I den här rapporten argumenterar vi för att Stadsdelförnyelsens programteori erbju-der tre olika möjligheter genom vilka grupper utanför den representativa demokra-tins hierarki kan ges nya inflytandemöjligheter. För det första kan boende och berör-da ges möjlighet att få samtala sig fram till en uppfattning om lokalsamhällets prob-lem och möjliga lösningar, som sätter dagordningen för vilka beslut som ska fattas (samverkan som samtal). För det andra kan man tänka sig att boende faktiskt får del-ta i prioriteringen mellan olika förslag på dagordningen (samverkan genom deldel-tagan- deltagan-de). För det tredje kan man tänka sig att berörda och boende som har resurser som kan användas för lokal problemlösning ges utrymme att samordna dessa med offent-liga insatser – till båda parters nytta (samverkan som samordning). I beskrivningen ovan av tankegångarna bakom Stadsdelsförnyelsen i Farstas urskilde vi främst en
256 Beräkningar redovisas i tabell F 1 och F 2 i tabellbilaga.
ambition att skapa samverkan som samordning och samtal. De man mobiliserar i Farsta, har också i linje med detta som främsta motiv att få diskutera och förbättra stadsdelen i stort.257 Arbetsgrupperna tycks ge utrymme för samordning mellan för-valtningen och det omgivande samhället. Däremot är bolagsrepresentanter sällsynta.
Samordning med bostadsbolagen, i den mån det förekommer, sker i huvudsak någon annan stans.
5.4.1 Dagordningssättande, samordning och prioriteringar
Vad gäller boendes och andra berördas delaktighet i ett kontinuerligt samtal som på-verkar agendan för utvecklingen av lokalsamhället, på-verkar praktiken inte riktigt nå upp till ambitionsnivån i de lokala riktlinjerna, när vi nu sammanställt de uppgifter vi har om samrådsmöten och övergripande processtrukturer. Det verkar visserligen som om boende och berörda givits återkommande möjligheter att reflektera kring och dis-kutera lokalsamhällets problem och möjligheter.258 Enskilda förslag har diskuterats återkommande på möten. Vi ser dock färre spår av mer övergripande helhetsoriente-rade diskussioner och inga påtagliga spår alls av att en sådan diskussion förändrat el-ler påverkat den övergripande dagordningen för det lokala utvecklingsarbetet. Å ena sidan, beskrev vi ovan, är de lokala mål som man gemensamt beslutat i hög grad en spegling av den dagordning som politiker och tjänstemän satt för diskussionen redan innan. Å andra sidan är kopplingen mellan de lokala målen och processen på stads-delsnivå svag.
Vi menar för den skull inte att de samtal som rapporteras ha förts, eller de insatsidéer som formulerats, inte skulle gå att passa in under målen. De kan också ha varit vär-defulla för deltagarna, och de kan ha givit tjänstemännen en bild av hur boende i Farsta resonerar. Men det går inte att se att de mycket brett och allmänt formulerade målen styrt processerna i stadsdelarna. Det är inte för oss uppenbart att de idéer som formulerats i stadsdelarna och sedan godkändes kan ses om ett resultat av hur målen, eller någon annan övergripande problembild, formulerades tillsammans med de boende.
Delvis kan det bero på att få har tagit de möjligheter som erbjudits (vi såg ovan att möten kring konkreta projekt verkar ha varit mer välbesökta än dem som inbjudit till en mer öppen diskussion). Men det kan också handla om hur de deltagare som bevis-tat mötena valt att föra diskussionen. Den diskussion som förevarit återges i doku-mentationen som orienterad mot mycket konkreta förslag. Om det redan finns ett lo-kalt samförstånd mellan boende och styrande om vad som är lokalsamhällets prob-lem och i vilken riktning lösningar bör sökas, är det ganska naturligt. De konkreta förslagen kan då bekräfta att den problembild som politiker och förvaltningstjänste-män redan har är riktig, och fylla den med detaljer.259
Men samtalets inriktning på konkreta insatsförslag kan också vara ett resultat av det som ovan kallades Farstas höga ”deltagartröskel”. Den kan ha inneburit att främst
257 Enkätdata redovisas i tabell F 3 i tabellbilagan.
258 Förutom de tillfällen som beskrivits ovan var också det stadsdelsområdesövergripande uppföljningsmötet ”Ett år med Stadsdelsförnyelsen” ett sådant möte där s.k. bikupor arrangerades, se Nyheter i Farsta 2005-04-13.
259 Jämför ”Ett år med Stadsdelsförnyelsen” som enligt dokumentationen fungerat som en sådan bekräftel-se.
personer och grupper med starka och specifika intressen eller mål lockats att delta.
Det ligger närmare till hands, så tänker vi oss, att inlåta sig i ett långsiktigt engage-mang från idé till genomförande för den som redan själv har definierat en konkret uppgift åt sig – eller varit med om att definiera den, i en intressegrupp eller förening.
Kanske är det därför ingen slump att flera av de processer där en öppen och sökande diskussion fört fram till en projektidé som inte på förhand var given – som i Fagersjö-projekten och fritidsgårdsbygget i Farsta strand – har kommit till stånd med hjälp av tjänstemannaengagemang som blåslampa, och inte där man lämnat åt civilsamhället att ta chansen att delta. Där det senare har skett kan man ana ett resultatinriktat samordningsmotiv: lokala handlingskraftiga aktörer som har resurser som kan kom-ma lokalsamhället till nytta, ska inlemkom-mas i en struktur där dessa resurser kan arbeta tillsammans med offentliga resurser. Det är dock en högst kontrollerad samverkan.
Först vaskar man fram resurser i lokalsamhället. Sedan knyter man ihop lämpliga konstellationer av förvaltningsaktörer och bostadsbolagsrepresentanter, för samord-ning av insatser under kontrollerade former. Ett mer öppet sökande efter bra idéer i en diskussionsprocess ter sig mer deliberativt orienterat.
Så långt har vi sagt något om vad vi sett i praktiken av vad vi uppfattar vara organisa-tionens grundtanke: samverkan som samordning och samtal. Men samverkansmöte-na har inte bara fungerat som forum för mobilisering av idéer, deltagare och andra resurser, eller tillfälle till information och återkoppling. Av rapporteringen från möte-na framgår att de också har haft en slags godkänmöte-nandefunktion. Ibland godkänns projekt, men ibland rapporteras att samverkansmöten godkänt att en viss arbets-grupp bildats. Åtminstone till en början förankrades förslag inte bara på ett möte, utan i alla stadsdelar.260 Hur ska det förstås? Här tycks det som om processen riggats för att boende ska få möjlighet att prioritera bland projekt. Är det samverkan som deltagande vi ser?
Förutom att frågan om uppslutning och mötesdeltagarnas representantskap och rep-resentativitet blir viktig, vill vi återigen framhålla risken att den här typen av mötes-omröstningar kan innebära att ingen som upplever sig vara beroende av mötets stöd själv, är beredd att leverera kritik mot någon annan. Även om inslag av mindre gruppdiskussioner kan skapa en öppnare och mer tillåtande stämning på ett möte, tror vi inte den risken försvinner. Den kontakt som skapas kan göra det lättare att öppna munnen, men svårare att leverera kritik. Särskilt svårt kan det vara att säga nej till ett förslag där det står klart att det finns en närvarande och urskiljbar intressent-grupp som jobbat med ett förslag som är viktigt för dem.261
Det finns inslag i beslutsprocessen kring Stadsdelsförnyelsen i Farsta där det fram-står som om dessa godkännanden är ett sätt låta boende styra nämndbesluten. Inled-ningsvis lyfts mötets ställningstagande fram när beslut ska fattas, som när ”förvalt-ningen [föreslår] att stadsdelsnämnden uppdrar åt förvalt”förvalt-ningen att genomföra fyra projekt, som samverkansgrupperna beslutat ge sitt stöd efter en demokratiskt ge-nomförd process”.262
260 Se projektredovisning i bilaga 10 till ”Verksamhetsberättelse med bokslut Farsta Stadsdelsnämnd 2004 – Del 1”
261 Diana C. Mutz (2006) beskriver svårigheten att förena deltagardemokrati och samtalsdemokrati så att det krävs en viss distans för att det ska kännas bekvämt att vara oenig.
262 Farsta SDN protokoll 2004-06-17, § 127.
Nästa gång en hänvisning görs sägas att ett förslag ”förankrats genom information och diskussion”.263 Sedan återkommer sporadiskt hänvisningar till godkännanden el-ler förankring på samrådsmöten.264 Men när beslutsprocessen beskrevs inför Stads-delsförnyelsens start i Farsta fanns inte detta inslag beskrivet, och inte heller när er-farenheterna summeras.265 Hur betydelsefulla är dessa inslag egentligen? Det belyses kanske bäst om vi tittar på ett fall där det finns verklig risk för att ett projektförslag ska få ett nej.
Processen kring Högdalstopparna kan ses som ett lackmustest på om man på allvar är beredd att låta medborgarbeslut påverka prioriteringar. Ovan beskrevs dess ar-betsgruppsstruktur som den enda där olika intressen verkligen står mot varandra.
Där, noterar vi, förekommer inte omröstningar eller godkännanden, förutom av be-slutet att överlåta sammanvägningen av förslagen åt en konsult.266 Istället presente-rar alla arbetsgrupper sina olika förslag, varefter man på förvaltningens inrådan be-slutar att prioriteringsfrågan lyfts till en oberoende konsult, som får i uppdrag att för-söka jämka samman ett förslag. Konsulten tar dessutom in synpunkter från aktörer som inte alls varit inblandade i Stadsdelsförnyelsens möten och arbetsgrupper, vilket indikerar att åtminstone konsulten själv vägleds av en tanke om ett problem som ska lösas utifrån en samlad bedömning av alla olika argument snarare än att Stadsdels-förnyelsen skulle fungera som en procedur för att intresseavvägning.267
Här får man kanske ha i åtanke att vad gäller Högdalstopparna så organiserades pro-cessen tillsammans med en annan stadsdelsförvaltning, vilket kan förklara att den sett annorlunda ut. Men Karl Malmberg, som undersökt just denna process, beskriver Farsta både som mest drivande i samarbetet, och som den av stadsdelsförvaltningar-na som tidigast engagerade sig i frågan.268 Det hade alltså inte varit orimligt att Fars-tas arbetssätt hade präglat arbetet, om man från FarsFars-tas håll hade ansett att boendes direkta påverkan på prioriteringar varit rimligt eller betydelsefullt.