Samtliga elever har haft specialpedagogiskt stöd i de yngre åren på grund av sin dyslexi vilket de tycker har varit bra. Stödet som eleverna beskriver har sett ganska likartat ut i form av att de har fått gå ifrån ordinarie undervisning till en speciallärare i ett annat litet rum, med för eleven passande undervisning. När undervisningen befinner inom elevens utvecklingszon (Vygotskij, 2001) blir sammanhanget begripligt och hanterbart och en positiv lärmiljö skapas.
41
Det är viktigt med tidiga insatser när elever behöver specialpedagogiskt stöd (Höien & Lundberg, 1991) och det har samtliga elever fått. Skolan ska inte låta elever misslyckas för att först då sätta in särskilda insatser (Myrberg & Lange, 2006).
Stöd för elever med dyslexi ses som scaffolding (Bruner, 1977) då eleven ska lära sig saker som de inte klarar av att bemästra på egen hand. Icke-digital stöttning, till exempel förlängd provtid, muntlig komplettering vid prov m.m. är det stöd som eleverna nämner i första hand, när de får frågan om stöd för sin dyslexi. Dock framkommer det att även digitalt stöd används. Framförallt används inläsningstjänst och Legimus som är inlästa läromedel och skönlitterära böcker.
Det visar sig i undersökningen att eleverna som använder digital teknik hellre använder den hemma än i skolan. Det tar tid och är krångligt att få igång i skolan. Det blir tydligt att tekniken inte alltid fungerar som den ska. Elever berättar om talsynteser med robotröster som är jobbiga att lyssna på, rättstavningsprogram som tycker att felaktiga ord är rätta och röstinmatningar som skriver fel. Flera elever använder digital teknik hemma, men inte i skolan. Det krävs att lärarna är kompetenta och kan stötta eleverna i sin digitala användning (Rönnåsen & Ekstedt, 2007) och det underlättar om de har stöttning hemifrån. Eleverna måste också ha ett eget intresse i att använda digitala hjälpmedel (Taube, 2007). Ludde är ovillig till att använda teknik och frågan är om det kanske är implementeringen som brister. Implementeringen kan vara en av faktorerna bakom havererad teknikanvändning. Forgrave (2002) menar att hjälpverktyg först ger resultat när någon ger tydliga instruktioner i hur de ska användas. Om de inlemmas i undervisningen på ett naturligt sätt och eleven får rätt stöd skapas en god lärplattform att utgå ifrån (Ahlberg, 2001)
Elevernas drömmar verkar inte hämmas på grund av deras dyslexi och de pratar om yrken som veterinär, ekonom, jurist och political scientist. Det är yrken som kräver många års studier på högskola eller universitet där läsning och skrivning är självklara inslag. Individer som upplever att de klarar av skolarbetet får en bättre självbild (Glentow, 2006).
42
Diskussion
I detta kapitel förs en metoddiskussion och därefter diskuteras resultatet. Avslutningsvis finns specialpedagogiska implikationer och förslag till fortsatt forskning.
Metoddiskussion
Som utgångspunkt för studien valdes en kvalitativ ansats i form av intervjuer av fem elever på en högstadieskola i en större svensk stad. Det hade varit intressant att göra urvalet av elever från fler än en skola eftersom det finns olika skolkulturer på olika skolor. En kultur kan betraktas som ett normativt klister som håller samman människor, avgör hur de interagerar och styr vad som är viktigt respektive betydelselöst (Smith, 2000). Detta kan bidra till att gemensamma värderingar och uppfattningar omedvetet uppstår. Det finns en risk för att elever svarar det eleven tror att läraren vill höra, vilket Bryman (2018) kallar social önskvärdhet. Då urvalet var ett bekvämlighetsursval riskerar resultatet att påverkas. De intervjuade eleverna gick på skolan där jag arbetade och befann sig därför i någon form av beroendeställning och medvetenheten kring maktstrukturer har hela tiden funnit närvarande vid undersökningen. Dock undervisade eller ansvarade jag inte för någon av eleverna som deltog. Beaktande har också tagits till att de elever som tackar ja till att deltaga i en intervju om dyslexi är de som står upp för sin diagnos. Ett slumpmässigt urval kanske hade gett ett annat resultat.
”All vetenskaplig verksamhet syftar till att förstå hur världen hänger samman och därmed också till att kunna lyfta resultatet till något utöver det specifika fallet” (Bjereld, Djemker & Hinnfors, 2018), men medvetenheten finns att kvalitativa undersökningar som denna inte kan vara generaliserande utan fungera som exempel (Backman, 2008).
En granskning av forskning över digitala verktyg gjordes innan undersökningen och efter att ha genomfört den blev fältet mer greppbart. Pilotstudien som sedan genomfördes var värdefull då det visade sig att någon fråga var tvungen att förtydligas.
Det var en tidskrävande uppgift att transkribera intervjuerna eftersom människor ju inte talar så som vi skriver. En taligenkänning skulle ha använts vid intervjutillfällena (röst till text) men det blev tydligt, verkligen svart på vitt, hur bristfällig tekniken är, något som flera av de intervjuade eleverna också tog upp. Att det inte fungerade kan bero på att tekniken är för dåligt utvecklad. Det blev tydligt att röster som ska spelas in behöver rösttränas och att mjukvaror som ska ta upp ljud behöver “vänja sig” vid rösterna
43
(Bryman, 2018). De talade helt enkelt för otydligt. Dessutom stördes tekniken av folk i korridoren, skratt och slammer.
Resultatdiskussion
Undersökningen visar att eleverna får både digitalt stöd (t.ex. talsynteser, stavningsprogram, Ipads) och annat stöd (t.ex. läraren läser, muntliga prov, förlängd provtid). Stödet upplevs på varierande sätt hos eleverna.
Flera elever är tveksamma till digital teknik och det är tydligt att lärarens roll är viktig. Det finns en del hinder med digital teknik. Förvånansvärt många elever använder inte den digitala teknik som finns och som till och med skolan har i sitt avtal. Varför? Brist på implementering? Brist på kunskap hos lärarna? Dåligt fungerande teknik?
Damsbys(2007) undersökning visade att det fanns svårigheter med implementering och dessvärre verkar dessa svårigheter ha bitit sig fast. Idag nästan 10 år senare har vi elever som inte blivit visade och informerade om program som skolan betalar dyra pengar för genom sina avtal.
Lärarnas inställning och kompetens är viktig och avgörande för hur mycket digital stöttning används i skolan. Hatties (2014) metastudie lyfter fram läraren som en av de viktigaste framgångsfaktorerna bakom lyckad skola för elever. Krav ställs på nya sätt att tänka med en hel del organisatoriska förändringar ute på skolorna. Även om specialläraren ansvarar för den digitala utvecklingen på skolan kan hon/han inte göra det själv utan övriga lärare måste haka på. Loket måste ha vagnarna med sig.
Arbetar man efter en konstruktivistisk syn med ett relationellt perspektiv (Rosenkvist, 2007) på lärandet, i förhållande till relationen mellan lärare och elev, bör man ha en kontextuell tolkning av lärandet som ett samspel där eleven själv är aktiv i lärprocessen. Den traditionella lärarsynen har mest fokuserat på läraren som kunskapsförmedlare. I undersökningen blev det tydligt att elever med negativ inställning till digital teknik förkastat den nästan utan att ha provat. Om en elev befinner sig utanför sin proximala zon (Vygotskij, 2001) kan ingen utveckling ske. För att hjälpa eleven att komma igång med digital stöttning bör läraren backa till dennes nivå och starta där. För elever som inte kommer igång med hjälpmedel för sin dyslexi har kanske inte tillräckligt gjorts.
Det är viktigt att förväntningarna är korrekt ställda. Jenners (2004) resonemang om pygmalioneffekten visar att ju högre förväntningar en människa har på sig, desto bättre presterar den. Det fungerar som en sorts självuppfyllande profetia. Kanske är inte
44
förväntningarna på en del elever rimliga. Alltför höga förväntningar gör att undervisningen hamnar utanför elevens proximala zon. Alltför lågt ställda krav kan också i sin tur ha en negativ inverkan på eleven, då det inte blir utmanande och med minskad motivation och försämrade prestationer som följd. Alltså handlar det lika mycket om för högt ställda krav som för lågt ställda krav. Detta är motsägelsefullt och balans krävs för att eleven ska befinna sig i sin optimala utvecklingszon.
Ett annat tydligt hinder för digitala hjälpmedel är själva tekniken. Den verkar helt enkelt vara alltför dåligt fungerande. Skolverkets rapport (2016) lyfter fram detta. Eleverna beskriver talsynteser som inte skriver orden de säger eller läser upp texter med monotona robotröster som är förödande tråkiga att lyssna på. Med tanke på teknikens rusande framfart bör detta kunna åtgärdas inom en snar framtid. Efterfrågan på fungerande digitala hjälpmedel kommer att kräva att ny förbättrad teknik tas fram.
Det tål att diskuteras huruvida stöd kan vara stigmatiserande. Undersökningen visar att flera elever inte använder digital teknik i skolan alternativt inte använder alls. Kan det vara så att de inte vill visa sina svårigheter och att det trots allt är utpekande att behöva stöd? Elever riskerar att pekas ut och ”bli sina svårigheter”. Eleverna i undersökningen säger sig vara positiva till stöd i form av ”lästanter” etc., men samtidigt kan en viss känsla av utpekande skönjas. Det är en svår balansgång att upptäcka och ge stöd kontra att få eleven att känna sig bristfällig och detta är ett dilemma skolan brottas med (Nilholm, 2007).
Syftet med undersökningen var även att synliggöra elevernas upplevelse av dyslektiska svårigheter relaterat till självbild och lärande. Eleverna i undersökningen har framtidsvisioner och drömmar och ser inte sig som andra klassens medborgare. Lindeblad (2017) diskuterar i sin avhandling om man kan relatera bristande läsförmåga, alltså dyslexi, till ett hot mot demokratins grundstenar. Hon resonerar kring att eftersom samhället vi leverblir allt mer informationsrikt och tekniskt, är läsförmåga en given förutsättning för att betraktas som en kunnig samhällsmedborgare.Kan vi dra slutsatsen att en person med stora utmaningar med sin läsning, resulterar i konsekvenser som dålig självbild, självkänsla och på sikt psykisk ohälsa? Nej, om eleven får rätt stöd och möjlighet att arbeta i sin proximala zon (Vygotskij, 2001) känner de sig inkluderade (Säljö, 2015).
Att känna sig inkluderad är en av faktorerna bakom framgångsrikt lärande (Haug, 1998). Genom användning av digitala hjälpmedel kan eleven med dyslexi stanna kvar i
45
ordinarie klassrumsmiljön om läraren behärskar digital teknik och eleven behöver inte gå iväg för att få hjälp med att klara skoluppgifterna. Är det detta som är inkludering? Samtliga elever har haft traditionell specialundervisning under de tidigare åren i särskilda klassrum och upplevt detta som positivt, trots att de har ”gått iväg”. Om eleven känner sammanhang i det den gör blir dennes inställning mer positiv och en positiv inställning har god effekt på lärandet. Inkludering bör snarare ses som elevens delaktighet än fysiska placering (SPSM, 2015).
Att samarbetet mellan lärare och elev är en viktig princip för god utveckling framgår tydligt. Genom att eleven kan förstå vad målet för en aktivitet är och känna att det är relevant för elevens behov, ökar lusten. Viljan att lära sig är grunden för hela lärprocessen. Eleverna i studien har alla höga ambitioner och tänker inte låta dyslexin hindra dem i deras framtida yrkesval. De tar till sig den teknik som finns att tillgå, om än kritiskt. Flera elever i undersökningen ser fördelar med digital teknik som stöttning vid dyslexi och det gör även flera forskare (Burnett, 2010). Digitala verktyg fungerar som artefakter, alltså redskap för människan för att förstå och agera i omvärlden (Säljö, 2015) och för att lära sig nya saker och göra kunskapen till sin egen, s.k. appropriering (Wertsch, 1998). Dock är det viktigt att de introduceras ordentlig. Genom att använda digitala hjälpmedel kan motivationen öka och bidra till en ökad inlärning. De underlättar för eleven att hitta rätt sätt att studera och rätt strategi för inlärning. Våra mentala funktioner förmedlas, överförs och understöds, d.v.s. medieras, med hjälp av fysiska och intellektuella redskap som vi människor använder i olika slags sociala aktiviteter
(Vygotskij, 2001).
Man bör se upp, så att inte en övertro till teknologin sker. Löser sig allt om bara eleven får en dator, Ipad eller mobil med de rätta apparna? Nej, så enkelt är det inte. Skolor vinner ingenting på att köpa dyr digital teknik för alla sina pengar om inte organisation och kompetent personal finns. Ett digitalt hjälpmedel kan aldrig ersätta läraren som en av de viktigaste framgångsfaktorerna för en främjande lärmiljö (Hattie, 2014).