Resultatet, efter genomförda intervjuer, ger en indikation på hur planering av landskapet kan genomföras på ett hållbarare sätt – inspirerat av holismen inom ELC. Som framgår av ovanstående, är dock är inte ELC så allmänt känd. Det är emellertid flera som hävdar att de kommer att arbeta med hän-visning till ELC i framtiden.
EST är betydligt mer känt som arbetsmodell, speciellt i kommunerna. Det finns flera exempel på hur man mäter och använder EST på ett enkelt och handfast sätt i planeringen. Här framstår både Hörby, som tagit fram en enkel modell att arbeta efter, och Kristianstad, som publicerat ett flertal rap-porter om EST i planeringen, som goda exempel. Speciellt intressant är att Hörby hittat en metod för att både definiera och mäta kulturella ekosystem-tjänster. Det uttrycks en förhoppning från fysiska planerare att EST blir mer allmänt uppmärksammade och att den pågående urbaniseringen på olika sätt kan bidra till landsbygdens försköning och utveckling. Hässleholm har planerat och anlagt hela Hovdala naturområde efter urbana stadsplanerings-principer, också med hänsyn till ELC och EST, vilket framgått av texten om Hovdala vandringscentrum (sid 46) . Sjöbo och Kristianstad har tagit fram grönplaner för tätorterna. Vidare finns ett livaktigt Vattenrike i Kris-tianstad och ett nytt biosfärområde planeras i Sjöbo. Det finns en hög grad av medvetande om framtida miljöhot och faror hos dem som intervjuats, t ex avseende biltrafik, parkering, dagvattenhantering, översvämningar och förfulningen av tätorterna. Det finns också nyskapande idéer kring lösningar för att möta dessa problem. Några exempel är planering av våtmarker inne i tätorter, planering av nya villaområden, delvis insprängda i gamla jordbruks- och naturområden, med fälader, stengärden och betesdjur i nära anslutning till boendet. Det finns också en medvetenhet om att trädbeståndet behöver skyddas och utökas.
Rekreationsområden bevaras och utvecklas av markägare, enligt urbana
principer – här framstår Öved i Sjöbo kommun som ett gott exempel.
Hän-syn behöver tas i större utsträckning till det historiska kulturlandskapet. Det finns således olika strategier uttänkta för att möta ett förändrat klimat, men de kanske är otillräckliga, speciellt för kommunens anställda planerare och ekologer. Det behövs sannolikt olika stödinsatser för en ny inriktning från statens, regionens och – inte minst, från kommunernas sida – som leder bort från det ensidigt tillväxtfilosofiska paradigmet och som främjar olika natur- och kulturvårdande initiativ.
Dock bygger både ELC och EST på urbana värderingar – med människan i centrum – som ett sätt att rädda kvarvarande natur efter urbaniseringens framfart. Att mäta naturvärden med företagsekonomiska instrument, medför ju också problem. Den naturvetenskapliga forskningen riskerar kanske då att förflackas och syssla mindre med kunskapsfrågor, än med tjänsteutveckling av natur som skall förvandlas till upplevelser, varor och pengar. Något tycks bli grundläggande fel när naturen ekonomiseras i alltför hög grad. Att endast uppmärksamma en EST i taget kan, som diskuteras i studien, förorsaka pro-blem för de återstående EST som inte är så framträdande och lättfångade.
Själva urbaniseringen innebär att ett tillväxtekonomiskt och globalt pro-blem spiller över på landsbygden. Det ser tyvärr inte ut att finnas så mycket tid över för Skåne och Sverige, som redan är på väg in i den röda loopen (Ekelund sid 64). När kontakten mellan de boende i lokalsamhället och deras uppmärksamhet mot förändringar i naturen bryts uppstår sannolikt problem.
Den röda loopen börjar uppstå när människor förlorat kontakten med och därmed ansvaret för sitt lokala samhälle. Somewheres poängterar emellertid platsens och historiens betydelse och framstår, i det här sammanhanget, som ganska rotfasta och aktsamma om sin natur, medan de urbana inflyttade Anywheres emellanåt framstår som Don’tcares. Det behövs kanske en tydligare miljömedvetenhet, hos människor boende på landsbygden – ja, människor överlag – och kanske ännu tydligare avgränsningar i tid och rum kring vilka konkreta användningsområden som EST lämpar sig för, så att inte teoretiskt och administrativt tomma fraser tar överhand över vardagsplaneringen.
I en urbaniserad värld kan vi möjligen lämna frågan om det
tjänsteforsk-ningsinspirerade begreppet EST är bra eller dåligt därhän; människan
behö-ver sätta sig i centrum för att rädda den kvarvarande naturen. Den optimala
lösningen presenteras också av dem som intervjuats i denna studie –
nämli-gen att försöka göra det bästa av mötet mellan stad och land. Urbaniserinnämli-gen
har redan delvis koloniserat tätorternas närmaste landsbygd och påverkar
ofta situationen miltals bort – ett paradigmskifte är nära förestående. Dock
Figur 2.
är det viktigt att betona att det inte enbart är urbaniseringen som framstår som problematisk. Det förefaller också finnas ett systemfel på landsbygden, där krav på tillväxt- och lönsamhet framkallar beteenden, som inte alls verkar förenliga med de på landsbygden boendes egentliga grundvärderingar – allt större markinnehav krävs för att överhuvudtaget kunna driva ett lantbruk.
Resultatet blir stordrift av mark och storskalig djurhållning som kan leda till avbrott i det naturliga kretsloppet – konstgödsling av åkrar, överbliven ensilageplast fladdrande på fälten – allt i lönsamhetens tecken. Framsynta markägare, ekologer och planerare ser redan detta och planerar mot framti-dens mellanting mellan stad och land (mellanlandet).
En slags sammansmältning mellan stad och land är nära förestående och i
samband med det ställs flera frågor: Hur kan vi möta den pågående
urbanise-ringen på bästa sätt för att i mesta möjliga mån upprätthålla hållbarhet? Hur
kan vi minska fragmenteringen av landskapet? Hur kan landskapet planeras
så att både EST och cirkulär ekonomi gynnas? Slutligen, hur kan de
svårfång-ade EST definieras och presenteras med större tydlighet?
Det genomförda studien har i stor utsträckning handlat om de begrepp som
illustreras i figur 2: hur kan ett vackert och läkande landskap tillskapas och
bevaras? Hur kan landsbygden möta och lära av den pågående
urbanisering-en? Hur kan ELC och EST ges plats i planeringurbanisering-en? I figuren sammanfattas
hur det vackra kulturhistoriska landskapet riskerar att utarmas genom den
pågående urbaniseringsprocessen som uppslukar och koloniserar
lands-bygden. Landsbygden bidrar också till att utarma sig själv genom stordriften
av mark och djur. Det finns inte så mycket orörd natur kvar i Skåne. Den
pågående förstörelsen av landskapet är skapad av människor och då är det
rimligt att bereda väg för nya antropocentriska synsätt som både
uppmärk-sammar helheten (ELC) och delarna (EST). En lösning kan vara att med
hjälp av ELC, som ratificerades av Sverige 2011, identifiera de delar som
är särskilt utmärkande för landskapet som helhet, att skydda särskilt utsatta
områden, respektera och avgränsa landskapet som en entitet genom att
anlägga naturparker, friluftsområden och områden för olika naturupplevelser,
efter europeisk modell. En annan pusselbit är att använda EST (som
fortfa-rande är under utveckling) i större utsträckning i planeringssammanhang och
därigenom värdera natur i monetära termer. Då kan de känsliga ekosystemen
som omger oss kanske bevaras – både de synliga och osynliga.
Gösta Regnell
Några sammanfattande nyckelord i
europeiska landskapskonventionens anda
Den svenska regeringen har bedömt att vår lagstiftning är tillräcklig för att leva upp till landskapskonventionens generella krav. Riksantikvarieämbetet är den myndighet som har ansvar för att rapportera till regeringen och Europarådet om hur konventionen genomförs.
Landskapskonventionen betonar bl a landskapets karaktär av allmänt intresse och dess betydelse för människornas livskvalitet på det kulturella, ekologiska, miljömässiga, sociala och ekonomiska planet. Den framhåller att skydd, förvalt-ning och planering av landskap kan bidra positivt till arbetstillfällen och till att stärka lokal, regional, nationell och europeisk känsla av identitet. Och allt detta gäller ”i såväl vanvårdade områden som områden med hög kvalitet, såväl var-dagliga områden som områden som anses vara särskilt vackra”. Konventionen noterar att den tekniska och ekonomiska utvecklingen i Europa och i världen påskyndar omvandlingen av landskapen och framhäver att konventionen syftar till att allmänheten ska kunna glädja sig åt landskap med hög kvalitet och spela en aktiv roll i landskapsutvecklingen. Man kan med viss rätt betrakta ELC som ett lokal- och regionaldemokratiskt projekt kring landskapet och dess utveckling.
Konventionen tar däremot inte upp frågan om värdering mera konkret. I svensk tradition har ofta tre nyckelord använts i det sammanhanget: representativitet, sällsynthet och storlek.
Representativitet – ett område som representerar sin bygd på ett bra sätt är mera värt än ett som ”konstruerats” på aldrig så trevligt sätt. I Skåne är det viktigt att vara medveten om landskapets mångfald. De norra delarna och våra stora åsar (horstarna) präglades fram till skiftena under 1800-talet av en växling mellan inmark med små åkrar och ängsmarker (nu oftast betesmark) runt gårdar och byar. Och å andra sidan utmark med historiskt sett betade, glesa skogar – eller i söder buskmarker – som nu har tätnat. På lerslätten regerade förr vångala-gen, där man odlade två år och betade ett i en rotation på den mark som kunde plöjas. Samtidigt hade permanenta, stora, blöta ängsarealer. Sandslätterna hade sin speciella prägel av erosion och sanddrift. Har man den bilden klar för sig, ser man också hur landskapet har förenklats, så att vissa typer av markanvändning har tagit över, medan andra nästan försvunnit totalt.
Det är då också ganska givet att när ett representativt landskap eller ekosystem dessutom har blivit sällsynt, har det ett särskilt värde. På samma sätt med en representativ art som är sällsynt, medan många sällsynta arter helt enkelt har smitit ut från trädgårdar eller kommit hit med båtar eller andra fordon. De är inte representativa och bör inte ses som värdefulla bara för att de är sällsynta – ofta blir de snabbt allt annat än sällsynta (mördarsnigel, parkslide, jättebjörnloka m fl) och i stället ett hot mot våra egna sällsynta arter.
Och är ett representativt område av sällsynt karaktär dessutom stort, så tillför det något extra i form av större ekologisk stabilitet, minskad risk för slump-artade negativa effekter och större möjligheter för allmänt utnyttjande utan störningar och slitage.
Merparten av våra statligt skötta naturreservat är utvalda på detta sätt. De har ett egenvärde och är inte i första hand ”upplevelselandskap” – en del ligger gan-ska otillgängligt och fjärran från befolkningscentra. Men de är viktiga i sig själva och för de som vill se och begripa mera. Termen ”upplevelselandskap” passar däremot bättre, när det gäller nya element i landskapet: golfbanor, hästgårdar, terapiträdgårdar m m. Deras värde ska inte förringas, men deras historiska djup är naturligt mindre och de bidrar mindre till vår känsla av identifikation med landskapet.
Tankesättet kan användas även för att fånga upp kulturella/historiska värden, som är knutna till olika element i landskapet: representativa stenmurar, jordvallar (extremt sällsynta numera), byggnader (gårdar av olika status med deras bygg-nader: jordkällare, smedjor, torp, kvarnar) men också t ex runstenar och andra fornlämningar.
Utöver dessa tre nyckelord talar man idag mycket om samband/konnektivitet.
När det gäller olika arter så är det inte lätt att värdera generellt, för arter har så skilda krav på hur konnektion ska se ut. För människor är det något lättare att föreställa sig, även om behoven varierar mycket från en kuperad stig till en rullstolsvänlig spång. Och för landskapsbilden finns skäl att åter fundera över utblickar och visuella samband, oavsett om det gäller igenvuxna höjder på våra åsar, eller de krympande luckorna mellan de små tätorterna mellan Malmö och Lund, som nu riskerar att tappa mycket av sin identitet.
Ekosystemtjänster i värderingens tjänst
Som framgått är heltäckande värderingar av ekosystemtjänster i ekonomiska termer inte lätta (utan kostsamma) att utföra, om det gäller ett större ekosys-tem eller ett landskapsutsnitt med stor variation. Däremot kan man kvalitativt
använda sig av begreppen. Som exempel kan man betrakta en sammanställning av vilka effekter föreskrifterna i det nybildade naturreservatet Lyngsjö (nära Vram-sån söder om Kristianstad) har på olika ekosystemtjänster (Länsstyrelsens i Skåne beslut Dnr 511-33723-2016 1290-267 den 15 januari 2020):
Kategori Ekosystemtjänst Inverkan
Försörjande Produktion av kött på betesmarker Positiv
Genetiska resurser hos vilda arter Positiv
Produktion av föda såsom spannmål Negativt
Reglerande Livsmiljöer som t ex barnkammare, lek- och spel-, bo-, Positiv och upprätt- rastplatser för flyttfåglar och livsmiljöer för hotade arter
hållande såsom åkerogräs, sandmarksarter och rikkärrsarter
Fröspridning och pollinering utförd av vilda djur såsom Positiv fåglar och insekter
Biologisk kontroll av skadegörare Positiv
Kulturella Naturarv, t ex att bevara naturens värde för framtida Positiv
generationer
Tillhandahållande av attraktiva miljöer Positiv Estetiska värden, dvs egenskaper hos naturmiljöer Positiv som möjliggör estetiska naturupplevelser
Områden som resurs för forskning och utbildning Positiv Tillhandahållande av naurmiljöer som är viktiga av
historiska orsaker
Stödjande Biologisk mångfald inkl bevarande av genpool, habitat Positiv och hotade arter
Även en så enkel sammanställning kan underlätta när man ska fatta beslut.