Denna uppsats har behandlat skapandet av det som kallas för urbana och stadsmässiga boendemiljöer som är en del av visionen om att Stockholms innerstad ska växa utanför tullarna. Syftet har varit att se om de eftersökta kvaliteterna i visionerna stämmer överens med utläsbara resultat i de befintliga områdena. Uppsatsen har två exempelområden, det delvis färdigställda Hammarby sjöstad och det planerade, och nyligen påbörjade, Norra Stationsområdet.
Båda dessa projekt har till syfte att skapa urbana och stadsmässiga miljöer. Med dessa begrepp menar Stockholms planerare den form av stadsliv som återfinns i innerstadsområden, en funktionsblandad stad med kontinuerlig stadsstruktur och hus ut mot gatan, en stadsbyggnadstanke som för tankarna till staden som den såg ut före modernismen. Den blandade staden ger enligt Regionplanekontoret upplevelsen av social integration och närhet till olika målpunkter. Stockholm ska bli mer promenadvänligt, något som jag, under mina observationer, menar att staden också blir när miljön är bebyggd. När man går inne i en bebyggd stadsmiljö känns avstånden kortare än om man ska ta sig samma sträcka ut ur något, genom något annat och in i ett tredje. Det mentala avståndet spelar in, menar jag, för vilket sätt man väljer att röra sig på. Att tillryggalägga samma sträcka inom stadsmiljön är mer välkomnande och därmed mer troligt att man gör än att avverka en lika lång sträcka om man ska passera något som upplevs som ett hinder.
Från planerarhåll vill man ”läka ihop” de ”sår” som det modernistiska stadsbyggandet lämnat efter sig i form av vad man anser vara oanvända ytor som skapar barriärer mellan områden i staden. Folkliv lockar folkliv och skapar attraktiva stadsmiljöer, genom att vända husen, och därmed livet, ut mot gatan samt med sammanhängande gatustråk vill man integrera staden och skapa möten och ett vitalt stadsliv.
Forskare har framfört kritik mot den samtida stadbyggnadsdiskursen som de menar är för ensidigt inriktad mot den täta staden av innerstadskaraktär som den enda ”sanningen”. Till exempel anser Moa Tunström och Karin Bradley att urbant liv inte måste innebära den täta kvartersstaden, de menar att det är lika mycket urbant och stadsmässigt liv i de modernistiska förorterna men att det inte är ”rätt” sorts urbant liv enligt planerarna.
Dock menar planerarna att de inte enbart jobbar med en form av stadsbyggande eller ser innerstadens modell som den enda strategin. Däremot är det brist på denna stadstyp i Stockholm, i kombination med hög efterfrågan på just dessa boendemiljöer. Strategin med den utvidgade stadskärnan innebär således även att möta den stora efterfrågan på denna typ av bostäder från unga människor inom tjänstesektorn som lockas av denna typ av boende. Denna grupp av inflyttare blir allt viktigare för att locka till sig företag som flyttar dit kompetensen finns. Att kunna erbjuda ”rätt” sorts inflyttare de miljöer de önskar är en del av den nya urbana ekonomin som tagit över i takt med att industrins betydelse har minskat i städerna.
Symboliskt nog har flera av områdena i Stockholm, som är en del av strategin att locka denna så viktiga grupp inflyttare, lokaliserats till gamla hamn- och industriområden i Stockholms halvperifera lägen i innerstadens ytterkant. Områden vars användningsområde från centralt stadsplanerarhåll har identifierats som ett inte tillräckligt utnyttjande av platsens
läge. Genom att ”förlänga innerstaden” till dessa områden önskar man alltså möta efterfrågan av attraktiva boendemiljöer. Ett av dessa områden är Hammarby sjöstad
Om Hammarby sjöstad har blivit den utvidgning av stadskärnan den planerades att bli är ännu för tidigt att säga. Området är ännu inte färdigställt i ytterkanterna eftersom det började byggas i sin mitt. Därmed är det fortfarande avskuret från Södermalm och innerstaden.
Av de begrepp som diskuteras i uppsatsen anser jag dock att området besitter, eller kommer när det är färdigställt att besitta, flera av de önskade kvaliteterna för att stadsliv ska kunna uppstå. Stadsdelen har, anser jag, goda möjligheter att i framtiden kunna fungera som en förlängning av innerstaden. Området innehåller många av de eftersökta kvaliteterna för en stadsmässig stad, som till exempel funktionsblandning med verksamheter och offentliga platser som är lokaliserade till områden med genomströmning. Den, enligt mig, kanske allra mest framträdande kvaliteten är den integrerade trafiklösningen som innebär att alla trafikslag samarbetar på lika villkor och att stadsrummet tar hjälp av trafiken för att skapa målpunkter och offentlighet. Detta skapar tillgänglighet och promenadvänlighet som jag menar är viktigt för att skapa den stadsmässighet som eftersöks. Att husen ligger vända mot gatan innebär att ögon ser livet på gatan vilket skapar en känsla av ökad trygghet, en känsla som ökas av att området innehåller verksamheter som genererar liv på gatan under större delen av dygnet.
Men jag anser också att vissa grundläggande kvaliteter för stadsmässighet saknas, flera av dessa kommer dock, förmodligen, att komma till när området är färdigbyggt och fått ”sätta sig” ordentligt. Framför allt är det kontakten med övriga staden som jag anser är bristfällig. Det finns egentligen bara ett fåtal kontakter med övriga staden, vilket leder till att området blir något av en egen enklav. För att ta sig landvägen från Södermalm måste man röra sig ut ur innerstaden, via ett industriområde och in i Hammarby sjöstad vilket skapar en känsla av avstånd och isolering.
Olika områden kan förvisso besitta sina lokala specialiteter och ändå vara en del av staden, men i Hammarby sjöstad dominerar, som i alla nybyggda områden, barnfamiljer.200 Detta skapar en känsla av ett bostadsområde som vilken annan bostadsförort som helst, och därmed en minskad känsla av offentlighet. Det som Jacobs beskriver som gatans konstform som hon menar innebär en komplexitet och rörelse, förändring och mönster av handlingar som resulterar i en konstant följd av ögon känner jag inte riktigt i Hammarby sjöstad under mina observationer, jag kände mer att jag var en av väldigt få i området som var där utan barnvagn.
Kvartersstrukturen i Hammarby sjöstad ger bitvis känslan av att befinna sig i innerstaden. Men på vissa håll är man inte helt på det klara med vart det är meningen att man ska gå vilket skapar en smula förvirring när man rör sig i området utan ett på förhand bestämt mål. Jag menar att offentligheten hämmas en aning av detta, som främling känner man sig som besökare i någons område vilket skapar en känsla av att inte längre befinna sig i innerstaden.
Trots Ståhles, och även min egen, kritik av parken i området är det dock tydligt att den har haft ambitionen att knyta ihop området; den är någonting man passerar snarare än något man måste ta sig till vilket är en god förutsättning för ett levande stadsliv.
200
I uppsatsens andra exempelområde, Norra Stationsområdet, går det av uppenbara skäl inte att utläsa några resultat ännu. Uppsatsen har därför istället fokuserat på att titta närmare på den kritik, såväl positiv som negativ, som projektet fått. Detta är även ett genomgående tema i det planerade Norra Stationsområdet.
I Norra Stationsområdet är visionen att koppla samman, skapa mötesplatser och offentliga rum. Områdets funktion som sammankoppling mellan innerstaden och Solna, alltså som en utvidgning av stadskärnan genom en förlängning av Vasastaden, har från de i uppsatsen intervjuade personerna bemötts med omdömen som en god förlängning av stadskärnan. Däremot har området som en sammankoppling i öst-västlig riktning stött på kritik. Bland annat menar Lars Marcus att Norrtullsplatsen, som skulle kunna vara en strategisk sammankopplande knutpunkt med direkta och kontinuerliga stråk mellan högskolorna i området, blir en överdimensionerad trafikplats där fotgängare tvingas in i komplicerade rörelsemönster med en barriäreffekt som skapar en känsla av avstånd istället för närhet. Projektets syfte att skapa närhet och kontakt mellan såväl högskolorna samt Nationalstadsparken går därmed om intet, anser han.
Norra Stationsprojektet är, liksom Hammarby sjöstad, ett viktigt led i stadens strategi att locka till sig ”rätt” sorts kompetens. I Hammarby sjöstads fall är strategin att locka med attraktiva boendemiljöer och i Norra Station att locka spetskompetens med attraktiva och spännande arbetsmiljöer. Den kanske viktigaste slutsatsen som Richard Florida drar i Den kreativa klassens framväxt är att kompetensen väljer stad efter sina intressen och att det blivit allt viktigare att kunna locka till sig denna201. Med andra ord borde det vara av största vikt för Stockholm som stad att utveckla sina miljöer, ta till vara på de unika möjligheter som finns och utveckla dessa för att även i framtiden kunna locka till sig kompetens som kan upprätthålla forskning i världsklass.
Den i media vanligast förekommande debatten angående Norra Station har, förutom kostnadsfrågan som jag inte berör i denna uppsats, blivit Tors torn. Debatten om Tors torn har blivit något av en symbolfråga för hela Norra Stationsprojektet. De 140 meter höga tornen har bland annat beskrivits som maktarkitektur202. Kritiken som förts mot tornen som är mer av vikt för denna uppsats är dock den gräns vissa menar markeras genom uppförandet av tornen på kommungränsen mellan Solna och Stockholm. Det är för en utomstående svårt att ta till sig hur två torn, samt den allé som också kommer löpa längs kommungränsen, kan utgöra en symboliskt laddad gräns mer än vad dagens Norra Stationsområde med järnvägsspår och en motorled gör. Jag menar att symboliska gränser som torn och parker kan vara samlande fast de är ”gränser” . På samma sätt som Södermalm kunde förändras från ”kniv-söder” till ett av de mest populära områdena i Stockholm, borde stadsgränsen kunna flyttas utåt trots att man kan se var den gamla gränsen en gång i tiden löpte. Stockholm har växt betydligt sedan stadsgränsen gick vid tullarna, det borde även bilden av vad som är Stockholms innerstad kunna göra. Svenskt stadsbyggande har historiskt varit duktigt på att riva och bygga nytt, eller dåligt på att bevara, beroende på hur man ser det. Det fysiska har förändrats men det mentala verkar ha funnits kvar, åtminstone i Stockholm. I min mening borde det vara tvärtom, alltså
201
Florida, (2003), s 23-24
202
Andersson, Elisabeth, SvD-artikel, Högmod, 2010-05-09, Tillgänglig online: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/hogmod_4688147.svd
bevarandet av gamla hus och miljöer som visar en historia och ger ett område karaktär men kompletterat med nya uttryck och mentala bilder.
Staden har alltid varit ett sätt att förmedla en bild. Från att nationalstaten ville visa upp sin suveränitet till dagens kamp storstadsregioner emellan om att locka till sig företag. Städers centrum står som symbol för hela staden. Så även om bara en femtedel av Storstockholms invånare bor innanför tullarna så är Stockholms centrum det som är symbolen och därmed viktigt att förmedla.203 Om det förr gällde för nationalstaten att visa styrka genom att bygga slott och borgar och andra storslagna skapelser, och sedan för att välfärdsstaten skulle visa upp folkhemmets kvalitativa boende för alla, har det nu övergått till att visa upp miljövänliga och attraktiva boendemiljöer för den målgrupp som Richard Florida benämner den kreativa klassen. Därmed önskar man från planerares sida, verkar det som, skapa en bild av en stad lika mycket som en levande stadsmiljö.
Återkommande framgår det i såväl intervjuer som olika former av samtal hur viktigt det är med var man bor i Stockholm. En skarp mental gräns går vid tullarna, att tillhöra innerstaden är viktigt för många. Därför är det enligt min mening ett lyckat drag att skapa ett attraktivt område i Hammarby sjöstad och Hammarbyhamnen, vilket kan öppna människors ögon för att ”söder om Söder” faktiskt kan vara ett bra ställe. I likhet med intervjuobjekt tror jag att detta kan hjälpa till att höja områden som till exempel närliggande Hammarbyhöjden. Men då måste område tillåtas integreras med gatunät. Flera pekar på Stockholms geografiska situation som upphov till denna skarpa uppdelning av områdens identiteter. Vattnet skiljer områdena naturligt ifrån varandra. Därför är det klokt att med hjälp av den sjönära trend som råder skapa attraktiva miljöer för att hjälpa till att lyfta bilden av en viss del av staden. Dessutom följer denna trend Söderlinds teori om att nya verksamheter antingen ska ligga tillräckligt långt ifrån sina konkurrenter eller vägg i vägg.
Det funktionalistiska och modernistiska stadsbyggandet har efterlämnat ett stadslandskap innehållande fysiska barriärer som gör att människor hindras i sina rörelsemönster som därmed inte blir naturliga. Olika typer och åldrar av människor rör sig olika långt, därför bör staden utformas på ett sådant sätt att de olika grannskapen flätas in i varandra – annars hindras, menar jag, till exempel barns naturliga upptäcktsfärder. Ett sammanhängande kontinuerligt gatunät innebär att människor, även besökande, kan vandra spontant i området. Folkliv attraherar mer folkliv vilket skapar en stads vitalitet. I ett samhälle som verkar alltmer stressat för många, riskerar de sociala kontakterna att bli lidande. Dels för att människor verkar ha mindre tid över och dels för att vi genom att vara alltmer rörliga har färre släktingar i närheten jämfört med det samhälle där folk i regel bodde kvar där de växte upp. Jag menar därför att de små, korta, spontana till synes obetydliga mötena som sker när man kanske går ut till bilen, är på väg till jobbet, går ut med soporna, handlar eller hämtar barnen på dagis, är viktiga för att upprätthålla sociala möten och kontakter. Därför, anser jag, bör områden skapas så att det uppstår naturliga mötesplatser även i vardagen.
Eftersom det finns så lite stadskärna i Stockholm och all kvartersstruktur egentligen är i centrum finns det få områden i staden som är billiga och samtidigt i kvartersform. Det finns i Stockholm helt enkelt inte någon möjlighet för (unga) människor att skapa levande uttryck i
203
urbana miljöer och på så sätt lyfta ett område på så sätt som skett i till exempel Brooklyn i New York. En nedsliten stadsdel strax utanför Manhattan där de billiga hyrorna fick många konstnärer och andra performers att flytta in och göra området hippt. På den vägen gentrifierades Brooklyn och är idag på sina håll dyrare än vissa delar av Manhattan. I Stockholm finns områden som ligger på bekvämt avstånd från centrum och som är mindre attraktiva (Tensta, Rinkeby etc.) men de har ingen kvartersstruktur (och egentligen inga andra faktorer överhuvudtaget) som gör dem till ”riktiga” städer. Strukturen gör det svårare att starta verksamheter och leva ut urbanitet på den stadsmässiga stadens vis. Detta har, enligt mig, framförallt att göra med tillgängligheten. De nämnda förortsenklaverna har ingen genomströmning av folk som besöker området. Det är ett område där endast de boende har legitimitet att vistas. Att utvidga stadskärnan och därmed skapa möjligheten för fler människor som vill bo i innerstadsmiljöer att kunna göra detta borde därför ses som positivt. Dock ska detta levnadssätt inte ses som det enda ”rätta”. Den dagen den modernitiska lägenhetsförorten blir en bristvara tror jag att den kommer att bli attraktiv med sin avskildhet, sitt utrymme och ljus och närhet till naturen. Idag är dock bristen på innerstadsboende och denna form av miljöer efterfrågad. Med en större andel områden av innerstadskaraktär ges en möjlighet för ett område att bli något som jag menar är bristvara i dagens Stockholm. Nämligen områden med kvartersstruktur som samtidigt inte är exklusiva, vilket ger möjlighet för dem som idag inte har tillträde till stadens centrum att bosätta sig där. I och med detta skapas möjlighet för områden att få en egen karaktär. Det skapar bättre möjligheter att starta en verksamhet i området man bor, till exempel en assyrisk restaurang som fler än de som bor, eller har ärende i området den ligger i, får anledning att besöka.
7. REFERENSER
Alvesson, Mats och Deetz, Stanley, (2000) Kritisk samhällsvetenskaplig metod, Studentlitteratur, Lund 2000
Bellander, Gunilla, (2005) Blandstaden – ett planeringskoncept för en hållbar bebyggelseutveckling, Boverket 2005, Tillgänglig online:
http://www.boverket.se/Global/Webbokhandel/Dokument/2005/blandstaden.pdf Esaiassion, Peter: Gilljam, Mikael: Oscarsson, Henrik: Wängerud, Lena (2007)
Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad. Norstedts juridik, Vällingby 2007
Evans, Gary W: Palsane, M.N: Lepore, Stephen J & Martin, Janea. (1989). Residential density and psychological health: The mediating effects of social support. Journal of Personality and Social Psychology, 57
Florida, Richard, (2001), Den kreativa klassens framväxt, Daidalos AB, Göteborg 2001 Gullberg, Anders, (2007), Bilder av Framtidsstaden, Brutus Östlings Symposion
Gärling, Tommy & Schuitema, Geertje (2007). Travel demand management targeting reduced private car use: Effectiveness, public acceptability, and political feasibility. Journal of Social Issues, 63
Hall, Peter, Den europeiska staden – förr och i framtiden, Red. Louise Nyström, Stadslandskapet – sönderfall eller läkning, Framtidstaden IV, upplaga 1, Leanders Truckeri AB, Kalmar 1997
Hörnqvist, Magnus, Lund Hansen, Anders, Pettersson, Hanna, Unsgaard, Olav, Wennerhag, Magnus, En öppen stad, ej befästad, i Staden, Fronesis nr. 18, ISBN 978-91-976918-5-7, 2005
Jacobs, Jane, Den amerikanska storstadens liv och förfall (The Death and Life of Great American Cities), 1961, ISBN: 91 7173 216 0
KAROLINSKA-NORRA STATION, Utställningshandling, Fördjupning av två översiktsplaner, Stockholm stadsbyggnadskontor, 2008
Lofland, Lyn H. (1998). The public realm: Exploring the city´s quintessential social territory. Aldine de Gruyter: New York.
Neuman, Michael (2005). The compact city fallacy. Journal of Planning Education and Research, 25
Nyström, Jan, Planeringens grunder – en översikt, (2003), andra upplagan, Studentlitteratur, Lund
Nyström, Louise, Stadslandskapet – sönderfall eller läkning, Red. Nyström, Louise, 1997, Framtidstaden IV, upplaga 1, Leanders Truckeri AB, Kalmar
Olsson, Sören, (2000), Stadens attraktivitet och det offentliga stadslivet, Göteborgs universitet Regionplanekontoret, Tätare Stockholm, Rapport 8:2009
Repstad, Pål, Närhet och distans, Studentlitteratur, ISBN 91-44-01020-6, Lund, 1999 Stockholms översiktsplan 2009
Söderlind, Jerker, (1998) Stadens renässans, SNS Förlag Stockholm 1998
Tyrväinen, Liisa. (1997). The amenity value of the urban forest: An application of the hedonic pricing method. Landscape and Urban Planning, 37
Van den Berg, Agnes: Hartig, Terry & Staats, Henk. (2007). Preference for nature in
urbanized socities: Stress, restoration, and the pursuit of sustainability. Journal of Social Issues, 63,
Westin, Sara (2009), Planning the Unplanned – the Paradox of Creating Urbanity, i Legnér, Mattias och Ponzini, Davide (red) Cultural Quarters and Urban Transformation:
Tidningsartiklar
Marcus, Lars, SvD-artikel, Viktigt stadsprojekt hotas av kunskapsbrist, 2007-12-11,
Tillgänglig online: http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/viktigt-stadsprojekt-hotas-av-kunskapsbrist_675167.svd
Andersson, Ola, SvD-artikel, Manhattans vitalitet uppstod på gatunivå, 2010-02-09,
Tillgänglig online: http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/manhattans-vitalitet-uppstod-pa-gatuniva_4231577.svd
Sundström, Anders, DN-artikel, Högre bostadshus kan hindra storförlust för stan, 2010-01-21, Tillgänglig online: http://www.dn.se/sthlm/hogre-bostadshus-kan-hindra-storforlust-for-stan-1.1030782
Andersson, Elisabeth, SvD-artikel, Stockholm får tätare stadsbild, 2009-12-02, Tillgänglig online: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/stockholm-far-tatare-stadsbild_3882523.svd Andersson, Elisabeth, SvD-artikel, Högmod, 2010-05-09, Tillgänglig online:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/hogmod_4688147.svd
Internetkällor
Stockholm stadsbyggnadskontor, http://www.sbk.stockholm.se/op/st-ham.htm, 2010-05-29 Stockholms stadsbyggnadskontor, www.stockholm.se/hammarbysjostad, 2010-05-29 Stockholm bygger, http://www.stockholmbygger.se/stadsutvecklingsomraden/karolinska-norra-station__26, 2010-05-30
Intervjuer
Göran Johnsson, Regionplanekontoret, 2010-04-07
Aleksander Wolodarski, Stadsarkitekt, Stockholms stadsbyggnadskontor, 2010-04-08 Niklas Svensson, Stadsbyggnadskontoret, 2010-04-09
Moa Tunström, 2010-05-03