Stadsdelsförnyelsen syftar till att skapa nya former för politiskt inflytande och bättre problemlösning genom samordning av stadens och lokalsamhällets befintliga resur-ser. För att bedöma fruktbarheten i den hybriddemokratiska programidén har vi un-dersökt dels hur hybridens delar realiserats var för sig, dels hur delarna kunnat
för-enas. De olika samverkansidealen presenteras dels i kapitel 1 och dels i kapitel 6. Här sammanfattar vi resultaten utifrån respektive ideal.
7.2.1 Idén om samverkan som deltagande
Så som vi tolkat Stadsdelsförnyelsens betoning av deltagande och delaktighet så är detta ett medel i sig för att bryta segregation och utanförskap. Tanken är att ett lång-siktigt utvecklings- och integrationsarbete i ytterstaden kräver ökade möjligheter för medborgare och boende att delta och påverka. Deltagandet ska ge deltagarna möjlig-het att bevaka sina intressen när prioriteringar görs, men också ge erfarenmöjlig-het och öv-ning i utövandet av ett aktivt medborgarskap.
Det har varit svårt att förverkliga idealet om ”samverkan som deltagande” på stads-delsnivå. Deltagarna eller deras prioriteringar är inte styrande för de politiska beslut som fattas – vare sig formellt eller reellt. Förvisso följer politikerna i nämnden ofta – men inte alltid – de beslut som fattats på samverkansmötena. Men samverkansgrup-perna fungerar inte särskilt bra som forum för att åstadkomma prioriteringar mellan olika boendeintressen – vare sig med avseende på formerna för beslutsfattande eller uppslutning av och representativitet bland deltagarna. Samverkansmötenas faktiska funktion i Stadsdelsförnyelsen är också ofta oklar och regleras i det enskilda fallet av politikerna. När sådana mötesbeslut och prioriteringar inte passar får de inte heller någon politisk betydelse. Mötet mellan den representativa demokratin och deltagar-idealet avgörs av de lokala politikerna på nämndnivå. Inte i någon av de studerade stadsdelarna finns det en tydligt och allmänt spridd praxis om hur denna reglering går till. För grupper som annars känner sig utanför politiken är Stadsdelsförnyelsen kort sagt en osäker struktur för politisk påverkan. Risken är att denna oklarhet om samverkansgruppernas mandat skapar förhoppningar som inte infrias. Stadsdels-förnyelsen har vid några tillfällen också beskrivits som ett sätt att ”leka demokrati”.
På arbetsgruppsnivå blir bilden lite annorlunda. För det första ger deltagande i ar-betsgrupperna demokratisk skolning. Vi tänker då inte i första hand på sådant som mötesteknikens praktiska aspekter utan snarare på sådant som politiskt ansvarsta-gande för gemensamma angelägenheter, i närområdet, stadsdelsområdet eller staden som helhet. I synnerhet i Rinkeby – där en stor andel av deltagarna någon gång har suttit ordförande vid möten – verkar goda förutsättningar ha funnits. Däremot verkar arbetsgrupperna i ganska liten utsträckning ha varit en plats där olika idéer och ståndpunkter kommit att ställas och brytas mot varandra. För denna deltagardemo-kratiska funktion har arbetsgrupperna varit alltför homogena. Möjligen kan man säga att arbetsgrupperna har kunnat synliggöra vilka intressen som finns och är aktiva i lokalsamhället. Arbetsgrupperna blir då representanter för grupper definierade längst andra linjer än de som organiserar den traditionella partipolitiken. Ibland sammanfaller dessa nya mönster med etablerade föreningar, ibland inte.
Framförallt ser vi denna funktion i Rinkeby och Spånga-Tensta. Här är de som enga-gerat sig i Stadsdelsförnyelsen med avsikt att påverka politiken och företrädda grupp-intressen också både fler och nöjdare med hur Stadsdelsförnyelsen fungerat. I Rinke-by och Spånga-Tensta är också de frågor som dykt upp inom Stadsdelsförnyelsen mer lokalpolitiskt laddade än i Farsta. Även om de inte syns vid öppna möten spelar poli-tikerna därför en viktigare roll i dessa stadsdelar. I Farsta har projekten mer haft för-valtningskaraktär.
Även om deltagarna i Stadsdelsförnyelsens arbetsgrupper inte alls tillhör dem som vänt den representativa partipolitiken ryggen kan detta synliggörande av intressen genom lokala ombud fylla en viktig funktion. Utifrån vår inledande problematisering av segregationens demokratiska aspekter handlar det om att kanalisera andra pers-pektiv, förslag och prioriteringar än de som diskuteras inom ramen för den traditio-nella politiken. Att dessa nya politiska ombud är otypiska för sin omgivning med av-seende på utbildning och valdeltagande är i detta ljus måhända ett mindre problem.
Avgörande är snarare hur väl förankrade dessa budskap är hos olika medborgargrup-per och på vilket allvar dessa politiska budskap tas av dem som har politiska positio-ner inom ramen för den representativa demokratin.
7.2.2 Idén om samverkan som samtal
Idén om ”samverkan som samtal” är relaterad till den om ”samverkan som deltagan-de”. Samtalsidén är kanske mer framträdande i Stadsdelsförnyelsens förarbeten. De boende bjuds in för att tänka och samtala om stadsdelarnas framtid. Det är också här de mest konkreta idéerna om hur detta ska gå till presenteras. Framtidsverkstäder för att formulera gemensamma visioner är ett sådant exempel. Samtalsdemokratin som idé utgår från att politiskt beslutsfattande handlar om problemlösning snarare än konfliktlösning. Man kan samtala sig fram till en gemensam vision om det goda sam-hället och vad som behövs för att bygga vägen dit. Ett sådant sätt att resonera om po-litik går igen i policydokumenten.
I de studerade stadsdelarna, å andra sidan, har det åtminstone på stadsdelsnivå varit svårt att få till stånd riktiga och fortlöpande samtal om problem och lösningar. Sam-verkansmötena har sällan blivit den typ av forum som stimulerat fria och öppna dis-kussioner, utan taktiska och strategiska baktankar. Längst verkar man ha kommit i Farsta på vägen mot att skapa förutsättningar för ”det goda samtalet”. Men i inget av de studerade fallen har de stadsdelsövergripande visioner och mål som boende varit med och formulerat i framtidsverkstäder o.dyl. på allvar styrt vilka beslut som kunnat fattas. Den struktur som har byggts upp i Rinkeby och Spånga-Tensta handlar snara-re om att spegla och signalera intsnara-ressen (se ovan) än om samtal.
Återigen förändras bilden en del när vi tar steget från de övergripande beslutsstruktu-rerna till Stadsdelförnyelsens minsta beståndsdelar, arbetsgrupperna. I det stora fler-talet av arbetsgrupperna upplevs att diskussionerna har varit öppna och fria, samti-digt som de är målinriktade. Här rimmar samverkanspraktiken bättre med den samtals- än den deltagardemokratiska idén. Det handlar om problemlösning snarare än konfliktlösning. Utifrån ett samtalsdemokratiskt perspektiv är problemet återigen att arbetsgrupperna förefaller vara så homogena.
Arbetsgrupperna är intressanta som organisatoriska enheter. De är öppna och flexib-la för att kunna omfatta aktörer från helt olika samhällssfärer, sektorer och organisa-tioner. I princip kan företrädare för bostadsbolag, kommunala förvaltningar, före-ningar, etniska grupper eller enskilda boenden mötas i en arbetsgrupp för att diskute-ra och samtala kring ett specifikt tema. Dessvärre är det mycket ovanligt med denna typ av ”kategoriövergripande” arbetsgrupper när idéer formuleras – även om undan-tag som bekräftar just regeln finns. Utifrån ett samtalsdemokratiskt perspektiv är problemet att olika erfarenheter och synsätt inte möts. Att samtalen varit öppna och förutsättningslösa säger då egentligen inte så mycket om arbetsgrupperna
deliberativa kvaliteter. För att samtal inte bara ska bekräfta, utan förändra, behöver olika perspektiv och idéer brytas mot varandra.
7.2.3 Idén om samverkan som samordning
Idén om ”samverkan som samordning” handlar inte i första hand om att ge medbor-garna möjligheter till ett mer direkt ”input” till det politiska systemet. Det handlar istället om att utveckla samverkansstrukturer för ett mer effektivt ”output” och styre för folket. Ett långsiktigt effektivt utvecklingsarbete kräver helt enkelt att samhällets samlade resurser samordnas bättre. Bara på så vis kommer medborgarna i stadens mer ”utsatta” stadsdelar få se politiska resultat som bättre motsvarare deras önske-mål eller behov.
Stadsdelsförnyelsen som samverkansprojekt handlar därför om att, vid sidan om mo-bilisering av medborgare till deltagande och samtal, få myndigheter, bostadsbolag, föreningar och andra som bedriver viktiga verksamheter i stadsdelarna att gemen-samt mobilisera resurser, stämma av och prata sig samman så att man kan få ut mer än om var och en agerar för sig. Utgångspunkten är att det i de berörda stadsdelarna bedrivs verksamheter av relevans för deras utveckling, men att uppdelningen på olika sektorer, organisationer och huvudmannaskap skapar problem och förluster i utveck-lingsförmåga. Det handlar t.ex. om olika kommunala förvaltningar och enheter, om de kommunala bostadsbolagen, men också om statliga myndigheter som t.ex. arbets-förmedling och polis, och om en mängd olika organisationers frivilligverksamheter.
Som redan framhållits har arbetsgrupperna inte varit gränsöverskridande i särskild hög utsträckning med avseende på möten mellan grupper med olika perspektiv. Inte heller med avseende på samordning mellan olika verksamheter framstår grupperna som en särskild effektiv mekanism. Visserligen finns exempel där stadsdelsförvalt-ning och idrottsförestadsdelsförvalt-ningar tillsammans drivit stora och kostsamma projekt. Men frå-gan är i vilken mån man egentligen kan prata om samordning som nydanande och genomgripande styrningsreform i denna typ av insatser. Vårt intryck är att det har varit mycket sällsynt med ett mer utvecklingsorienterat samarbete över professions- och organisationsgränser i syfte att finna synergieffekter och innovativa lösningar inom Stadsdelsförnyelsens ram.
En viktig relation utifrån detta perspektiv är den mellan stadens nämnder och för-valtningar å ena sidan, och bostadsbolagen å den andra. Stadsdelsförnyelsen har om-fattat totalt 600 miljoner kronor, varav hälften svarats för av de kommunala bostads- och fastighetsbolagen. Generellt sett är vårt intryck att förvaltningarnas och bostads-bolagens insatser inom ramen för Stadsdelsförnyelsen pågått i vad som bäst beskrivs som parallella processer. Förvisso har bostadsbolagen satsat pengar men samord-ningen har varit svag, och de boendes roll i denna samordning närmast obefintlig.
Också i de fåtal fall som bolag och boende möts i arbetsgrupper har förutsättningarna för bolagens medverkan lagts fast via den vanliga politiska hierarkin. I Farsta har t.ex. arbetsgrupperna arbetet i en slags tvåstegsprocess, där boende i ett första steg diskuterat och initierat åtgärder och tjänstemän i ett andra steg kopplat in bostadsbo-lagen, och fackförvaltningar. I Rinkeby finns också några enstaka exempel på denna typ av ”ihopmäklade” samarbeten mellan bolag och föreningar/boende. I Spånga-Tensta har det funnits en informell struktur för avstämning mellan bolagens och för-valtningarnas insatser på central nivå, men dessa har i bästa fall förhindrat dub-belarbete, men knappast fungerat proaktivt för att initiera nya samverkansprojekt.