Vem är problemformulerare?

Ett viktigt subtema som vi identifierade när vi bearbetade vårt intervjumaterial var just frågan kring vem är problemformulerare i sammanhanget med sexuellt

självskadebeteende. Vi fann detta subtema relevant eftersom det står i stark relation till hur socialt arbete kan reproducera normalitetsbegreppet. Det blev uppenbart att problemformuleringen kan ske på flera nivåer, samt att det även kan bli sammanlänkat med lösgörande av ekonomiska resurser. Genom att ställa denna fråga till våra informanter fick vi också inblick i hur de relaterar till klientens egen bild av sin verklighet.

När vi frågar vår informant Lena vad hon tycker är viktigt att förmedla till personer som skadar sig själva genom sex uttrycker hon följande:

”/…/ alltså patienten har ju alltid tolkningsföreträde, tycker jag. /…/ att man möter den personen som kommer väldigt förutsättningslöst liksom. Utan att döma, utan att veta någonting i förväg.”

Att döma av uttalandet ovan ses patienten av denna informant som den som är problemformuleraren. Detta står i kontrast till vår informant Monica som uttrycker följande:

”Föräldrar också och socialtjänst är det väl liksom i samarbete tänker jag. Ofta så.. ofta så är ju inte ungdomarna kanske själva riktigt framme vid att tycka att det är ett så stort problem. Det brukar ju dröja lite innan de själva definierar liksom som ett stort problem.”

Även vår informant Viveca uttrycker genom följande hur samhället påverkar ungdomarna:

/…/ att det är personer som uppfattas som, eller har fått höra utav kamrater och så här att de skulle vara dåliga på olika sätt. /…/ en del av känslorna vad gäller skam och skuld och så kommer ifrån uppfattningar om hur man ska bete sig.”

35

Av citaten ovan går det att utläsa att det ofta är samhället och myndigheter som exempelvis socialtjänsten som anser sig vara den primära problemformuleraren framför ungdomarna själva. Samhället bör här inte endast ses som en direkt problemformulerare, utan även ett slags indirekt problemformulerare, då det skam- och skuldbelägger ungdomar som inte beter sig normalt utifrån den norm samhället har kring sexualitet. Detta går att kopplas till en av Rubins fem

ideologiska formationer; sexnegativiteten, vilken enligt Rubin är en västerländsk ideologi som betraktar sexualiteten i termer av en farlig, destruktiv och negativ kraft. Rubin hävdar vidare att sex inom denna kultur alltid behandlas med misstänksamhet och skuld tills den är bevisad oskyldig. (Rubin, 2011)

Vidare går det även att dra paralleller till Rubins sexuella värdehierarki vilken grundar sig på teorin om att den moderna, västerländska kulturen bedömer sexuella handlingar enligt ett hierarkiskt system av sexuella värden. Som tidigare nämnts är de som befinner sig högst upp i denna värdehierarki de som är gifta, heterosexuella och de som har reproducerande sex. Längst ner i den sexuella värdehierarkin finner vi b la sadomasochisterna, porrmodellerna och de som säljer sexuella tjänster. (Rubin, 2011) Således kan vi med hjälp av denna sexuella värdehierarki förstå hur samhället både direkt och indirekt dömer de ungdomar som har en enligt dem avvikande sexualitet.

Specialisten och psykologen Jenny berättar att i hennes verksamhet kommer uppdragen främst från socialtjänsten. Då verksamheten är privat krävs att socialtjänsten betalar behandlingen för att den skall kunna genomföras. Jenny uttrycker följande, när vi frågar vem som formulerar den unges problem när denne blir aktuell för behandling;

”Det är socialtjänsten kan man säga. /…/Ehm, om du undrar om vi behöver deras, om de behöver själva vara motiverade och tycka att de har en svårighet så är det inte så. Alltså, de flesta har ju mycket motstånd.”

Detta innebär alltså, att trots att Jenny och hennes kollegor gör egna riskbedömningar av de unga så är själva inträdet till behandlingen, och den kontakt som knyts mellan klient och behandlare, beroende av att

myndighetsutövare på socialtjänsten identifierar en sexuell praktik som problematisk, och den unges egen inställning tycks vara mindre viktig. Jenny berättar att hon anser att de professionella på socialtjänsten har en god kompetens för att göra denna bedömning, samtidigt tycker hon att det inte finns tillräckligt med sexologisk kunskap vare sig på psykologprogrammet eller

socionomprogrammet, men kanske lite mer på det sistnämnda. Jenny tycks dock kunna se att de professionella på socialtjänsten har bryderier kring just

definitioner;

”Men det är många som står där handtappade, vad ska man göra, det här kanske inte är nåt problem och är det ett problem? Och så. Så de är ganska tacksamma när de får träffa oss. Som bara jobbar med det här.”

På ungdomsmottagningen där informanten Anna arbetar ser det väldigt

annorlunda ut. När vi ber Anna beskriva sin roll inom verksamheten uttrycker hon följande;

36

”Eh, jag skulle beskriva den som… alltså, framförallt så är det ju den här höga frivilligheten. Att man kommer till ett kuratorssamtal helt frivilligt. Eh, och att jag jobbar verkligen enbart på ungdomens beställning om man säger. De är problemformulerare och eh, jag försöker leverera den form av stöd och råd eller ah, emellanåt blir det ju också behandlingsaktiga samtal, eh som ligger i linje med det dem efterfrågar.”

Av citaten ovan kan vi se en betydande skillnad i förutsättningarna för arbetet på en ungdomsmottagning respektive en mer specialiserad verksamhet. Den

specialiserade verksamheten tycks i högre utsträckning kunna bedriva sin verksamhet trots eventuella diskrepanser mellan klientens och behandlarens syn på situationen. Det är andra krav som ställs på myndighetsutövare inom socialt arbete, än på ungdomsmottagningar. Myndighetsutövaren behöver ibland föreslå och motivera även till insatser som klienten själv inte anser sig behöva. Enligt Jennys citat behöver dock dessa myndighetsutövare stöd och hjälp i sin egen problemformulering, som nog är långt ifrån självklar för dem. Detta tyder på en relativt stor instabilitet och godtycklighet vad gäller vilka som får en specialiserad hjälp.