SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION

Vårt övergripande syfte med denna undersökning var att försöka förstå hur elever i år nio och år ett på gymnasiet upplever sina svårigheter i engelska, och därigenom få insikt i hur vi som specialpedagoger bättre kan hjälpa dem. Vi har under arbetets gång fått nya kunskaper genom våra litteratur- studier och många intressanta inblickar i hur världen utanför skolan lever sitt liv. Vi hoppas att vi genom våra erfarenheter skall kunna hjälpa och stödja elever i behov av särskilt stöd i engelska på ett bättre sätt, och att vi skall kunna initiera specialpedagogiska insatser på ett tidigt stadium.

För att få svar på våra frågor och uppnå vårt syfte, har vi genomfört in- tervjuer med elever i år nio och år ett på gymnasiet. Vårt urval är elever som redan får någon slags stöd i engelska år nio. År ett på gymnasiet är ur- valet elever som riskerar att inte nå målen för G på A-kursen i engelska. Vi har också genomfört intervjuer med språklärare samt speciallärare i olika skolor och kommuner.

8.1 Sammanfattning

Vi kan sammanfatta elevers (i vår undersökning) upplevelser av sina svå- righeter i engelska och vilken hjälp de vill ha under följande punkter:

 En del elever har en negativ inställning till engelskan som ämne och upplever den som ett av de jobbigaste ämnena i skolan. De vill helst ta bort ämnet från schemat. Detta gäller dock långt ifrån alla.

 En majoritet av dem anser att de kommer att bli tvungna att använda sig av engelska i framtiden i sina gymnasieutbildningar vare sig de vill eller inte. Det går inte att undkomma med den samhällsutveckl- ing som råder. En del elever uttrycker dock att de om möjligt kom- mer undvika att använda engelskan.

 Flertalet önskar att resurser och stöd hade satts in på ett mycket tidi- gare stadium än vad som gjorts i deras fall.

 De flesta är mycket nöjda med det stöd de får, och det framgår av de- ras svar att läraren har stor betydelse för dem och för hur de skall lyckas med engelskan. De är även nöjda med hur stödundervisningen är upplagd, och vill inte ändra på något. Detta trots att stödundervis- ningen inte alltid verkar att fungerat optimalt.

 Samtliga nämner att den lilla gruppen har en avgörande betydelse för hur de skall kunna arbeta för att nå målen. Klassrumssituationen upp- lever de flesta som förlamande där de inte vågar öppna munnen av rädsla för att bli utskrattade.

 En oroande insikt för oss är att mer än hälften av dem upplevde en stark hopplöshet och kände med visshet att de inte skulle lyckas nå målen för G hur mycket de än jobbade.

 Även de intervjuade pedagogerna kände en hopplöshet inför framti- den. De tyckte inte att det fanns någon ljusning i sikte, utan upplevde att det blir alltfler elever som misslyckas i skolan och inte når målen trots de insatser som görs. Samtliga intervjuade efterlyste en föränd- ring av systemet.

8.2 Diskussion

Vi som arbetar i skolan upplever att skolan och dess utveckling under många år varit en politisk lekplats med förändringskrav som inte alltid är verklighetsanknutna. Allas gemensamma mål är ju att elever skall klara sina studier och att de skall kännas meningsfulla. Mot denna bakgrund av samstämmig uppfattning om hur vi skall hantera elever i behov av särskilt stöd, borde det inte vara omöjligt att genomföra nödvändiga förändringar. Det förefaller som detta gäller varje gång det är dags för riksdagsval. An- nars måste vi dra in på resurserna och skolan måste vara med och spara.

Det är då individen försvinner i besparingsresonemanget. I vår teoridel tar vi upp Antonovskys (1991) teori Kasam, dvs. känslan av sammanhang. Alla elever måste få känna sammanhang i tillvaron. De måste få vara med och bestämma om sin egen verklighet, detta gäller inte minst de elever som är i behov av särskilt stöd. Dessa elever upplever redan i många fall sin till- varo som kaotisk och det enda stöd de har, kan vara specialpedagogen som har tiden och förmågan att ge stöd. Det blir tyvärr ofta dessa elever som drabbas av besparingsåtgärder, eftersom en satsning på specialpedagogiska åtgärder kortsiktigt orsakar ökande kostnader.

I vårt dagliga arbete som speciallärare möts vi av elevers önskemål om att få lämna klassrumssituationens stress. Eleverna som behöver särskilt stöd, mår tveklöst mycket bättre av att få arbeta i lugn och ro i en liten grupp tillsammans med specialläraren. I SOU 2000:19 (2000) diskuteras gruppstorlekar i förhållande till inlärningsförmåga och koncentrationsför- måga. I SOU 2000:19 refereras till forskning som pekar på att små elev- grupper är gynnsamt när det gäller elevers och pedagogers välbefinnande, vilket i sin tur är befrämjande för inlärning och koncentration. Det är lätt att göra en jämförelse mellan hur mycket tid en elev får av sin lärare under en vanlig lektion i förhållande till en elev som får specialundervisning i liten grupp. Detta diskuteras också i de teorier vi har tagit upp i vårt arbete. En- ligt Gunnarsson (1999) poängterar Bronfenbrenner vikten av relationer mellan människor och vi ställer oss frågan: ”Hur betydelsefull relation kan

ämne en gång i veckan, under begränsad och ofta stressig tid?” Barn i be- hov av stöd behöver, kanske mer än andra, en bärande relation, en kontinui- tet, ett förtroende för att kunna lära sig optimalt och det är här vi specialpe- dagoger kommer in, den kunskapen ingår som ett tredje ben i vår utbild- ning.

Tyvärr är vår erfarenhet densamma som Persson (1998) redovisar att de elever som är i behov av särskilt stöd får detta endast om det finns resur- ser. Är skolans ekonomi ansträngd är det dessa elever och dessa resurser det dras in på trots att det är tydligt fastställt i skollagen att dessa elever skall få all hjälp de behöver.

I de elevintervjuer vi redovisat i vårt arbete, nämnde samtliga tillfrå- gade att det var en lättnad att få undervisning utanför den ordinarie klassen. Vår erfarenhet av hur elever i behov av särskilt stöd vill organisera sin undervisningssituation, är att de i samtliga fall vill sitta tillsammans med specialläraren där de får den uppmärksamhet de behöver och inte utsätts för kamraters hån om de uttalar eller säger fel. Då förefaller situationen Haug (1998) beskriver som fullständigt verklighetsfrämmande. Elever är synner- ligen känsliga för att utpekas som extra hjälpbehövande, inte minst högsta- dieelever. Dessutom bör ju elever i behov av stöd vara de bästa att bedöma hur stödet skall ges på ett för dem optimalt sätt.

De resultat vi fick av våra intervjuundersökningar pekar entydigt åt samma håll. De krav som ställs på eleverna idag vad avser måluppfyllelse i engelska, är inte realistiska. Detta konstaterade ju Skolverket redan 2001 i sin rapport, där man föreslår en ändring i de krav som anges i kursplanen för bl.a. engelska i år 9. Vi finner det anmärkningsvärt att trots den alarme- rande rapport Skolverket tagit fram - Skolverket (2001) Regeringsuppdrag ”Konsekvenser av de nya behörighetsreglerna till gymnasieskolan” – slut- rapport (regeringsbeslut 49,1998-12-17) Den hägrande framtid…? - så har inga som helst åtgärder vidtagits för att förbättra situationen för eleverna. Om vi återvänder till början av vårt arbete där vi citerat både skollagen och de styrdokument vi har att rätta oss efter som lärare och pedagoger, kan man slå fast att regering och riksdag själva åsidosätter de intentioner och riktlinjer som dras upp. Vid samtal med en av dem som varit med att ta fram ovan nämnda rapport, framgick att det råder en uppgivenhet bland de som arbetar med skolutveckling. De flesta rapporter Skolverket tar fram arkiveras omedelbart utan hänsyn till föreslagna åtgärder, enligt denna medarbetare. Den rapport vi hänvisar till, har aldrig publicerats utan lades direkt i arkiv. Här har Skolverket ändå påtalat missförhållanden och före- slagit förändringar, samt varnar för framtida konsekvenser av rådande sy- stem.

Enligt Rydén (2006-03-14) är IV-programmet det snabbast växande och näst största gymnasieprogrammet i Malmö. Oron hos de intervjuade är stor för de framtida konsekvenserna. Trots att avsikten och målet är att IV- eleverna skall gå vidare till ett nationellt program, är det bara hälften av dem som klarar detta, och av denna hälft är det i sin tur bara hälften som går ut gymnasiet med fullständiga betyg. Kostnaderna för detta påverkar de andra nationella programmen som får en allt mindre del av kakan.

På det gymnasium vi besökte är IV-programmet nu så stort, att om en elev går på ett annat program men inte klarar av det, blir eleven tvungen att gå kvar på sitt program men får slippa delar av det, eller läsa i egen takt. Det heter då att han/hon går på t ex. SPIV, dvs. läser på IV men på SP- programmet. Ett tag var det tänkt att IV skulle försvinna, men hur det skulle kunna fungera har vi svårt att förstå.

På en av skolorna i vår undersökning har man försökt att konkretisera de texter som vi redovisat under 3.1 avseende vilka mål eleven skall uppnå för att nå betyget godkänd i engelska. Det har emellertid visat sig vara ett hästjobb för lärarna. Varje kapitel och avsnitt måste gås igenom och man måste precisera vad som krävs för de olika betygen. Då detta förfaringssätt till slut blev alltför tungrott och tog för mycket tid, gav lärarna upp pro- jektet. Det material som hann tas fram, väckte ändå stor uppskattning från eleverna som tyckte att det var tydligt och lätt att följa. En tanke är att detta kunde ligga på läroboksförfattarna att organisera och gruppera sitt material så att elever lätt kunde se vad som krävdes för de olika betygen. Det är inte rimligt att kräva av läraren att göra arbetet för varje lärobok. Så länge vi har en målrelaterad och målstyrd undervisning, måste vi försöka anpassa den till elevens fördel.

Under de senaste åren har vi, var och en inom sitt undervisningsom- råde, kunnat märka en försämring av våra elevers förkunskaper i engelska. Vi kan se att eleverna drabbas av en betygshets och en stress inför det som krävs av dem. Vi känner en stark frustration över att inte kunna eller hinna hjälpa våra elever på grund av att de inte har fått tid och tillfälle att läsa engelska under de tidiga åren i skolan. Vi får allt oftare elever till år sju som hävdar att de inte har haft engelska tidigare. Vi fann att detta stämde med verkligheten när vi intervjuade pedagoger och frågade föräldrarna till dessa elever. Orsaken till detta är enligt de tillfrågade pedagogerna, att man har prioriterat inlärning av svenska och matematik under de tidiga skolåren. Vid de tillfällen eleverna inte har haft undervisning i engelska, har föräld- rarna fått godkänna detta genom att skriva under ett dokument. Det har skett med skolledningens tillåtelse. Dessa föräldrar säger idag att de inte insett de konsekvenser det skulle få för eleven.

Många av de elever som inte haft engelska på mellanstadiet, försöker kompensera det genom att som B-språk välja Bsve. Detta innebär en för- djupning av engelska och svenska. Dessutom har de som personligt val ofta extrahjälp eller läxhjälp där de får ytterligare hjälp med engelska. I prakti- ken innebär det att de lägger ca 35 procent av sin skoltid per vecka på att försöka komma ikapp, vilket framkommit i några av våra elevintervjuer. Vi ställer oss frågan om detta är rimligt? Begreppet ”more of the same” pekar just på det meningslösa i detta arbetssätt. Skolverket (2001) konstaterar att det förefaller vara en rådande uppfattning att det finns ett enkelt linjärt samband mellan tid och resultat. Om eleven får mer tid till ämnet, förutsätts resultatet med automatik bli bättre. I våra elevintervjuer framkommer just denna problematik, och också att eleverna upplevde det hopplösa i att stän- digt kämpa med sina svårigheter i engelska, vilket tydligt framkommer i våra elevintervjuer.

I vår skola har vi till uppgift att ge eleverna en så bra plattform som möjligt så att alla ska kunna utvecklas optimalt efter sina förutsättningar. Vi ska ge dem en bred och stabil grund att stå på som är lika för alla. Dess- utom ska vi ge dem en värdegrund som gör dem till toleranta och medkän- nande samhällsmedborgare. Hur ska vi kunna göra detta när vi samtidigt utestänger en del av dem från den utbildning som de önskar gå på, bara för att de inte behärskar engelska språket tillräckligt bra för att få ett G i år nio? Orsakerna till att en del elever inte klarar engelskan kan vara många, men vi kan inte blunda för att en del beror på skolan och skolpolitiken. Hur som helst så kan anledningen ligga utanför elevens möjlighet att påverka, och då måste eleverna förlora sin känsla av sammanhang, dvs. som Antonovsky (1991) uttrycker i sin teori om Kasam. Hur ska dessa elever kunna känna att vi har ett bra och rättvist samhälle med en värdegrund som vi alla kan sympatisera med?

Vi utestänger på detta sätt en del elever från att uppnå det yrkesmål de satt upp i livet. Ett mål, ett yrke där man kanske inte dagligen skulle vara tvungen att behärska det engelska språket. Vi har i våra intervjuer med ele- verna fått fram hur oroliga de känner sig över detta. Skulle man inte kunna tänka sig att gymnasiet, som tidigare, hade olika krav för olika program vad gällde behörighet i engelska, att man liksom tidigare som elev själv fick bestämma vilken kurs i engelska och i vilken takt den skulle läsas, i alla fall för de yrkesinriktade programmen? Vi, liksom de elever vi intervjuat, inser givetvis att engelska är ett mycket viktigt ämne, speciellt i vår mycket ang- lifierade värld. För vissa elever hade stressen minskat om de inte hela tiden behövde känna en otillräcklighet, en hopplöshet för att de inte behärskar ett kärnämne och därmed får svårt att vidareutbilda sig inom de yrken de öns- kar.

I vårt samhälle säger sig politikerna vilja ta bort alla gränser mellan olika samhällsklasser. Vår skola skall ligga till grund för detta klasslösa sam- hälle. Alla elever ska helt fritt kunna utbilda sig till vad de vill. I samma andetag som detta sägs, säger politikerna dessutom att vi måste spara, och vilka konsekvenser får detta? Exempel på och effekter av besparingar är större klasser, sämre undervisning, längre tid för att lära sig något, mindre effektivitet, stökigare miljö, sämre gemenskap, elever och lärare känner inte varandra.

Vygotskij framhåller det dialektiska förhållandet för att skapa goda lär- situationer. Han anser att förhållandet mellan tänkande och språk är kom- plext. Hur ska vi, dagens pedagoger hinna med att ha ett dialektiskt förhål- lande med alla våra elever när de flesta elever befinner sig i klasser där det finns 30 elever med samma behov? Det blir sämre kommunikation mellan elever och lärare, vilket går stick i stäv med Vygotskijs, Bronfenbrenners och Antonovskys teorier. Vem går detta då ut över? Jo, de svaga eleverna som behöver mer hjälp. Dessa elever får inte den hjälp de behöver för att läraren inte hinner med och kanske för att elever som behöver hjälp inte alltid syns, speciellt inte i en större grupp, vilket både lärare och elever i vår intervjugrupp uttryckte. Är klassen dessutom livlig, syns inte de elever som är tysta och drar sig undan när de inte kan. På detta sätt får vi i skolan en växande grupp elever som kommer att misslyckas. Misslyckas en elev tillräckligt många gånger, så bryr han/hon sig inte om att försöka mer. Klassklyftorna mellan de som lyckas och de som misslyckas kommer att växa och vi kommer att få fler elever som står utanför samhället.

Skillnaderna kommer dessutom att växa eftersom vi kommer att få ett stort antal människor som utestängs från hela det informationsflöde som väller in över landet på engelska. Eftersom det inom vissa ämnesområden endast förekommer text på engelska, bland annat inom det tekniska områ- det, forskning och vidareutbildning, kommer en stor del av vår befolkning att hållas utanför allt detta, vilket är en stor social orättvisa.

Vi ställer oss frågan om det inte är på tiden att politikerna på allvar bör- jar tänka på de elever som är i behov av särskilt stöd, inte bara i teorin utan även i praktiken.