Att vara samordnare har som redan nämnts inneburit en svår balansgång mellan olika roller som ibland kan tänkas vara svåra att förena. Å ena sidan skulle samordnarna ursprungligen försöka närma sig ungdomarna för att vara ett ”stöd för den unge” (Samordnarrollen inom Vårdkedjeprojekt ungdom
– MVG, SiS 2006) och tillvarata deras intressen, å andra sidan ska samord-
narna även skapa goda relationer med socialtjänsten och med institutionerna, främja dessa aktörers samverkan och därigenom säkerställa en fungerande vårdkedja (ibid). Valet mellan dessa hållningar blev den administrativa lin- jen (diskuterad i kapitlet ”Den administrativa hållningen”).
Dessutom handlar arbetet också om att vara någon form av informell kon- trollinstans beträffande de professionellas insatser, även om samordnarna ofta försökt tona ner kontrolldimensionen av sitt arbete. Men när innehållet och resultatet av insatserna ska granskas för att ”kvalitetssäkra vården” (ibid), så blir det ofrånkomligt att arbetet av andra aktörer kan uppfattas som, och de facto också innebär, en form av kontroll.
Hur ska man kunna förena alla de olika roller som samordnarna förväntas ha? Svaret blir sannolikt att man inte kan det. Något måste betonas starkare medan något annat ges lägre prioritet. Detta är sannolikt den viktigaste förkla- ringen till varför samordnarna under projektets gång flera gånger efterfrågat och velat diskutera tydligare riktlinjer för hur de ska prioritera bland sina arbetsuppgifter. Intrycket är att betoningen efterhand har kommit att ligga på en planerande och mer ”administrativ” roll för samordnarna, delvis kanske på grund av att samordnarna upplevt det som besvärande i förhållande till socialtjänsten och institutionerna om deras relation till den unge skulle bli alltför ”nära” (och därmed kanske närma sig den behandlande roll som de av projektledningen fått besked om att undvika).
Intrycket från såväl fältobservationerna som intervjuerna med samordnare är att betydelsen av planering, särskilt långsiktig sådan som inkluderar även tiden efter institutionen, är något som prioriterats av samordnarna i arbetet med vårdkedjan. En anledning till att projektets fokus i hög grad riktats mot att planera vården för ungdomarna kan vara att många samordnare gett ut- tryck för att de uppmärksammat brister inom detta område både beträffande socialtjänsten och institutionerna. Vid observationer och intervjuer har det framkommit flera synpunkter från samordnarna om att planeringen inte alltid fungerar som den ska: att man ibland enligt samordnarna väntar alltför länge med att fatta beslut om vad som ska hända med ungdomarna efter institu- tionstiden, att den unge och familjen inte engageras i planeringen i tillräckligt hög grad, att man inte ser till att alla aktörer kring de unga medverkar vid mötena, att man arbetar med alltför abstrakta mål för ungdomarna (till ex- empel ”fungerande skolgång” eller ”rikare fritid”) som inte är konkretiserade med avseende på nödvändiga delmål och ansvaret för insatserna.
Frågan om planering är en fråga som samordnarna, bland annat med hjälp av den så kallade överenskommelsen, ansträngt sig för att lyfta och tydlig- göra i samband med MVG-projektet. Samtidigt har en del av personalen inom socialtjänsten och institutionerna påpekat att tanken om långsiktig och tydlig planering inte är något nytt för dem. Ibland har detta förmodligen varit en av anledningarna till den skepsis som funnits mot MVG-projektet. Man har uppfattat det som att samordnarnas insatser i någon mån varit ”överflödiga” eftersom de inte bidragit med några nya tankegångar, utan snarare krockat med vad man betraktar som redan väl fungerande rutiner.
Samverkan mellan olika professionella aktörer har under senare år varit föremål för intresse såväl bland forskare som bland myndigheter. I Samverkan
i re/habilitering – en vägledning (Socialstyrelsen 2008) beskrivs ett antal faktorer
som kan gynna respektive missgynna samverkan. Detsamma gäller diskus- sionen i Strategi för samverkan – kring barn och unga som far illa eller riskerar att
fara illa (Myndigheten för skolutveckling, Rikspolisstyrelsen & Socialstyrelsen
2007).
Vaga och otydliga mål anses vara en faktor som kan hämma samverkan mellan olika aktörer. Den bild som framträder i de dokument som definierar samordnarrollen kan betraktas som ”vag” (i betydelsen övergripande for- muleringar som ”kvalitetssäkra vården” eller ”stöd för den unge” som inte närmare specificerar hur arbetet ska utföras) men även i någon mån motstri- dig. Det framgår inte helt klart hur samordnarna ska prioritera bland de olika målsättningarna, vilket lett till ett handlingsutrymme som i positiv mening kan beskrivas som ”flexibilitet” men som också kan beskrivas som en oklarhet beträffande vad samordnarskapet egentligen handlat om.
Den nämnda flexibiliteten beträffande arbetsrutinerna är dock inget som är unikt för MVG-projektet och samordnarnas arbete. Det är ett välkänt fenomen inom kvalificerade serviceyrken att professionella yrkeskategorier som soci- alsekreterare, kuratorer, psykologer och andra i det praktiska arbetet har ett visst handlingsutrymme i förhållande till fastlagda rutiner och policys (Lipsky 1980). Ett visst manöverutrymme är nödvändigt, eftersom det inte är prak- tiskt möjligt att ha en policy som förutser och definierar hur man ska handla i alla tänkbara situationer. Samtidigt kan det vara problematiskt, inte minst i ett förändringsorienterat projekt som MVG, eftersom en alltför långtgående flexibilitet gör det svårare att fastställa vad det egentligen är som projektet har bidragit med i det konkreta arbetet. Flexibiliteten har också som tidigare nämnts inneburit en svårighet för de deltagande aktörerna att förutse vad man kunde förvänta sig av samordnarna.
Tydlighet beträffande rollfördelningen i samarbetet är en annan dimension som nämns som viktig för lyckad samverkan (Socialstyrelsen 2008; Myndig- heten för skolutveckling, Rikspolisstyrelsen & Socialstyrelsen 2007). Även här kan det hävdas att denna tydlighet inte alltid uppfyllts inom ramen för
MVG-projektet. Det är också viktigt att fördelarna med samarbetet anses vara större än det merarbete som kan bli följden av samarbetet. Detta förefaller inte heller alltid varit uppfattningen bland samarbetsaktörerna. I vissa fall har samordnaren definierats som en person som kräver extra tid (en person till att hålla informerad) eller som att samordnaren är ”i vägen”.
Det som samordnarna själva framhåller som en viktig del av sitt arbete (att ”säkra vårdkedjan” och se till att det görs en långsiktig planering för ungdomarna) har av samarbetsaktörerna ibland beskrivits som något som redan görs. Om de insatser samordnarna menar att de kunnat bidra med i samband med MVG-projektet inte ansetts vara nödvändiga och efterfrågade saknas den samstämmighet kring samarbetsformerna som hade behövts för en fullt lyckad samverkan inom projektet.
Samtidigt är denna bild inte entydig, utan som tidigare nämnts finns det exempel på fall där samarbetet ändå har fungerat väl. Det finns en stor va- riation i hur samordnarnas insatser har mottagits, tolkats och upplevts – från överflödiga och oönskade till nödvändiga och efterfrågade.