Rollspelen

Rollspelen ”What are you packing?” (bilaga 2, lapp 2), ”At McDonald’s” (lapp 4) och ”Meeting someone” (lapp 6) var alla snarlika till sin karaktär. Samtliga handlade om muntlig kommunikation i par med öppna frågor där svaren inte var givna. Dessutom skedde rollspelen i ett ”naturligt” sammanhang, dvs. själva resan, där ämnena var välkända för barnen. Vidare inleddes uppgifterna med en förberedande aktivitet. Trots dessa likheter, var barnens samlade reaktioner på uppgifterna mycket olika.

Den verbala stafetten (se avsnitt 5, s 27) hade karaktären av en minneslek snarare än ett rollspel men eftersom den förutsatte gruppdeltagande får den göra de övriga rollspelen sällskap i detta sammanhang. Uppgiften ”Find someone who… ” (bilaga 2, lapp 8) skiljde sig från mängden i att den var problemorienterad. För att fullfölja uppdraget behövde barnen ta reda på egenskaper och intressen hos kamraterna. Till skillnad från de övriga rollspelen var frågorna i ”Find someone who… ” slutna och svaren följaktligen jakande eller nekande. Både den verbala stafetten och ”Find someone who… ” föregicks av förberedande aktiviteter, i likhet med de övriga rollspelen. Nedan ges en beskrivning av rollspelens karaktär utifrån barnens samlade reaktioner.

What are you packing?

Barnens engagemang i den förberedande aktiviteten till det första rollspelet ”What are you packing?” gick inte att ta miste på. Hjärtliga skratt utbrast när jag tog fram en resväska och började packa upp min frus klänning, en kjol och mina söners barnkläder. Inget av plaggen förutom möjligtvis en kavaj, klädde en man i 40-årsåldern speciellt väl. Tillslut stod halva klassen på rad med varsitt plagg i handen medan vi sjöng sången om kläderna med mycket glädje och inlevelse. Barnen härmade dessutom mitt brittiska uttal.

Själva rollspelet efteråt var däremot mindre lyckat, trots att barnen hade ”lapp 2” som stöd. En kommentar rakt in i videokameran från en pojke längst bak i klassrummet kan illustrera detta: ”Vad ska vi göra, kameran?”. Han var dock inte den mest representativa eleven för just denna klass. Flickan bredvid honom försökte förklara vad uppgiften gick ut på men tillslut gav hon upp och berättade för mig att hon ville jobba med någon annan. Generellt, med undantag för vissa flickor, uppstod alltså förvirring när barnen skulle utföra rollspelet. Med andra ord var det flera barn som inte lyckades skapa mening i aktiviteten.

At McDonald’s

Rollspelet ”At McDonald’s” föregicks av en brainstorm kring snabbmat efter en lång promenad i London med sång och dans. ”Are you thirsty?” frågade jag barnen ”and maybe a little hungry?” Barnen nickade osäkert men förväntansfullt. ”Let’s go to McDonald’s!” sa jag och barnen bröt ut i skratt. Flera pratglada barn, både flickor och pojkar, kom med förslag på olika drycker och rätter. Även barnen som inte sa så mycket verkade intresserade. Ämnet var välkänt för alla. Brainstormingen som arbetssätt bjöd in till genuina frågor:

”Coffee!” sa en flicka som ett förslag på dryck.

”Do you drink coffee?” frågade jag varpå flickan skrattade och svarade: ”No!”.

”Tea!” sa en pojke.

”Oh, do you like tea?” frågade jag. ”Yes!” sa pojken.

dialoglappen ”At McDonald’s” (lapp 4). I förhållande till föregående rollspel (What are you packing?) fungerade detta rollspel mycket bra. Det stora flertalet av barnen kommunicerade aktivt och turades om att spela rollen som hungrig spion respektive McDonald’s-anställd. Ett par pojkar låtsades även äta och dricka med yviga gester som ackompanjemang till leken.

Meeting someone

Rollspelet ”Meeting someone” (bilaga 2, lapp 6) var en uppföljning av föregående rollspel ”At McDonald’s” som sålunda fungerade som förberedande aktivitet. Barnen behövde alltså inte lära sig nya ord för att genomföra ”Meeting someone”. Den stora skillnaden å andra sidan var tempusförskjutningen från presens till imperfekt. I sammanhanget verkade imperfekt form på dialogen förefalla sig naturlig för barnen: På väg ut från McDonald’s mötte de någon som de kände igen och började prata om vad de hade ätit och druckit. Det var ingen som reagerade på tempusformen.

Som stöd fick barnen lappen ”Meeting someone”. En del barn satte genast igång med rollspelet och turades om med rollerna. Men många satt och pratade om annat eller sysselsatte sig med att klistra in dialoglapparna i sina häften.

Den verbala stafetten

Inför den verbala stafetten (se avsnitt 5, s 27) sjöng barnen städerna under Bobbys ledning (bilaga 2, lapp 7) för att sedan presentera sig för klassen med både spionnamn och spionstad. Barnen gjorde det med glädje och utan svårigheter. Den verbala stafetten som barnen sedan utförde i sina spiongrupper om 3 – 4 barn i varje, var desto mera utmanande.

Min tanke var från början att enbart spionstaden skulle ingå i stafetten. Vissa grupper gjorde precis detta. Men i andra grupper inkluderade den första personen i ledet spionnamnet av bara farten. De övriga deltagarna försökte då tillrättavisa. I en flickgrupp såg det ut så här: ”Du ska bara säga I come from, inte my name is, och så säger jag she comes from och sedan I come from”. Tillslut enades denna och alla andra grupper också för den delen, om att både namnet och staden skulle ingå i stafetten.

Barnen var helt och hållet fokuserade på att minnas kamraternas spionnamn och spionstad. Alla ville dessutom vara sist i ledet eftersom det var den personen som fick den största utmaningen, dvs. att minnas de föregående namnen och städerna. Vissa spiongrupper slog sig även samman för att skapa ännu större utmaning. Någon grupp bestod sålunda av åtta barn. Här hade jag inte en chans att hänga med när jag gjorde dem sällskap, men barnen klarade av det.

Find someone who…

Uppgiften ”Find someone who … ” (bilaga 2, lapp 8) skiljde sig från övriga rollspel i att den var problemorienterad. För att utföra uppgiften (få namnunderskrifter på lapp 8) krävdes det att barnen tog reda på saker om kamraterna. Som stöd fanns de frågor vi tidigare gått igenom formulerade på overhead (bilaga 2, lapp 9). För det mesta sneglade barnen emellertid endast snabbt på overheadbilden för att sedan fortsätta med nästa punkt i uppdraget. Vissa försökte själva omformulera uppgiftens påståenden till frågor genom att antingen läsa dem rakt av som en fråga: ”Has a birthday this month?” eller med egen konstruktion ”Has you a birthday… ”. Under punkten ”Find someone who can play a musical instrument” blev denna sortens konstruktion (can you play… ) mera logisk än min på overheadbilden: ”Do you play… ”. Några få barn översatte påståendena och frågade helt enkelt på svenska, vilket inte var avsikten med uppgiften. Däremot visade det på innehållsmässig förståelse, om än inte i produktiv bemärkelse.

Tanken var från början att barnen skulle mingla i klassrummet och försöka få så många underskrifter som möjligt. Men av rädsla för kaos (det hade redan tidigare gått livligt till i klassrummet med allt vad sång, rörelse och dialoger innebar) bestämde jag mig för att barnen skulle göra uppgiften i sina spiongrupper. Följden blev att de inte fick så många underskrifter. Några flickor bad mig därför om lov att ställa frågor till de andra grupperna i klassen. Under följande lektion lät jag därför barnen göra om uppdraget genom att mingla i klassrummet, under förutsättningen att de enbart talade engelska. ”Får vi fråga vad som helst?” sa en flicka. Senare hörde jag: ”Oh, hello! Do you have a boyfriend this month?” Vid ett annat tillfälle tramsade tre pojkar: ”Are you gay? I’m not gay!” I båda fallen skedde den lekfulla kommunikationen på engelska vilket enbart var positivt.