödvattenleveranser till de drabbade individerna.8 Samtidigt måste det tas hänsyn till kommunens möjligheter att inom rimlig tid kunna genomföra de åtgärder som krävs för att motsvara
hjälpbehovet. En grundprincip i samhället är att den enskilda individen har ett primärt ansvar för att
8Beredskapsplanering för dricksvatten 2008 (Livsmedelsverket), s. 16.
förebygga och förbereda sig för oförutsedda händelser. Först när den enskilda individen själv inte klarar av en eventuell bristsituation i ett krisläge ska det allmänna komma till undsättning.
Erfarenheter från konsekvenshanteringen av en vattenläcka som drabbade 25 000 abonnenter i Kalmar i december 2010 visar att kommunen inom mindre än 24 timmar kunde ställa upp tankvagnar på 24 tappställen. Händelsen visade också att många människor saknade dunkar att hämta vattnet i.9 Enligt medarbetare i Livsmedelsverkets VAKA-grupp är det realistiskt att förvänta sig att
nödvattenförsörjningen ska fungera inom ett dygn från den tidpunkt då störningen inträffat.10 Om det uppstår ett krisläge med avbrott i dricksvattenförsörjningen är det rimligt att det finns en målsättning att det inom 1 dygn efter det att störningen har inträffat ska kunna tillhandahållas dricksvatten i enlighet med de kvantiteter som anges i resultatmålet. Planeringen bör ta hänsyn till att det för särskilt sårbara grupper kan finnas ett större behov av dricksvatten än vad som anges i de nämnda nivåerna och tidsramarna. En sådan planering bör ske inom ramen för hälso- och sjukvården samt vården och omsorgen.”
9”Kalmar utan vatten i dag” (Barometern 2010-12-18),
http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/kalmar-utan-vatten-idag(2218778).gm#, ”Redan köer vid vattentankarna” (Barometern 2010-12-18) http://www.barometern.se/nyheter/kalmar/redan-koer-vidvattentankarna(2218845).gm#
10Minnesanteckning från telefonsamtal med Livsmedelsverket 2011-02-10, dnr 2010-4539