Samverkan mellan begreppen trygg bas, inre arbetsmodeller, intermediära

Utifrån analysen av barnens uttryck, verbalt och tankemässigt runt ritningsaktiviteterna och tillägnandet, blev en mer ingående samverkan mellan studiens olika begrepp synlig. När barnens utforskarsystem antogs vara aktivt i samverkan med det intermediära området, framstod det som att barnen använde sig av strategier på olika sätt. Detta förstods utifrån barnens berättande och agerande runt olika ritningsaktiviteter och tillägnande. I de sex analysteman syntes även detta, men fick en närmare förklaring genom begreppen: Trygg bas, inre arbetsmodeller, intermediära området, övergångsfenomen, symbolisering, övergångsobjekt och barns internaliserande av olika objekt och emotionella handlingar från vuxenvärlden. Dessa verktyg blev synliga både var för sig och i samverkan i de situationer när barnen ville tillägna sina teckningar till någon, vilket i de flesta fall var till en nära anknytningsperson.

När barnens utforskarsystem var aktivt och de tycktes befinna sig i det intermediära området, förstods det att barnen utforskade i ritningsaktiviteterna genom att använde sig av sina inre arbetsmodeller (Bowlby, 1988), vilka är resultat av en erfarenhetsbank med samlade minnen som barn fått genom att ha blivit lugnad av en nära anknytningsperson när de visat anknytningsbeteende (ibid). Dock menas inte att jag på något vis med säkerhet kan säga att barnen antingen var eller ej tryggt anknutna, eftersom barn har en inneboende motivation av att knyta an till någon nära person som kan både beskydda och stötta dem (Bowlby,1988).

Dessa begrepp från anknytningsteorin tycks då ha flera beröringspunkter med det intermediära området. Detta på grund av att det även här finns ett känslominne av att ha fått hålla på med övergångsfenomen och övergångsobjekt genom fantasi, lek och kreativitet för att kunna föreställa sig sig själv i relation till andra (Winnicott, 1971). Övergångsobjekten blir således

vårdare. Jag kommer dock att återkomma till en diskussion om symbolism i förhållande till övergångsobjekt längre ner i diskussionen. Winnicott (1971) menar att övergångsobjekten hjälper barnen när de är på förskolan, via en fysisk nalle eller ett mönster av ljud och rörelser, att minnas bilden av hur det känns att bli omvårdad av den nära föräldern (ibid). Här finns då en fundering om dessa mönster även skulle kunna omfatta tankemönster? Utifrån gemensamma och kompletterande beröringspunkter mellan anknytningssystemet och det intermediära området med tillhörande trygghetsbegrepp och tankemodeller, kan dessa i sin tur samverka med barnens ritningsaktiviteter och begreppet internalisering av den yttre världen.

En komplexitet i kombination av utforskar- och anknytningssystemet, och det intermediära områdets samverkan med forskning över barnens kreativa ritande och tillägnande av sina teckningar är synligt i analysen. I flera teman finns situationer med tecken på att barnen internaliserat kunskaper och symboler från sin yttre värld/vuxenvärld. Kunskaper exempelvis när en dinosaur kläcks, när vatten rinner i rör, siffror, bokstäver, elektrisk koppling och egentillverkad mandala. Klerfelt (2006) beskriver olika perspektiv som barns bilder kan tolkas utifrån, där den universella teorin menar att barn ritar sin kunskap om saker, vilket barnen i denna studies ritande är tecken på. Vidare beskriver hon konventionsteorin som säger att barn ritar det de ser (ibid), vilket jag tänker barnen i föreliggande studie också gör genom att internalisera symboler – som glada gubbar, ängel och ängelkatt, en födelsedagskaka, bil med handtag, regnbåge, julgran och julklappar till sina ritningsaktiviteter till interaktiva sociala sammanhang vilket beskriver det tredje perspektiv, sociokulturella som Aronsson (1997) redogör för i sin forskning. Samtidigt kan det jämföras med Klerfelts (2006) studie där det även framkommer att barnen skildrade figurer och kulturella symboler med sociala positioner och affektiva känslor som rädsla, ledsamhet, makt, elände och tillfredsställelse i sina bilder. Klerfelt beskriver att språket utgörs av socialt delade symboler av socialt delade system inom grupper i samhället, där de fungerar som ett sätt att kommunicera inom den gruppen. Genom detta system kan ett barn ta sig över nutid till dåtid och bortom sig själv (Klerfelt, 2006). Detta visar sig också i studiens resultat; att barnen hade erövrat språkets symbolik, ibland med underförstådd mening och genom att använde socialt skapade symboler som hade skilda betydelser i flera dimensioner (Klerfelt, 2006). Barnen i föreliggande studie visar också på att de gemensamt tycks utveckla och utvecklar sådana kollektiva symboliska system när de kommunicerar och bygger gemensam förståelse för hur någonting kan förete sig. Ett exempel på det är barnen i temat, tänka om döden (5b) där barnen föreställer sig vad en ängelkatt är genom att Moa delger

sin erfarenhet av döden, vilket Linnéa tycks försöka symbolisera till sin egen förståelse om vad en ängelkatt genom deras kommunikation och ritande.

Alla barnens symboler i denna studie visar att de internaliserat dessa från vuxenvärlden där föräldrar har en stor del. Detta är något som även Corsaro (2015) styrker när han skriver att familjen har nyckelroll i att introducera symboliska och materiella aspekter till barns kultur. Han menar dock att familjen även är den som förser barn med emotionell support (ibid). Barnens bilder skildrar även sociala positioner och känslor som de internaliserar i tankeprocesser i ritningsaktiviteterna. Där blir de markörer för barnen till att förstå sig själv och andra (Aronsson, 1997; Klerfelt, 2006). Temat att tänka om döden (5.6) är åter igen ett exempel på detta: Barnen tänker om sina nära anhöriga där de tycks använd sig av olika verktyg i samverkan med varandra. Barnen utforska från en trygg bas och befinner sig samtidigt inom det intermediära området där de kan föreställa sig om döden och deras relation till den genom att ha internaliserat sociala symboler och känslor från familjekulturen. Antingen delger barnen- eller får ta del av andras erfarenheter för att förstå sig själv i relation till omvärlden. Att då rita en teckning med samverkan av dessa olika verktyg och tillägna teckningen till sina anhöriga som gått bort, eller till kompisens katt, eller tillägnandet i själva tanken, kan då antas hjälpa barnet att befästa både känslokunskap och symbolik i hela processen.

Barnen visar också stor kunskap om sig själva då de berättar att de gärna ritar när de exempelvis är ledsna. De vet hur de ska gå till väga (genom de olika tanke- och minnesverktygen) och vilka markörer som gör dem glad när de är ledsna (5.7). Detta kan jämföras med Maagerø och Sundes (2016) studie där två grupper av barn, en i Norge och en i Libanon ombads rita teckningar utifrån känslorna rädd kontra glad. De teckningar som skildrade känslan glädje visade att barn oavsett var de bor i världen har kunskaper om vad som gör dem glada. Det dessa barn ritade, liksom barnens teckningar i denna studie, samt övriga forskningsresultat (jämför Aronsson, 1997; Klerfelt, 2006 & Günindis, 2015) visar att barnen använder sig av ljusa kulörta färger, med interaktiva trygg människor och miljöer (Maagerø & Sunde, 2016).

Ytterligare en intressant aspekt när det gäller barnens internalisering av både materiella symboler och känslor från vuxenkulturen, var vid temat, med syfte om återgäldande (5.4). Tre barn ritade teckningar som de skulle ge till sin förälder, där anledningar tycktes vara att få något

barn över tid succesivt blivit utbildade till individualiserade, självständiga konsumenter, men att det är forskare inom handels- och reklambranschen, som framtvingat barns röster i syfte att naturalisera barns lust och begär till saker till förmån för handeln (Cook, 2016). En tanke går då till den problematik föräldrar står inför att kunna hantera detta, eftersom föräldrar enligt Corsaro (2015) är de som visar vägen- och förser barn med materiella saker. Haley Davies (2015) hävdar att vi i inte får begränsa oss när vi tänker om utbyte av gåvor, när det handlar om barn, eftersom presentgivande inom familjen är vanligt i barnens kultur med tanke på födelsedagar och högtider. Davies vill istället mena att barn är uppmärksamma på hur presenter ges, hur de är kodade eller om det finns en tanke bakom eller ej (Davies, 2015). Detta kan då sättas in i den kontext som istället framträder vid andra varianten i samma tema (5.4), där barnet vill visa tacksamhet genom att ge en teckning till en snäll förälder för att de får gå på Xxxxxx. Marshall, Sahlins (1969) skriver att flödet av materiella saker i relationer mellan människor har en tendens att visa status på människor. Vilket skulle kunna vara en sådan symbolisk handling som barnen i temat 5.4 avkodat och drar slutsatser att smickra med en teckning skulle generera att få något i utbyte. I detta får inte glömmas att barnen kan tänkas förstått den makt både föräldrar och pengar har när det gäller att kunna köpa och uppleva saker. Elisa Jayne Bienenstock och Alison J. Bianchi (2004) har studerat forskning som hävdar att missgynnade2 _{personer i}

samhället saknar resurser för att ge presenter, men deras studie visar snarare att det är de som kommer från missgynnade grupper som ger flest presenter, och som genom det får chans till mer inflytande (ibid). Här skulle då barnen räknas till de ”missgynnade” ur ekonomiskt synpunkt och därför inte har makten att styra flödet av gåvor på samma vis som föräldrarna (Davies, 2006). Med tanke på den kultur av gåvogivande barnen internaliserar från hemmen om hur presenter är kodade och hur gåvor/presenter ges, kanske också anledningar som att smickra i syfte att få något i gengäld kan bli ett resultat av detta som Komter (1996) menar. Det tredje barnet och varianten på samma tema (5.4) handlade om att barnet ville ge sin teckning till föräldern eftersom föräldern säger ”bra saker hela tiden till henne” (3b: 5.4). Alla tre varianterna tänker jag kan sättas i relation till Faigenbaums (2005) påstående om att barn inte vill ha saker eller (känslor) av girighet, utan det handlar om känslan av att materiella saker är en test för kärlek och erkännande. Utifrån detta och med tanke på studiens syfte, att barn oftast gör saker/teckningar som de ger till dem de älskar, kan förstås som att barn aktivt söker efter tecken hos föräldrar, dels om deras betydande relation, och dels efter tecken som bevis på att barnen har betydelse för dem (Davies, 2015).