Sammanfattningsvis visar resultatet att den stora drivkraften bakom upprustningen med anledning av Totalförsvarsbeslutet är det försämrade omvärldsläget med Ryssland som en stor del av den uppfattade hotbilden. Denna drivkraft påvisas i samtliga tre perspektiv som har använts som analytiskt ramverk i denna studie men varit mest framträdande i den rationella aktören där nyttomaximering i förhållandet tillgängliga resurser och måluppfyllnad varit fokus där ett stärkt militärt maktmedel bidrar till totalförsvarets förmåga att verka krigsavhållande. Regeringen uppnådde även nyttomaximering på regionalpolitisk nivå genom att detaljstyra på vilka orter Försvarsmakten ska tillväxa.
Förutom det förändrade omvärldsläget påvisas även i organisationsbeteende att de handlings alternativ som skapades av Försvarsmakten som underlag till Regeringen var starkt påverkat av styrningar från staten vilket fick till följd att Försvarsmaktens underlag inte mötte de förväntningar regeringen hade om tillväxt inom perioden 2021-2025 utan Försvarsmakten ansåg att en implementering av Värnkraft i sin helhet först skulle kunna ske efter 2030. Försvarsmaktens återhållsamhet bottnar i en försiktighetsprincip främst kopplad mot osäkerhet kring de ekonomiska förutsättningarna (FM 2019- 20164:6 2019, s. 20).
I det byråkratiskt-politiska perspektivet framträder att en drivkraft är att värna om egna intressen genom förhandling och köpslående, både i det formella och i det informella rummet. Att detta skett borgar Försvarsministerns uttalande nedan om.
Sida 49 av 60
Sedan är det väl så att det gäller att ha ett givande och tagande från samtliga håll när olika parter har att hantera så här svåra frågor. Det gäller också att kunna förmå sig att kompromissa om sina egna ståndpunkter(Riksdagens protokoll 2020/21:53, s. 88).
Utfallet av en sådan förhandling blir oftast en kompromiss där andra frågor än huvudfrågan står i fokus vilket exemplifieras i denna fråga med den grad av detaljstyrning som beslutet uppvisat i form av tydligheten med på vilka orter Försvarsmakten ska tillväxa, regionalpolitik påverkar försvarspolitik på ett sätt som kan hämma den militära effektiviteten.
En drivkraft som lyfts fram är att kunna visa en bred politisk enighet inför medborgarna kring denna viktiga fråga (Gunnarsson 2021; Karlsson 2021). Pål Jonson (M) ansåg att processen varit stökig och inledningsvis inte bjudit in till enighet men anser att det går att lära av den processen för att inte göra om misstagen (Riksdagens protokoll 2020/21:53, s. 87).
5.5 Svar på forskningsfrågan
- Varför fattar Sveriges Riksdag, med anledning av Totalförsvarsbeslut 2020, beslut om
att upprusta det militära maktmedlet?
Den absolut största drivkraften till upprustning som denna studie påvisar är det förändrade omvärldsläget och rädsla att inte vara beredd om det värsta skulle ske. Den ökade ryska aggressionen med tydliga maktambitioner påverkar de politiska beslutsfattarna och skapar en politisk enighet om att den enda vägen som är framkomlig är att upprusta det egna militära maktmedlet för att både skapa en nationell tröskeleffekt och för att skapa internationell trovärdighet. Att det sedan i den politiska enigheten utkristalliseras olika politiska uppfattningar om hur denna upprustning ska ske faller sig naturligt. I det byråkratiskt-politiska perspektivet identifieras drivkrafter som är styrda av det politiska spelet där kompromisser och förhandling styr utfallet av beslutet, vilket i sin tur påverkar vilken grad av militär effektivitet som uppnås med upprustningen. Politiska frågor som inte är direkt kopplade mot försvarspolitik blir påverkansfaktorer i ett sådant politiskt spel. Drivkraften att värna egna intressen kommer i disharmoni med drivkraften som ligger till grund för beslut om upprustning, det försämrade omvärldsläget. Denna disharmoni kan skapa beslut, som trots uppvisad bred politisk enighet, inte blir det beslut som hade maximerat den militära effektiviteten. Det skapas en obalans mellan militära resurser och strategiska målsättningar vilket kan göra att det blir svårt att utveckla önskad militär effektivitet (Brooks 2007a, s. 3). En annan tydlig politisk drivkraft är
Sida 50 av 60 att en upprustning ska vara hållbar och långsiktig. Historien har utvisat att nedrustningen under 90-talet i kölvattnet av tanken om den eviga freden var ytterst kortsiktig och kostsam.
6 Diskussion
Under detta avslutande kapitel genomförs inledningsvis en resultatdiskussion där koppling sker med forskningsöversikten i kapitel två där resultatdiskussionen avslutas med ett antal slutsatser. Därefter sker en reflektion av studiens genomförande med fokus på studiens vetenskapliga förhållningsätt. Avslutningsvis ges förslag på fortsatt forskning inom denna studies forskningsfält.
6.1 Resultatdiskussion
Resultatet av denna studie visar klart att den dominerande drivkraften till att upprusta Sveriges försvarsförmåga var det försämrade omvärldsläget, något som framkommit i samtliga tre teoretiska perspektiv. Det går även att se spår av andra drivkrafter i beslutet vilket påvisar komplexiteten i politisk beslutsfattning om det militära maktmedlet. Denna studies forskningsöversikt visar komplexiteten av de tvärvetenskapliga faktorer som kan påverka strategisk beslutsfattning. Dels påverkas beslutsfattarna av den verklighet som sker i vår omvärld men även sociala konstruktioner och olika övertygelser påverkar. Det tydligaste exemplet på det förstnämnda är svenska beslutsfattares reaktion och den förändrade politiska retoriken efter den ryska annekteringen av Krim 2014, något som Edström m.fl. beskriver som en extern chock som upplevdes överraskande trots att Ryssland visat maktambitioner redan 2008 genom kriget i Georgien (2019, ss. 115, 147). Med detta resonemang förstås beslutet att upprusta vara drivet av realism där upprustningen blir en reaktion på verkliga händelser som har en direkt påverkan på hur vi uppfattar direkta hot i vår närhet, något som Edström m.fl. framhåller i sin studie (2019). Den expansion som NATO genomförde genom att göra ett flertal öststater medlemmar i NATO efter kalla kriget bidrog inledningsvis, å ena sidan, till uppfattningen hos väst om evig fred och stabilitet men å andra sidan upplevde Ryssland en förändring i maktbalansen i regionen och påbörjade en upprustning och öppet började visa tydliga maktambitioner (Gardner 2016, ss. 491–492). Ryssland skapar Anti-Access – Area
Denial (A2-AD) område och avreglar NATO och EU i Östersjöområdet genom en stark militär
närvaro i exklaven Kaliningrad, något som direkt påverkar Sveriges säkerhetsstrategi (Lopata 2018, ss. 317–318). Denna instabila regionala säkerhetssituation som Lopata beskriver kan
Sida 51 av 60 kopplas mot Sveriges drivkraft, styrd av realism, att upprusta den nationella försvarsförmågan. Förståelsen hos beslutsfattarna att det kan bli nödvändigt att möta hot med vapenmakt har blivit tydligare och att en konflikt i vårt närområde oundvikligen kommer att påverka Sverige på ett eller annat sätt är en faktor som stödjer principen om upprustning.
En fråga i Totalförsvarsbeslutet som varit i fokus är bildandet av nya regementen där den tydligaste utmaningen varit i vilken grad politiken ska styra professionen om framförallt den geografiska placeringen av de nya organisationsenheterna. 90-talets tydliga karaktär av nedrustning och alternativa metoder att skapa nationell säkerhet har ökat klyftan mellan de politiska beslutsfattarna och den militära professionen, något som Arita Holmberg tar upp i sin studie som en negativ påverkansfaktor när behovet av att skifta från nedrustning till upprustning uppstår (2015). Detta ger en politisk diskrepans om hur detaljstyrande politiken ska vara gentemot Försvarsmakten. Denna diskrepans kan sannolikt härledas till den egna politiska agendan där utrymme åt regionalpolitiska frågor ges till förmån för den egna förda politiken på en central nivå. Å andra sidan kan graden av detaljstyrning påverkas av att politikerna ska ha ett holistiskt synsätt som ger dem den överblick som krävs för att fatta hållbara beslut. Försvarsmakten å sin sida agerar på styrningar från regering och riksdag men är den egna myndigheten närmast vilket kan påverka den totala bilden negativt om det bortses från faktorer som ligger utanför Försvarsmaktens ansvarsområden i ivern att göra det bästa för den egna myndigheten i en given situation. Med behov av upprustning följer ett behov av en ökad förståelse mellan politiken och Försvarsmakten för att ytterligare stärka samsyn inför beslut som påverkar det militära maktmedlet (Christiansson 2020). Det måste vara en balans mellan de medel som Försvarsmakten förfogar över i relation till de strategiska mål politiken sätter, där medel inte alltid kan översättas till materiella resurser utan även de sociala och kulturella strukturerna spelar in där det är avgörande hur integrerad samhället och Försvarsmakten är med varandra (Rosen 1995, s. 6; Brooks 2007a, s. 3). En ökning av den allmänna värnplikten med flera utbildningsplatser spridda över en större geografisk yta i Sverige, som Totalförsvarsbeslutet innebär, kommer på sikt bidra med en ökad integrering och en ökad folkförankring av Försvarsmakten i samhället. Trots skillnader i temporal- och omvärldskontext kan vissa konstruktivistiska likheter identifieras i denna studies analys med Robert Grattan m.fl. analys av Storbritanniens försvarsbeslut 1998. Grattan m.fl. slår fast att den konservativa oppositionen ansåg att Storbritanniens internationella anseende som stormakt avsevärt skulle
Sida 52 av 60 försämras, framförallt inom försvarsindustrisektorn, om de nedskärningar som Labour i regeringsposition föreslog (2015, ss. 305–306). Denna studie har identifierat att delar av det borgerliga blocket, Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna, ansåg att för Sveriges internationella trovärdighet och upprätthållande av att vara en stat som visar ansvar avseende internationell krishantering var det mycket viktigt att upprusta en krigföringsförmåga med förmåga att verka krigsavhållande och vara robust med en klar förmåga att delta i internationella militära insatser (Jonson 2021; Motion 2020/21:3429, s. 2; Motion 2020/21:3747, ss. 2–3). Denna historiska uppfattning om Sverige som en nation som ställer upp vid internationella kriser blir ett viktigt incitament när politikerna ska forma nationella säkerhetsstrategier och ta hänsyn till den förda utrikespolitiken (Doeser 2017, s. 742).
Denna studies resultat identifierade även hållbara och långsiktiga beslut som en drivkraft för upprustning. Ett flertal politiker framhöll detta som ett argument vid debatter och inlämnade motioner där även läxan av att lära av historien var en viktig del (Jonson 2021; Motion 2020/21:3429, s. 2; Motion 2020/21:3747, ss. 2–3; Riksdagens protokoll 2020/21:53, s. 72). Den stora utmaningen med detta är att historien kan hjälpa oss att förstå till viss del men den kan aldrig hjälpa oss att förutse framtiden och hantera den ovisshet som den bär med sig, något som Colin S. Gray argumenterar för (2008, ss. 325–326). Trots denna ovisshet som all långsiktig planering omgärdas av måste den göras och historiska lärdomar ska hjälpa till att undvika att beslut fastnar i en nutidskontext och hänsyn tas till egna kognitiva begränsningar, komplexa system som kan påverka utfall och att kännedom om motståndaren kan hjälpa till att förstå framtiden, dock måste det finnas en medvetenhet om att slumpmässig ovisshet alltid kommer att påverka fattade beslut (Frühling 2006, s. 19).
6.2 Slutsatser
En förändrad omvärld styr synen på det militära maktmedlet. Den politiska retoriken om, och dess drivkrafter till, att upprusta det militära maktmedlet formas av hur det externa hotet uppfattas. Dock präglas politiska beslut av en inneboende förklaringsfaktor där politiska, och/eller andra intressen, genom köpslående och förhandling påverkar utfallet av beslutet och ger ett resultat som är byggt på kompromisser. Politiska frågor utan direkt bäring på försvarspolitik kan på detta sätt komma att påverka en stats uppfattning och förhållningssätt till det militära maktmedlet.
Sida 53 av 60 Historiens påverkan vid politisk beslutsfattning om det militära maktmedlet måste beaktas för att skapa hållbarhet och långsiktighet i den förda säkerhetspolitiken. Framtiden är omöjlig att förutse men ovissheten måste hanteras och där kan historien ge en grov inriktning om vilka vägval som bör göras och vad som bör undvikas. Det är kostsamt att kortsiktigt växla mellan nedrustning och upprustning på grund av uppfattade förändringar i omvärlden.
Politiken ska styra det militära maktmedlet men detaljer i politiska beslut bör fattas i tät dialog med professionen med en strävan att uppnå en ökad militär effektivitet. De strategiska målsättningarna måste harmonisera med de militära förutsättningarna vilket uppnås genom att politiken och militären närmar sig varandra ytterligare.
6.3 Reflektion
Studiens vetenskapliga förhållningssätt har passat bra för denna typ av undersökning. Den deduktiva ansatsen där teorin från Allison & Zelikows tre olika perspektiv varit ramverket från vilken undersökningen utgått från har använts för att förenkla den komplexa verkligheten som strategisk beslutsfattning innebär. De svagheter som vald teori tidigare påvisat har hanterats vid operationaliseringen genom att de frågeställningar/indikatorer som används vid analysen varit specifika för just denna studie. Detta skapar en god begrepps- och internvaliditet som säkerställer att studien har mätt det som avsetts mätas. Allison och Zelikows teori har med denna teorikonsumerande studie visat sig ha förklaringskraft i en kontext där hotet inte är direkt och beslutsprocessen som analyseras sträcker sig över en längre tid. Teorins förklaringskraft har tydliggjorts i alla tre perspektiv som analyserats vilket ytterligare stärker denna studies begrepps- och internvaliditet.
Att bara använda ett fall vid studien kan, enligt resonemanget i metodkapitlet, påverka extern- och internvaliditeten negativt. Då Totalförsvarsbeslut 2020 är uttryck för ett paradigmskifte, där upprustning återigen står i fokus, hade en flerfallsstudie med tidigare försvarsbeslut sannolikt påverkat internvaliditeten mer negativt på grund av stora kontextuella olikheter i de olika besluten. Då denna studie har en tydlig forskningsdesign och använder en prövad teori som uppvisat generaliserbarhet i tidigare studier kan denna studies resultat användas som vägledning, genom analytisk generalisering, under andra liknade förhållanden och öka externvaliditeten.
Sida 54 av 60 De semistrukturerade intervjuerna var tänkt att komplettera det som stod att analysera ur primärdatat i form av den textdokumentation som användes. De tillfrågade informanter från försvarsutskottet som deltog i studien bidrog framförallt till att bekräfta det som framkom i de textdokument som användes i studien, vilket bidrog till att förstärka studiens empiri. Liberalerna, Kristdemokraterna och Miljöpartiet var inte representerade bland informanterna men tillräckligt underlag från dessa partier för denna studie stod att finna i övriga dokument. På grund av pandemin var intervjuerna styrda att genomföras med stöd av digitala hjälpmedel vilket kan ha begränsat insamlingen något men sannolikt inte påverkat resultatet. Då studien bygger på primärdata och på intervjuer av informanter som var delaktiga när underlag för Totalförsvarsbeslut 2020 togs fram stärker det äkthets-, oberoende och samtidighetskriteriet i studien (Esaiasson m.fl. 2017, s. 294). Dock identifierades att de svar som framkom under intervjun inte avvek i någon större grad från det informantens parti stod för vilket kan påverka tendenskriteriet då informanten sannolikt bara tog upp sådant som ligger inom ramen för det egna partiets intressesfär vilket hanterades med en medvetenhet om den faktorn (Esaiasson m.fl. 2017, ss. 294–295).
Det selektiva urvalet av informanterna byggde på centralitet och det gjorde att valet föll på ordinarie ledamöter i försvarsutskottet (Esaiasson m.fl. 2017, s. 267). Då studiens syfte var att fånga de politiska drivkrafterna bakom upprustning av det militära maktmedlet avgränsades informanterna till politiker med koppling till försvarsutskottet. Om studiens omfång och tidsdisposition varit större hade informanter ur en bredare politiskt krets samt ur Försvarsmakten säkerligen kunnat bidra till en ökad förklaringskraft men det hade sannolikt inte påverkat resultatet från denna studie.
Denna studies inomvetenskapliga bidrag till krigsvetenskapen är hur politiska beslut är kopplat mot det militära maktmedlet och vilka politiska drivkrafter som styr det politikerna beslutar om. En ökad förståelse för politiska beslut ger den militära professionen en större möjlighet att komma beslutsfattarna närmare och kan på sikt bidra till en ökad militär effektivitet genom balans mellan politiska mål och militära medel.
Utomvetenskapligt och i en större strategisk kontext bidrar även denna studie till en ökad förståelse för en småstats skapande av militära maktmedel sett ur ett statsvetenskapligt perspektiv vilket denna studies slutsatser visar.
Sida 55 av 60