Uppgiftens ”scaffolds”

Uppgiftens ”scaffolds” handlar om min roll som kommunikativ stötta för barnen (jmf.

Dysthe, 1996; Säljö, 2000). Med meningsfokuserade och autentiska frågor till barnen försökte jag inspirera dem till utvidgad kommunikation och diskurs. Detta skedde kontinuerligt genom hela undervisningsförsöket. Dels skedde det när jag gick runt bland grupperna medan de genomförde rollspelen. Det var när jag deltog, som rollspelen engagerade barnen som mest. Dels skedde det kommunikativa stöttandet under uppföljningarna i helklass samt under barnens diskursiva redovisningar. Nedan följer ett par exempel från undervisningsförsökets första respektive sista uppgift för att illustrera hur barnen inspirerades till utvidgad kommunikation genom scaffolding.

I uppföljningen av det första rollspelet ”What are you packing?” riktade jag mig mot en flicka som inte var förberedd på det. Dock skedde det med glimten i ögat (J = Jag; E = Elev):

J: Say something that you packed! E: A dress!

J: What colour is it?

E: I don’t know! (flickan skrattar)

J: Oh, you don’t know what colour the dress was! (humoristiskt, i gensvar på flickans humor) J: Was it this colour? (pekar på tröjan som pojken mittemot har på sig)

E: Blue!

J: Was it a blue dress? (flickan virrar på huvudet men säger inget) J: Or perhaps it was this colour? (pekar på flickans tröja)

E: Pink! (nickar med huvudet) J: A pink dress maybe, yes!

Det är i och för sig jag som står för det mesta pratet i dialogen men flickan är ändå delaktig, trots att hon inte var förberedd. Samtidigt är det möjligt att hon i fantasin hade packat flera plagg (eftersom hon svarade ”a dress” så snabbt) men inte funderat på färgerna. Mina frågor öppnade inte upp för detta. Under dialogen lyssnade resten av klassen under fullständig

tystnad. Sedan vände jag mig mot en pojke vid ett annat bord som vid det här laget visste vad det handlade om:

J: What are you packing?

E: I’m packing a … a … blue shirt. J: A blue shirt!

E: uhm … jeans! … uhm … J: And what colour are the jeans? E: Black!

J: Black jeans, oh!

Nedan följer två exempel från ”Show and Tell”. Pojken i det första exemplet har varit på semester i Florida.

E: Here I’m living in Florida and I fishing. (visar fotografi nr 1) E: And here is me, I gymnastics. (fotografi nr 2)

J: Is that, here in (ortens namn)? E: Yes

E: And this is me (ohörbart). (fotografi nr 3). (pojken avslutar här). J: And when you went fishing, did you get a fish?

E: Yes! (håller stolt upp fotografi nr 1 igen och skrattar). J: Is it a big fish? (inget svar). Is it big? (visar med händerna). E: Yes!

Det är möjligt att pojken inte uppfattar min sista fråga eftersom han och flera barn i klassen skrattar medan han visar upp bilden.

Flickan i exemplet nedan tillhör de mer språkbegåvade barnen. Hon började berätta innan det hade blivit helt tyst i klassen. När jag ställde min första fråga var hennes berättelse egentligen redan avslutad.

E: Here’s my butterfly. I bought her when I was on school trip with old school. And she sits on a daffodil. (Hon avslutar här)

J: And what are these little things here? E: They’re diamonds.

J: Are they real diamonds? E: No! (flickan skrattar) J: What colour are they?

E: They are … uhm … (jag viskar till henne) … purple!

J: Very nice … and … how, how long have you had it? Since you were a small girl? E: I think when I was seven, eight.

J: Is that right? Was that at your old school? E: Yes.

J: Yes … and which school was that? E: In (ohörbart)

J: In where? E: In (ohörbart) J: In Wogna?! E: Modena!!!

J: Mogna??? (Flera skratt hörs i klassen)

Flickans lärare längst bak i klassrummet utropar: Italy!

J: Italy! … Oh, God yes … ’cause your … father is Italian. No, your mother is Italian? (försöker erinra mig flickans brev till Bobby)

E: No!! (flickan skrattar) J: No??

E: I am Italian!

J: You are Italian! ’Cause you were born in Italy! … Molto bene! (klassen skrattar högt) … Grazzi Signorina!

6.3.1 Kommentarer till uppgiftens ”scaffolds”

Barnen i ovan exempel verkar samtliga inspireras till utvidgad kommunikation utifrån sin egen nivå genom mina meningsfokuserade frågor. Med andra ord sker troligen dialogerna i varje barns nära utvecklingszon (Dysthe, 1996). Förutom den inledande uppmaningen till flickan i det första exemplet, får hon emellertid endast slutna frågor. De är ändå autentiska med Dysthes (1996) definition i att jag inte har svaret. Men de leder inte till annat än jakande eller nekande svar vilket innebär med Camerons (2004) syn på diskursiva färdigheter, att det

framförallt är flickans receptiva färdigheter som utvecklas, inte produktiva. Trots detta fungerar jag som en kommunikativ stötta (scaffold) för flickan eftersom jag hjälper henne med ledtrådar hur hon kan gå till väga i dialogen (jmf. Dysthe,1996; Säljö, 2000). De öppna frågorna till pojken inspirerar däremot till produktiv kommunikation.

Pojken i ”Show and Tell” kämpar hårt med sin berättelse. En öppen fråga till honom hade möjligen inneburit ett för långt kliv från den nära utvecklingszonen med avskräckande effekt istället för inspirerande. I alla fall under redovisningen framför hela klassen.

Dialogen med flickan i det sista exemplet utvecklas helt och hållet tackvare autentiska frågor. Vidare tar dialogen en humoristisk vändning i och med att flickan har kunskaper som inte jag har, dvs. att Modna är en ort i Italien och att det är hon som är italienska, inte föräldrarna. Med andra ord finns det ett autentiskt information gap mellan oss som sluts genom dialogen (se Levihn mfl., 1991). För de övriga barnen i klassen fungerade dialogen som en autentisk hörövning i ett meningsfullt sammanhang. Att döma av skratten kan det antas att de förstod innehållet av dialogen vilket i så fall innebär att barnen exponerades för Corders (1985) comprehensible input.

Min roll som kommunikativ stötta i barnens redovisningar av ”Show and Tell” fungerade på samma sätt när barnen läste upp sina brev till Bobby och när de berättade utifrån sin mindmap. I brevet till Bobby skedde även kommunikationen i skrift. Jag skrev ett kort svarsbrev till samtliga barn. I 4A bad barnen mig läsa upp svarsbreven högt för hela klassen. Medan jag läste upp dem inspirerades tre pojkar att skriva svar på svarsbrevet. Med andra ord blev det en dialog i skrift – äkta brevväxling på engelska (jmf. Dysthe, 1996).