i gång i samband med att projektet påbörjades. Varje teknikområde hade ansvar att bevaka så arbetsmiljöarbetet hanteras på bästa sätt. Interna granskningar av handlingar har också förekommit för att säkerställa en god arbetsmiljö. Den intervjuade kom in i projektet när produktionen tog vid men var ändå med under en del projekteringstillfällen då det krävdes omprojekteringar på grund av ändringar.
En gång- och cykelbro flyttades, under projekteringen, från den ursprungliga placeringen. Bron var från början tänkt att ligga intill en banvall, men flyttades sedan 20 meter österut för att möjliggöra byggnation samtidigt som tåget gick på banvallen. Största anledningen till flytten var förbättrad produktionsekonomi men en parameter som troligtvis också vägt in var den förbättrade säkerheten. De två orsakerna går enligt intervjupersonen ihop enligt citat: ”Blir det enklare att bygga så blir det billigare”.
En förbättrad kommunikation mellan projektering och produktion kan förbättra arbetsmiljöarbetet under projekteringen. Ett sätt att göra detta på är att någon som har produktionserfarenhet involveras i projekteringen. Det är önskvärt men inte nödvändigt att denna person även medverkar i produktionen i det
projekteringen utförs av entreprenören. Projekteringen får mer tid när utförandeentreprenad tillämpas eftersom det inte är ett produktionslag som väntar på att få starta, vilket det ofta är vid en totalentreprenad. Det finns både fördelar och nackdelar med båda entreprenadformerna men det allra viktigaste är att någon med produktionserfarenheter involveras i projekteringen eftersom den typ av erfarenhet sällan förekommer bland de ordinarie projektörerna.
Arbetsmiljön är inte den enda parametern som får styra när man väljer ett visst utförande, i vissa fall får istället planering av alternativa produktionsmetoder väga upp, prefabricering kan vara en lösning, optimering av lagsammansättningen en annan. Värdet av den sociala miljön får inte glömmas bort och att den sociala miljön också är en säkerhetsfråga, efter byggets avslutande.
När produktionen startade i det aktuella projektet valde produktionsledningen att placera etableringen på ett annat sätt än det som föreskrivits i projekteringen. Huruvida det var en förändring till det bättre eller sämre är svårt avgöra men det är det enda exemplet på åtgärder som projekteringen vidtagit som produktionen valt att lösa på ett annat sätt.
I nära anslutning till att produktionen startade anordnades ett möte mellan projektörer och de som skulle jobba i produktionen. Avsikten med mötet var att projektörerna skulle presentera de jobb de gjort och även hur de tyckte att utförandet skulle gå till samt i vilken ordning. Mötet resulterade i ett skriftligt protokoll. Det är viktigt att detta möte sker med dem som verkligen ska vara med i produktion och inte med dem som räknat på anbudet eftersom detta ofta är olika personer även om de jobbar för samma företag. Dessa typer av möten är något som beställaren måste ta på sitt ansvar att sammankalla, detta då det är de som betalar för projekteringen.
Ett sätt att förbättra kontakten med projekteringen under produktionstiden kan vara att en projekteringsansvarig finns stationerad ute på bygget. Men Vägverket har inte riktigt ”landat i detta ännu” på grund av att ansvarsfördelningen inte är helt tydlig. En viktig åtgärd är, oavsett om det finns någon från projekteringen ute på plats eller inte, att projektörerna kontaktas när det uppstår problem och att de kommer ut på bygget för att själv uppleva konsekvenser av deras handlande.
Konsulterna har blivit mer uppmärksamma på arbetsmiljöfrågor och medvetna om ansvar i och med den arbetsplatsolyckan som skedde i Kista där en yrkesarbetare omkom och en konstruktör blev dömd som ansvarig.
Arbetsmiljöarbetet under produktion kan förbättras om kommunikationen mellan projektering och produktion förbättras. Exempelvis kan projekteringen föreskriva en viss produktionsordning för att säkra stabiliteten eller en viss trafikomläggning för att säkerställa arbetsmiljön för yrkesarbetarna. Förmedlas inte dessa avsikter korrekt till produktion uppstår svårigheter att förstå varför de ska göra på det föreskrivna sättet. Även konsekvensen som kan uppstå, om de inte jobbar efter det föreskrivna sättet, kan vara komplicerade att förstå. Det är beställarens ansvar att sammankalla till möten för att förbättra kommunikationen mellan projektering och produktion.
I projektet fanns en del problem som krävde omprojektering. Eftersom dessa problem inte varit kända från början jobbade entreprenörens projektörer gemensamt med Vägverkets projektörer för att komma fram till den bästa lösningen. Således hade Vägverkets projektörer samt entreprenörens projektering relativt frekvent kontakt med varandra under projektets gång.
I syfte att nå samtliga involverade i byggprojektet med sina arbetsmiljökrav anordnade Vägverket en affischkampanj på arbetsplatsen som alla som vistades på bygget kunde ta del av. Även samverkansmöten med avseende på arbetsmiljö, där bland annat skyddsombuden medverkade, anordnades av Vägverket ungefär två gånger per år. Utöver detta sammankallade Vägverket samtliga skyddsombud för en separat träff. För att arbetsmiljön ska bli en del av den dagliga verksamheten finns det med som en stående punkt på projektledningsmötesprotokollet.
Övriga förbättringspotentialer när det gäller arbetsmiljöarbetet under produktion är att ha en väl tilltagen tidplan. Tid ska ges för att läsa in sig på vad som ska göras några veckor innan, kritiska moment ska arbetsberedas och viktigt är att de som sedan ska utföra jobbet får ta del av arbetsberedningen. Då tendenser finns att bli hemmablind när samma personer vistas på samma bygge under en längre tid kan det vara en god idé att försöka växla arbetsplats vid skyddsronder. Risker som inte uppmärksammades vid ena ronden har liten chans att upptäckas vid den andra ronden om det är samma personer som utför skyddsronden. Kulturen på arbetsplatsen är också en avgörande faktor för ett fungerande arbetsmiljöarbete i produktion.
I rollen som beställare har Vägverket möjlighet att påverka entreprenörerna och ställa krav när det gäller arbetsmiljön, men det är givetvis upp till entreprenören att följa det krav som ställs. Genom att Vägverket ställer arbetsmiljökrav och följer upp så att de efterlevs får entreprenören förståelse
för att arbetsmiljöarbetet är något som kräver ekonomiska resurser och bör tas med i beräkningarna vid anbudsarbetet och projekteringen i nästa projekt.
Vid projektavslut anordnades en träff med entreprenören och Vägverkets ansvariga där erfarenheter från projektet gicks igenom, däribland förmedlades hur projekteringen hade upplevts. Det specifika gällande arbetsmiljö i detta avseende är att entreprenören påpekade svårigheterna med de vridna pelarna och den tunga armeringen detta medfört samt de konsekvenser detta fick vid hanteringen. Förhoppningen från Vägverkets sida var att lärdomar tas från detta inför nästkommande projekteringar. Men de flesta involverade i projektet var ändå nöjda över den fina bro som det resulterade i.
Ett omdiskuterat ämne under projektets gång har varit användningen av sprängämnet Cord. Odetonerad Cord har återfunnits efter att sprängningar avslutats, vilket kan vara en arbetsmiljörisk eftersom det kan detonera om det utsätts för en stöt. Vid ett tillfälle utsattes en odetonerad Cordladdning för en stöt av en grävskopa, vilket ledde till en explosion med stensprut som följd där en person träffades lindrigt. Slutsatserna av diskussionerna kring detta sprängämne har resulterat i att Vägverket konstaterat att de inte har rätt att förbjuda ämnet eftersom det är godkänt av rådande handlingsregler inom EU.
Cord är ett sprängämne som lämpar sig bättre än något annat sprängämne vid branta slänter. För att kunna använda alternativa sprängmedel, som är bättre ur arbetsmiljöhänseende, kan projekteringen således föreskriva mindre branta slänter. Ett problem med detta kan dock vara att mindre branta slänter tar större markytor i anspråk, vilket ger högre kostnader.
Släntras är en återkommande företeelse i det aktuella projektet, orsaken till detta är att slänterna ofta projekteras brant och vid belastning har slänterna rasat. Ingen personskada uppkom. Lösning även på detta problem är att projektera slänterna mindre brant, nackdelen är dock att större ytor måste tas i anspråk och då Vägverket har som mål att ta upp så lite markyta som möjligt vid sina projekt krävs en avvägning vad som ska prioriteras. Normalt projekterar Vägverket dock inte i detalj hur brant en släntlutning ska vara.
Entreprenören får dock betalt för den teoretiska släntlutningen som är dimensionerad så att den ska hålla, vanligt förekommande är däremot att entreprenören gör en brantare släntlutning än den teoretiska och får trots det betalt för den teoretiska schaktningsmängden. Just i detta projekt försökte Vägverket undvika denna typ av tillbud genom att krav ställdes på att entreprenören skulle ha en geotekniker involverad i projektet. Felet vid val av släntvinkel, som entreprenörens projektör gjort, verkar vara att pågående verksamhet omkring slänten inte var i åtanke när släntstabiliteten beräknades.
Ett alternativ, om en helt vertikal slänt krävs, är att använda sig av sponter som förankras med strävor eller stag.
Ögonskador i form av betong i ögat samt flisa i ögat har förekommit detta trots att entreprenören föreskrivit att samtliga som vistas på arbetsplatsen måste ha skyddsglasögon som en del av deras skyddsutrustning. Detta skyltas det tydligt om på samtliga entreprenörens byggarbetsplatser. De skador som trots det uppstått beror på att dessa föreskrifter inte efterlevts. Även en skärskada som förekommit på arbetsplatsen beror på personligt slarv.