Sexuellt självskadebeteende – behövs begreppet?

Ytterligare ett viktigt subtema under temat definitioner var just synen på sexuellt självskadebeteende som ett eget område – med specifika omständigheter. Hos våra informanter fanns olika syn på behov av att avgränsa och specificera just denna typ av självskadebeteende.

Informanten Krister ger uttryck för att begreppet sexuellt självskadebeteende inte direkt diskuteras inom ramen för hans verksamhet, bara ytterst sällan. Han menar att det inte utkristalliseras några specifika former av självskadebeteende, utan att han att han ser på självskadebeteende på ett generaliserat sätt. Huruvida begreppet behövs tycker han är en svår fråga. Han menar att det är svårdefinierat och att det ingår som en ”liten del” inom självskadebeteende;

” /…/ jag vet inte om behovet finns i sig./…/ väldigt mycket kring just

ungdomsmottagningsverksamhet handlar ju väldigt mycket om sexualitet, så att… sexualiteten ingår i allting om man så säger. Det kanske låter lite sådär, men det är lite så faktiskt. Det är väldigt mycket sexualitet som finns i väggarna här…”

Krister använder den målande beskrivningen att sexualiteten ”finns i väggarna” på ungdomsmottagningen. Detta uttryck går givetvis att tolka på flera sätt, men han tycks vilja förmedla att den sexuella aspekten av människan är ”given” och ”självklar” för de professionella. Det skulle också kunna utläsas av detta uttryck att de är mycket vana vid alla former av sexuella uttryck och att de helt enkelt bara inte anser sig behöva just detta begrepp för att beskriva ett beteende. Detta kan ha både positiva och negativa implikationer, när vi talar om sexuellt

självskadebeteende. I teoriavsnittet förmedlade vi Gayle Rubins mening om behovet av att identifiera, beskriva och förklara erotisk orättvisa och sexuellt förtryck. Detta för att vi ska kunna undersöka ämnet sex med förfinade verktyg (Rubin, 2011). Hon förespråkade alltså en specialisering av just sexuella företeelser, och att detta är viktigt.

37

Risken med att se sexualiteten och kunskapen om den som självklar är att vi som professionella blir mer sårbara inför att styras av normerande föreställningar om sex, som kanske inte alltid är så pass inkluderande som socialt arbete bör ha för avsikt att vara. En positiv effekt skulle kunna vara att ”självklarheten” har som konsekvens att ämnet aldrig är långt borta, och att samtalen om sexualitet

uppmuntras. Vidare skulle det kunna ha som effekt att klienten blir sedd mer i sin helhet och inte definieras av ett specifikt beteende.

Värt att nämna kring Kristers reflektion är att den aktualiserar den viktiga frågan kring vad som skiljer just sexuellt självskadebeteenden från andra

självskadebeteenden, och om skillnaden är så pass stor att det behöver utarbetas specifika behandlingsalternativ för just denna typ av självskadebeteende.

Vår informant Anna var en av de få som hade fått ta del av fortbildning på ämnet sexuellt självskadebeteende. Hon uttrycker följande om det positiva med den specialiserade kunskapen som bjöds;

”Det var väldigt bra utbildningsdagar vi hade, och det var skönt för då fick vi lite ord på det vi hade mött under en längre tid. Vad är det här, som de håller på med faktiskt. Ehm. I olika grader och så. /…/ Och mycket som var… att man kände att ”det där behöver jag plocka med mig” eller ”åh vad bra, det där gör jag redan.” Det var skönt att få lite bekräftelse på det man gör och hur man kan tänka och så.”

Som vi kan se av citatet ovan ställer sig vår informant Anna positiv till begreppet sexuellt självskadebeteende då det sätter ord på den problematik som hon stött på i sin verksamhet men kanske inte kunnat sätta fingret på. Detta menar hon också möjliggör att få feedback på det sätt man tidigare tagit sig an problematiken samt att få nya infallsvinklar i hur man kan arbeta med fenomenet.

Vår informant Viveca ställer sig något mer tveksam till att i nuläget använda sig utav begreppet sexuellt självskadebeteende. Hon försöker beskriva vad begreppet kan tänkas innebära genom att beskriva det som att man [klienten] har sex på ett sätt som inte är för dennes egen skull och att det är ett slags sätt att hantera andra typer av känslor som exempelvis tomhet eller ångest, eller att kanske känna något överhuvudtaget. Hon uttrycker dock följande:

”Alltså, som jag förstår det så är det inte.. det finns ju inte begreppet ännu inom psykiatrin. Och eftersom inte det används inom psykiatrin så

använder vi det inte heller, utan vi kallar ju det för att skada sig med sex.”

Citatet ovan visar att det finns en viss ambivalens till begreppet sexuellt självskadebeteende. Samtidigt som vår informant ger uttryck för att ändå ha en viss förståelse kring vad begreppet kan tänkas innefatta uttrycks samtidigt en stark ovilja att använda begreppet eftersom det ännu inte används inom psykiatrin. Här kan vi åter igen knyta an till vilken makt psykiatrin har, genom exempelvis Diagnostic and statistic manual of mental disorders (DSM), att avgöra vad som är normalt eller patologiskt och därigenom också hur man talar om olika former av sexualitet. (Rubin, 2011) Det framgår inte av Vivecas resonemang vad en användning av begreppet ”sexuellt självskadebeteende” skulle ha för

implikationer som skiljer sig från att ”skada sig med sex”. Om hon syftar just på diagnosen sexuellt självskadebeteende som sådan, att den inte finns – samtidigt

38

innehåller ju uttrycket att skada sig med sex ändå värderingar och en problemformulering.