Sammanfattning

Nedan kommer en kort sammanfattning av resultatet utifrån studiens frågeställningar.

Den digitala teknikens specifika betydelse för utformningen av dansundervisningen

Resultatet visade att de kulturella redskapen i dansundervisningen var betydelsefulla för barnens sinnliga upplevelser. Särskilt projektorn lyftes fram som viktig då den engagerade barnen, gav en spännande upplevelse, barnen kunde vara i och nära det som projicerades, det gav en känslomässig upplevelse och ett förkroppsligande lärande. Ipaden och högtalaren var självklart också av stor vikt, Ipaden möjliggjorde bland annat att kunna projicera olika dansstilar och spela musik vilket förstärktes genom högtalaren. De kulturella redskapen tillsammans gav förutsättningar för att överhuvudtaget bedriva dansundervisningen.

Betydelsen av pedagogernas förhållningssätt till den digitala tekniken i dansundervisningen

Från början när Ipads introducerades på förskolan var pedagogerna överens om att de ville använda de kulturella redskapen som något gemensamt för att på så sätt använda dem till att skapa samlärande. Pedagogerna hade ett gemensamt förhållningssätt att de kulturella

redskapen inte skulle användas för stillasittande aktiviteter. De ansåg att samspelet mellan vuxna och barn var avgörande för barns lärande, samlärande, och därför var pedagogerna aktiva i dansundervisningen då de kulturella redskapen användes. Dessutom underlättade

42 användningen av Ipaden och kameran den pedagogiska dokumentationen. Det i sin tur gav förutsättningar för pedagogerna att reflektera, förändra och förbättra dansundervisningen.

Möjligheter och utmaningar till lärande i användandet av digital teknik

Användandet av kulturella redskap i dansundervisningen har lett till lärande på flera olika sätt, både på individ- och gruppnivå. Dansundervisningen möjliggjordes med hjälp av de kulturella redskapen. Pedagogerna upplevde att barnen fick en bättre förståelse för sin kropp och att dansen stärkte barnens integritet genom användningen av de kulturella redskapen. På gruppnivå utvecklades bland annat barnens kommunikation, relationsskapande, samspel och respekt för varandra. De kulturella redskapen gjorde att barnen kunde delta i

dansundervisningen på sina egna villkor. En fördel med de kulturella redskapen var att de kunde vara igång utan att en pedagog var närvarande, däremot blev det en utmaning när tekniken inte fungerade.

43

8. Diskussion

I det här avsnittet diskuteras först vårt resultat i förhållande till den forskning som tidigare har berörts. Sedan kommer våra avslutande reflektioner och förslag till fortsatt forskning att lyftas fram. Slutligen diskuteras de val och överväganden som vi har gjort under studiens gång och dessa relateras till vårt resultat.

8.1 Resultatdiskussion

Det finns forskning som menar att yngre barns användning av digital teknik har ökat i och med att samhället är under ständig förändring där den digitala tekniken hela tiden utvecklas (Pervolaraki et al., 2016). Det synliggörs i vårt resultat genom att pedagogerna har upplevt en förändring i förskolans verksamhet där den digitala tekniken numera tar större plats och ska integreras i verksamheten. Pedagogerna lyfte fram att de upplevde att barnen hade blivit mer fokuserade av att se och trycka själva på Ipaden istället för att bara lyssna till den musik som spelades vilket kan förstås bero på att barns användning av digital teknik har ökat. Vidare argumenterade pedagogerna för att använda den digitala tekniken på förskolan på ett sätt som barnen inte gjorde hemma, vilket går i linje med Aubrey och Dahl (2014) och Mertala (2017), som också menar att alla barn har olika tillgång till digital teknik.

I vår studie redogjorde pedagogerna för att den digitala tekniken i dansundervisningen har bidragit med olika typer av lärande vilket även Mertala (2017) och Dong och Mertala (2019) styrker. Användningen av den digitala tekniken i dansundervisningen utvecklar bland annat en social förmåga hos barn och stödjer på så sätt barns samlärande. Däremot uttrycks en oro bland forskare om att användningen av den digitala tekniken kan hämma barns kognitiva och sociala förmågor (Mertala, 2017; Mustafaoğlu, Zirek, Yasaci och Özdinçler, 2018). Detta stöds inte i vårt resultat då det visar att barnen utvecklar dessa förmågor. Det finns forskare som problematiserar användandet av den digitala tekniken i förskolan då de menar att barns kroppsliga och praktiska handlingar minskar (Palaiologou, 2016; Mertala, 2017; Dong & Mertala, 2019). Genom vår studie synliggjordes det snarare att barnen var med om flera sinnliga och kroppsliga upplevelser när den digitala tekniken användes i dansundervisningen. När barn använder digital teknik är de med om sinnliga och kroppsliga upplevelser som gör att de har lättare att appropriera nya kunskaper när de får se och höra något samtidigt (Cress et al., 2010; Pervolaraki et al., 2016). I vårt resultat var den digitala tekniken i

44 tekniken på ett kreativt sätt. Eftersom barnen endast var ett till tre år gamla var de sinnliga och kroppsliga upplevelserna, att höra musik, se dans projiceras och att själv dansa med kroppen viktigt för barns lärande. Beroende på vilket syfte och förhållningssätt en pedagog har med användningen av den digitala tekniken och vad den ska bidra med är avgörande för hur den används (Se Robert-Holmes, 2013; Palaiologou, 2016). Det finns forskning som redogör för att barn på förskolan ägnar mycket tid åt stillasittande aktiviteter (Ward et al., 2010; Ellis et al., 2016; Ellis et al., 2017). Forskning visar även på att barn som använder digital teknik är mer stillasittande (Mustafaoğlu, Zirek, Yasaci och Özdinçler, 2018). Dessutom används digital teknik i förskolan av barn för att spela spel, kolla på film och bilder, både för nöje och i utbildningssyfte (Pervolaraki et al., 2016). I vårt resultat framkom det däremot att pedagogerna har arbetat fram ett kreativt sätt att använda den digitala

tekniken till en aktivitet som främjar rörelser med kroppen i form av dansundervisningen. Därav har pedagogerna gjort ett aktivt val att minska stillasittande aktiviteter i verksamheten. Det kan relateras till forskning som lyfter fram att förskolan är betydelsefull i formandet av barns stillasittande beteenden (Janz, Burns & Levy, 2005; Ward et al., 2010; Ellis et al., 2016; Ellis et al., 2017). Pedagogernas aktiva val har med deras förhållningssätt att göra då de gemensamt kommit överens om att inte använda digitala verktyg såsom Ipaden på ett sätt som uppmuntrar stillasittande. Pedagogerna poängterade att de inte ville använda digital teknik som ett läromedel tänkt för att barnen skulle sitta och spela spel. Det kan i sin tur kopplas med Robert-Holmes (2013) där det visade sig att datorspel inte ansågs vara tillräckligt bra utformade för att främja barns samarbetsförmåga.

Att använda dans i förskolan berikar barns lärande och kan förstås vara nära sammankopplat med barns lek (Deans, 2016). Deans tankar om dans kan relateras med den lekbaserade pedagogiska teorin som Palaiologou (2016) redogör för. Den innebär att skapa en fantasifull och utforskande lärandemiljö där barnen får möjlighet till att röra sig vilket kan medföra att barnen utvecklas både kognitivt och socialt. Det här går att relatera till vårt resultat då

pedagogerna har skapat en utforskande lärandemiljö genom att utöver dansen kombinera den digitala tekniken med det analoga. En dans som barnen är bekanta med projicerades samtidigt som barnen målade. Ytterligare ett sätt som visar pedagogernas användning av en lekbaserad pedagogik var att de gav förutsättningar för barnen att kommunicera via de bilder på

låtomslagen och fotografier på barnens egna rörelser som användes i dansundervisningen. Bilderna och fotografierna kan förstås som ett första steg i barnens läs- och skrivlärande, även kallat literacy (Se Pervolaraki et al., 2016). Dessutom kan det sätt som pedagogerna

45 använder bilderna i dansundervisningen, för att kommunicera på ett lekfullt sätt, tillsammans med den digitala tekniken förstås som playful literacy (Se Froés, 2015).

Det är fascinerande i vårt resultat att ha sett så små barn göra en koppling att en bild på ett låtomslag hör till en viss låt och att ett fotografi på en rörelse är kopplat till ett visst barn och det barnets specifika rörelse. Dessutom är det intressant att resultatet visar att barnen genom bilderna kan kommunicera kring låtarna och dansrörelserna. Lilla Dale McManis och Susan Gunnewig (2012) bekräftar att väl utformade aktiviteter med digitala verktyg har en positiv inverkan på barns lärande. Dansundervisningen kan förstås vara en väl utformad aktivitet där den digitala tekniken integreras i dansen. Dansundervisningen har varit en del av

verksamheten i flera år och med hjälp av pedagogisk dokumentation har pedagogerna

förändrat och utvecklat dansen till en väl utformad aktivitet. Den digitala tekniken, genom att exempelvis filma, gör det enklare att dokumentera dansundervisningen då det kan vara svårt att fånga rörelser på andra sätt. Att reflektera och utvärdera dansundervisningen genom dokumentationen kan hjälpa pedagogerna att skapa en bra lärandemiljö som stödjer barns lärande och utveckling vilket både Mertala (2017) och läroplanen för förskolan (Skolverket, 2018) belyser.

Det finns forskning som understryker att social interaktion är väsentligt för barns utveckling och lärande (Siraj-Blatchford, 2007; Pervolaraki et al., 2016). I vårt resultat framkommer det att den digitala tekniken och dansundervisningen bidrar till gemensamhetsskapande och att alla känner tillhörighet i dansen. Dansundervisningen genomsyras av samlärande och pedagogerna menade att samspelet är betydelsefullt för barns utveckling och lärande.

Pedagogerna framhöll dessutom att barnen har utvecklat flera förmågor genom dansen, vilket läroplanen för förskolan (Skolverket, 2018) poängterar att barn ska ges möjlighet till.

Samtidigt belyste pedagogerna att dansen i huvudsak har bidragit till att stärka hela

barngruppen, en slutsats som även Deans (2016) fastslår. Pedagogerna visade på en vilja att vara med och utforska dansen och den digitala tekniken tillsammans med barnen. Den digitala tekniken var oftast inte igång i dansrummet utan att en pedagog var närvarande och utforskade tillsammans med barnen, på så sätt blev inte den digitala tekniken en

barnpassning. Att använda digital teknik i form av en dansmatta, som Cress et al. 2010 tar upp, skulle kunna ses som en slags barnpassning då den kan användas utan att en pedagog är närvarande. Dansmattan bidrar till att barn rör på sig däremot kan användningen av den problematiseras, då den inte uppmuntrar fri och kreativ dans eftersom det oftast är en

46 förutbestämd idé om hur barnet ska röra på sig. Det blir inte heller samma slags lärande om, i och genom dans som dansundervisningen i vårt resultat påvisar. Pedagogernas

förhållningssätt kan utifrån vårt resultat förstås vara medforskande i användningen av digital teknik och se barnen som kompetenta, vilket också kan kopplas till forskning som betonar vikten av att vara medforskande och att se barn som kompetenta (Robert-Holmes, 2013; Pervolaraki et al., 2016).

Pedagogerna hade valt ut de låtar som användes i verksamheten medan barnen valde vilken av låtarna de ville höra. De bestämde även själva när och hur mycket tid de ville spendera i dansrummet. Hur mycket inflytande får barnen egentligen över dansundervisningen och den digitala tekniken? I dansundervisningen styr pedagogerna användningen av den digitala tekniken däremot får barnen möjlighet att dokumentera med hjälp av en Ipad och en kamera. En pedagogs inställning till digital teknik påverkar hur barn får använda tekniken (Robert- Holmes, 2013; Palaiologou, 2016). Pedagogerna berättade att barnen har visat intresse för Ipaden då de gärna vill vara med och trycka och swipa. Däremot tog pedagogerna inte tillvara på det då de placerade de digitala verktygen på en hylla som barnen inte nådde. Barnen lär sig egentligen inte hantera den digitala tekniken eftersom den står utom räckhåll för dem. Det leder också till att barnen inte approprierar ny kunskap i form av digital kompetens. Kan pedagogernas val av att inte låta barnen hantera den digitala tekniken ha att göra med deras egna digitala kompetens? I vårt resultat framkom det att en av pedagogerna kände sig osäker i att få den digitala tekniken att fungera. Även om pedagogerna visar på en enighet i hur de vill använda den digitala tekniken i dansundervisningen besitter de olika digitala kompetenser. Pedagogernas olika kompetenser kan dock vara en fördel eftersom att de kan stötta varandra i att utveckla mer tekniska kunskaper. Syftet med dansundervisningen var inte att barnen ska utveckla digital kompetens vilket pedagogerna visade en medvetenhet om i hur

dansundervisningen var utformad. Däremot bidrar den digitala tekniken till att barnen lär sig i, om och genom dans och att de får uppleva dans på ett nytt sätt. Den digitala tekniken möjliggör en viss typ av undervisning som inte hade varit genomförbar annars. I

förlängningen leder det till ett annat typ av lärande för barnen när den digitala tekniken och dansundervisningen kombineras, vilket även Cress et al. (2010) synliggör i form av

47 Avslutningsvis belyste Palaiologou (2016) att förskollärarna i studien ansåg att digitala verktyg kan hämma barns sociala förmågor och begränsa deras fysiska aktivitet vilket inte har framkommit i vår studie.

8.2 Avslutande reflektioner

Vårt resultat kan förhoppningsvis inspirera andra som är verksamma i förskola till att använda digital teknik på ett nytt och kreativt sätt för att främja fysisk aktivitet. Därav kan denna studie vara av betydelse för yrkesutövningen. Ett första steg är att verksamma pedagoger börjar reflektera kring hur de använder digital teknik i verksamheten. En viktig utgångspunkt kan vara att ta hjälp av de didaktiska frågorna så som:

- Hur använder vi den digitala tekniken? - Varför ska vi använda digital teknik?

- Vad för lärande kan den digitala tekniken bidra med? - För vem är den digitala tekniken tillgänglig?

- Var används den digitala tekniken? - När används den digitala tekniken?

Eftersom den digitala tekniken ständigt utvecklas och ska integreras i förskolan är det värt att fundera över ovanstående frågor för att inte fastna i ett stereotypt tänkande kring användandet av digital teknik. Förskolan bör följa den digitala teknikens utveckling med tanke på att den har fått större utrymme i läroplanen för förskolan (Skolverket, 2018). Det tillkommer ständigt ny digital teknik exempelvis i form av pedagogiska appar och spel som kan användas av barn. Spel och appar är lättillgängliga och ofta enkla att använda, dessutom används ofta spel och appar av endast ett barn i taget. Det betyder nödvändigtvis inte att digital teknik i förskolan måste handla om att använda spel och appar. Det handlar om så mycket mer och det går att använda den digitala tekniken till annat än stillasittande aktiviteter. Som vårt resultat visar på möjliggör den digitala tekniken att flera barn ges förutsättningar till att uppleva och komma i kontakt med digital teknik genom dansundervisningen. Att använda spel och appar i

förskolan måste självklart inte vara negativt däremot bör pedagoger använda de didaktiska frågorna för att reflektera kring digital teknik. Det är av stor vikt att vara både kritisk och reflekterande i sin yrkesprofession för att skapa ett välfungerande arbetssätt. Pedagogers

48 förhållningssätt och inställning till digital teknik är avgörande för hur den används i

verksamheten, vilket både vårt resultat och det tidigare forskningsavsnittet har påvisat.

Förslag till fortsatt forskning

Idag finns forskning om digital teknik och dans i förskolan, däremot ser vi ett behov av mer forskning om digital teknik i kombination med dans eller annan fysisk aktivitet. Detta för att inspirera till kreativ användning av digital teknik i förskolan. Sådan forskning skulle kunna bidra med mer kunskap om användandet av digital teknik på ett kreativt sätt så att fler verksamma inom förskolan tar till sig det arbetssättet.

8.3 Metoddiskussion

Till en början var vår tanke att ha enskilda strukturerade intervjuer med alla verksamma pedagoger på avdelningen. Då de två pedagogerna som vi träffade vid vårt första besök på förskolan berättade ingående om deras verksamhet utan att vi hann ställa våra tänkta

intervjufrågor blev intervjun till ett etnografiskt samtal. En styrka med ett etnografiskt samtal är att det är öppet och flexibelt. Detta kan bero på att pedagogerna hade en stor vilja att visa upp och berätta om deras verksamhet samt att vi var flexibla och anpassade oss efter

situationen. I början av det etnografiska samtalet var endast en av pedagogerna med, sedan tillkom den andra pedagogen. Att ha ett samtal med två pedagoger samtidigt medförde att en av pedagogerna tog för sig mer än den andra, vilket resulterade i att den pedagogens tankar och resonemang framgick mer. Det kan ha lett till att vi gick miste om den ena pedagogens tankar däremot upplevde vi en stark enighet bland pedagogerna som gjorde att vi inte gick miste om viktig information. Vid all kontakt som vi har haft med pedagogerna på den undersökta förskoleavdelningen har de alla tre varit väldigt tillmötesgående och välkomnande. Det ledde till att vi fick ta del av mycket intressant information om verksamheten på kort tid.

De rådande omständigheterna i samhället med Covid-19 har kommit att påverka vår studie. Dels skedde förändringar i den undersökta förskoleverksamheten då de hade färre barn på plats än vanligt och tillbringade mer tid utomhus, vilket i sin tur ledde till minskad

dansundervisning. På grund av förändringarna i verksamheten och att vi inte ville tillbringa mer tid än nödvändigt på förskolan med tanke på den höga smittorisken ledde det till att vi endast genomförde ett observationstillfälle på plats. Möjligtvis hade vårt resultat sett

49 annorlunda ut om vi hade haft möjlighet att göra fler observationer på plats. Däremot har vi tagit del av pedagogernas fleråriga dokumentation av dansundervisningen i form av filmer och fotografier vilket har bidragit till att vi har fått en ingående bild av förskolans

dansundervisning och ett omfattande material. De filmer och fotografier som vi fick ta del av var ett urval ur den pedagogiska dokumentationen som pedagogerna har använt för att

reflektera kring och kan på så sätt inte sägas bara visa en positiv sida av dansundervisningen. Vi är medvetna om att de filmer och fotografier som vi har tagit del av endast visade en del av dansundervisningen eftersom att vi inte vet vad som hände innan och efter ett filmklipp. Att vi även har varit på plats och tagit del av dansundervisningen och därmed sett hur den kunde gå till ledde till att vi kände oss säkra på att materialet som pedagogerna visade oss faktiskt speglade dansundervisningen. Pedagogerna har dessutom varit tydliga med att

dansundervisningen inte alltid blev som de hade tänkt sig vilket visar på en ärlighet och att de inte har försökt att påverka vår bild av dansundervisningen. Syftet med vår studie har från allra första början varit att synliggöra en kreativ användning av digital teknik, därför lyfts mestadels goda exempel fram i resultatet. Hade vi haft en mer kritisk inställning till vårt undersökningsområde hade vår studie förmodligen sett annorlunda ut.

Vi hann transkribera det etnografiska samtalet och fältanteckningar från observationerna innan intervjun med den tredje pedagogen ägde rum. Detta sågs som en styrka då vi utifrån transkriberingarna kunde se vad vi ville veta mer om och fördjupa oss i och på så sätt kunde vi formulera en ny intervjuguide. Vi valde att göra intervjun med den tredje pedagogen över telefon, dels för att underlätta för pedagogen och för att inte besöka förskolan mer än

nödvändigt. Det kändes viktigt att ha pratat med alla pedagogerna som arbetar på avdelningen för att få höra allas tankar kring den dansundervisning som de bedriver och har arbetat fram tillsammans. I efterhand har vi sett brister i våra intervjufrågor då de var av allmän karaktär och hade kunnat smalnats av för att få en ännu mer djupgående förståelse för pedagogernas tankar. Det är svårt att formulera intervjufrågor då det är en balansgång mellan att inte ha en för allmän fråga och inte en för snäv fråga.

Valet av att ha flera datainsamlingsmetoder var medvetet då vi genom det hoppades på att få en fördjupad bild av dansundervisningen på förskolan samt pedagogernas tankar kring den. Den triangulering som våra datainsamlingsmetoder har bidragit med synliggjorde

pedagogernas enighet kring dansundervisningen och hur de ville använda digital teknik på ett nytt sätt. I vår kvalitativa studie skapades en stor mängd data vilket ledde till en utmaning i