Inom en verksamhet skall arbetsgivaren bedriva internkontrollarbete, denne skall arbeta med det systematiska arbetsmiljöarbetet samt fullfölja sitt ansvar gällande exempelvis rehabilitering enligt Arbetsmiljölagens tredje kapitel. Dessa kan betraktas som grundläggande aspekter som bestämmelserna i påföljdskatalogen reglerar. I Arbetsmiljölagens åttonde kapitel regleras det rättsliga ansvaret som kan utkrävas om arbetsgivaren eller arbetstagaren orsakar en persons död, kroppslig skada, sjukdom eller annan situation som kan innebära skada för annan person. Rättsligt ansvar kan även utkrävas av en juridisk person, exempelvis ett aktiebolag. Om ett aktiebolag skulle åsidosätta sina skyldigheter i sin verksamhet kan det ådömas straff.217 En arbetsgivare som bryter mot de arbetsmiljörättsliga bestämmelserna kan åläggas en påföljd vilka kan utdelas i olika former. Påföljden kan resultera i en avgift, ett skadestånd, förverkning av egendom, böter eller fängelse. Det finns situationer där även arbetstagarna kan bli skyldiga att betala skadestånd eller betala böter om ett brott mot Arbetsmiljölagen begåtts.218
Påföljderna regleras Brottsbalken, Arbetsmiljölagen och Skadeståndslagen. Arbetsmiljöverket kan även sägas reglera delar av påföljdskatalogen genom att de har, som tidigare nämnts, en möjlighet att meddela föreläggande eller förbud gällande att vissa saker inom en verksamhet skall åtgärdas. Ett föreläggande eller ett förbud kan i sin tur sammanbindas med ett vite, om föreläggandet eller förbudet inte efterlevs kan vitet utdömas och agerar då påföljd. Vanligtvis föreligger det så att en juridisk person ådöms vite, och den fysiska personen ådöms straffpåföljderna exempelvis böter eller fängelse. Rent ekonomiskt sett så är vitesbeloppen större än bötesbeloppen. Arbetsmiljöverket har också möjlighet att ålägga verksamheter en sanktionsavgift istället för straff. Det är relativt ovanligt att föreskrifter uttrycker att verksamheten skall betala en sanktionsavgift, det finns endast ett fåtal.219
3.9.2 Bedömning
När man skall göra en bedömning av det straffrättsligt ansvaret är en av de grundläggande aspekterna att se till delegationen av arbetsmiljöuppgifter. Delegationen handlar, som tidigare nämnts, om vem som har det övergripande ansvaret för uppgiften. För att arbetsgivaren skall undgå det straffrättsliga ansvaret krävs det att delegeringen genomförts korrekt enligt alla be bestämmelser som finns på området. Vanligast är att arbetsgivaren erhåller det straffrättsliga ansvaret på grund av dennes huvudsakliga ansvar för arbetsmiljön, det är därmed relativt ovanligt att en arbetstagare ådöms det straffrättsliga ansvaret. Enligt rättspraxis finns det fem förutsättningar som skall uppfyllas för att straffansvar skall kunna utgå till en arbetstagare. Det handlar först och främst om att det skall finnas ett behov av delegering exempelvis på grund av verksamhetens storlek eller att uppgiften kräver specifik kunskap inom visst området som arbetsgivare eller annan med likartad ställning inte har. Den person som delegeras ansvar för arbetsmiljöuppgifter måste ha den erfarenhet som krävs samt vetskap om de faror arbetet kan föra med sig. Personen skall ha en relativt självständig roll i förhållande till sina chefer. Denne skall ha möjlighet att kunna besluta i svåra frågor, samt möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder.220
217 Zanderin, L, Arbetsmiljö, 2005, s.40f
218 Westergren, A., Englund, T., God arbetsmiljö, 2006, s. 51
219 A.a. s. 51ff
220
49
3.9.3 Ansvar
Det talas om två olika former av ansvar, ett icke juridiskt ansvar samt juridiskt externt ansvar. Det icke juridiska ansvaret innebär ett moraliskt ansvar, det vill säga, vilka signaler verksamheten ger till omgivningen, vad som kan anses rätt och fel i verksamheten samt hur arbetsmiljöfrågor hanteras. Det interna ansvaret tillgodoses genom att man vet hur ansvaret tillhandahålls samt vem det delegerats till. Det juridiskt externa ansvaret avser det straffrättsliga ansvaret med bestämmelserna som grund. Det handlar om den allmänna straffrätten som behandlas i Brottsbalken, den speciella straffrätten som regleras i Arbetsmiljölagen samt det skadeståndsrättsliga ansvaret som regleras i Skadeståndslagen (SkL) (1972:207).221
3.9.4 Brottsbalkens reglering
Straffpåföljden enligt Brottsbalkens tredje kapitel 7-9§§ regleras som följande. Om en person anses vållande till annans död så döms denne till fängelse i sex månader till fyra år om det skedde av grov oaktsamhet, fängelse i högst två år om det skedde av oaktsamhet och böter om det skedde av ringa oaktsamhet. Om en person anses vållande till kroppsskada eller sjukdom döms den personen till fängelse i högst två år om det skedde av grov oaktsamhet, böter eller fängelse i sex månader om det skedde av oaktsamhet och inget straffansvar utgår om det skedde av ringa oaktsamhet. Om en person anses ha framkallat fara för annan person döms denne till böter eller fängelse i högst sex månader om det skedde av grov oaktsamhet, inget straffansvar utgår om det sker av oaktsamhet eller ringa oaktsamhet. Straffregleringen infördes den 1 juli 1991 i Brottsbalken.222
Det är enbart fysiska personer som kan ådömas straffansvar för arbetsmiljöbrott enligt de gällande reglerna i Brottsbalken. Vem som bar ansvaret för arbetsmiljöuppgiften vid den inträffade händelsen utreds noggrant av polis och åklagare. Om inte delegeringen sker på korrekt sätt kan arbetsgivaren ådömas ansvar. För att arbetsgivaren skall undgå det straffrättsliga ansvaret så krävs det att delegeringen av arbetsmiljöuppgiften genomförts på ett regelrätt sätt. Delegeringen skall ske till personer som har den kunskap som krävs.223
Dom gällande företagsbot kan utgå om en juridisk person, i sin verksamhet, inte tillgodosett de lagar som gäller på det arbetsmiljörättsliga området. Detta regleras i Brottsbalkens 36 kapitlet 7-10§§.224
3.9.5 Arbetsmiljölagens reglering
Den speciella straffrätten avser regleringen i Arbetsmiljölagens åttonde kapitel som behandlar påföljder. Om en arbetsgivare eller arbetstagare, av uppsåt eller oaktsamhet, bryter mot ett föreläggande eller förbud, som meddelats med stöd av sjunde kapitlet 7-9 §§ Arbetsmiljölagen, kan densamme dömas till böter eller fängelsestraff kortare än ett år. Om däremot föreläggandet eller förbudet förenats med ett vite kan inte böter eller fängelse utgå som påföljder vilket regleras i åttonde kapitlet 1§ Arbetsmiljölagen. Om en arbetsgivare eller arbetstagare av uppsåt eller oaktsamhet, anställer en person som är minderårig i strid mot gällande regler i femte kapitlet 2§ första stycket eller föreskrifter som meddelats i enlighet med paragrafens tredje och fjärde stycke, så dömes denne till böter enligt åttonde kapitlet 2§ första punkten Arbetsmiljölagen. Ådömes böter gör en arbetsgivare eller arbetstagare som av uppsåt eller oaktsamhet, handlar i strid mot de gällande föreskrifter och regler som anges i
221 Zanderin, L, Arbetsmiljö, 2005, s.41
222 A.a. s.42
223
Westergren, A., Englund, T., God arbetsmiljö, 2006, s. 52f
224
50 åttonde kapitlet 2§ andra punkten Arbetsmiljölagen. Om oriktiga uppgifter lämnas till Arbetsmiljöverket gällande verksamheten kan den som lämnat uppgifterna ådömas böter enligt åttonde kapitlet 2§ tredje punkten Arbetsmiljölagen. Om en arbetsgivare eller arbetstagare, av uppsåt eller oaktsamhet, tar bort eller tar ur bruk en nödvändig skyddsanordning, kan denne om situationen blir allvarlig dömas till böter eller fängelse enligt åttonde kapitlet 2§ fjärde punkten Arbetsmiljölagen.225
Om Arbetsmiljöverket utfärdar en föreskrift gällande sanktionsavgifter och en överträdelse av dessa sker så skall inte domstolen döma enligt tidigare behandlade lagrum enligt Arbetsmiljölagens åttonde kapitel 5-10 §§. Sanktionsavgiften skall, i en sådan situation som anges i paragraferna, utgå till den fysiska eller juridiska person som var arbetsmiljöansvarig i verksamheten då överträdelsen inträffade enligt Arbetsmiljölagens fjärde kapitel 1-3 §§ samt 8 § 1 stycket. Arbetsmiljöverket måste ansöka om möjligheten att påföra en sanktionsavgift, det görs hos Länsrätten, om ett beslut skall överklagas görs detta till Kammarrätten. Det krävs dock ett prövningstillstånd. Sanktionsavgiften betalas till Länsstyrelsen och avgiftens storlek varierar, den kan utgå med lägst 1000 kronor och som mest 100 000 kronor.226
3.9.6 Skadeståndslagens reglering
I Skadeståndslagen finns möjlighet för en person som åsamkats skada att ansöka om ersättning. Skadeståndslagens tillämpningsområde har dock blivit relativt uttömt gällande den arbetsmiljörättsliga delen, vilket har sin grund i Lag om arbetsskadeförsäkring (1976:380) och diverse avtalsgruppsförsäkringar som exempelvis TFA (Trygghetsförsäkring vid arbetsskada).227
3.9.7 Rättsfall
Det finns en rad rättsfall som belyser komplexiteten vid bedömning av vilken påföljd som skall utdelas, samt till vem. Det första rättsfallet visar att domstolen ser till det enskilda fallet samt arbetsgivarens agerande. Rättsfallet handlar om en verksamhet där produktionsledaren dömdes för arbetsmiljöbrott, påföljden som utdelades var villkorlig dom samt dagsböter. Anledningen till anmälan var att verksamheten underlåtit sig att utföra en installation av föreskriven skyddsutrustning som krävdes i arbetet. Det ledde till att en arbetstagare avled på grund av verksamhetens oaktsamhet och slarv. Produktionsledare hade dessutom tidigare varit aktiv i arbetsmiljörättsligt arbetet, vilket låg till grund för domstolens bedömning gällande bötesstraffet då de ansåg att produktionsledaren borde varit medveten om riskerna. Domen avlades vid Göta Hovrätt, mål nr B 1143-03, dom 2003-11-06.
Det andra rättsfallet handlar om vikten av korrekt delegering, det krävs att delegeringen ges till en person som har kunskap samt möjlighet till inflytande i de arbetsmiljörättsliga frågorna. Fallet avser en verkställande direktör som arbetade inom ett verkstadsföretag. Domen som ålades honom var dagsböter, närmare bestämt 60 dagsböter á 400 kronor. Grunden för domen var att en arbetstagare sårades av en pressmaskin. Arbetsmiljöansvaret hade inte blivit delegerat, vilket den verkställande direktören varit väl medveten om. Han var även väl medveten om det faktum att han själv inte hade någon som helst möjlighet att kontrollera att de arbetsmiljörättsliga bestämmelserna efterföljdes inom hans verksamheter. Domen utdelades av Östersunds tingsrätt, mål nr B 493-03, dom 2003-11-19.
225 Zanderin, L, Arbetsmiljö, 2005, s.43 226 A.a. s.43 227 A.a. s.43
51 Det tredje rättsfallet handlar om att en arbetsgivare med ansvar för arbetsmiljön inte kan hänvisa till att en annan person, exempelvis en tidigare ansvarig, är skyldig till inträffade händelser på en arbetsplats. Det kan till exempel handla om att en arbetsgivare inte kan ålägga en tidigare arbetsgivare ansvar för bortplockade skyddsanordningar. Fallet avser en verksamhet där en riskbedömning genomfördes år 2001, bedömningen avsåg en specifik maskin där skaderisken framstod som stor. Det krävdes att maskinens funktioner var tvungna att kontrolleras manuellt, vilket innebar att en skyddsanordning krävdes tas bort vilket i sin tur ledde till en höjning av risknivån. Strax efter denna händelse delegerades det arbetsmiljörättsliga ansvaret för uppgiften till den åtalade arbetsgivaren. Efter en kort period kom en arbetstagare att skadas svårt vid användning av maskinen. Tingsrätten fastslog att den åtalade arbetsgivaren, som hade det arbetsmiljörättsliga ansvaret för uppgiften vid olyckan, inte kunde anses ansvarig för skyddsanordningens bortagning. Densamme kunde inte heller anses ansvarig för att nya säkerhetsföreskrifter inte inrättats. Dock ansåg Tingsrätten att arbetsgivaren borde ansvarat för att den bortagna skyddsanordningen återmonterades. Arbetsgivaren blev dömd för arbetsmiljöbrott med påföljden dagsböter. Domen avlades vid Mölndals tingsrätt, mål nr B 1365-03, dom 2003-12-04.
52