Vårt syfte med denna uppsats var att undersöka hur definitioner av sexuellt självskadebeteende skapas dels inom verksamheter specialiserade på denna problematik men även bland kuratorer på ungdomsmottagningar. Vi valde att använda oss utav en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer med sex yrkesverksamma – tre från specialistverksamheter och tre från olika
ungdomsmottagningar. Genom dessa intervjuer var vårt mål att besvara våra tre frågeställningar; Vilka definitioner av sexuellt självskadebeteende förekommer hos våra informanter? Vilka föreställningar kring god respektive destruktiv
46
sexualitet ger de uttryck för? Vilka föreställningar om kön ger definitionerna uttryck för?
Av vår analys kan vi se att trots att sexuellt självskadebeteende ännu inte är ett vedertaget begrepp så finns hos yrkesverksamma en någorlunda bra uppfattning om vad definitionen av fenomenet skulle kunna vara. De yrkesverksamma har också överlag en någorlunda samstämmig definition av fenomenet, även om ett fåtal drar sig för att använda just begreppet ”sexuellt självskadebeteende.” Med internets framfart verkar problemet dessutom ha blivit vanligare, eller i alla fall mer synligt. En av våra informanter uttryckte även en viss lättnad över begreppet och menade att det var positivt att sätta fingret på den specifika problematiken.
Att döma av vårt insamlade material så finns det en viss ambivalens kring
sexualitet och normer. Även om våra informanter på många sätt ger uttryck för att reflektera mycket kring normer och värderingar som rör sexualitet, både
samhälleliga så väl som inom professionen, så kan vi samtidigt utröna att det trots detta finns vissa föreställningar kring vad som är en god respektive destruktiv sexualitet. Hos en del av våra informanter har vi funnit att det råder en ganska statisk och essentialistisk syn på sexualitet och sexuella praktiker medan det, som vi tidigare nämnt, hos många informanter finns en stark vilja att ifrågasätta och reflektera kring sexualitet och de normer och värderingar som råder kring dessa. Den starka viljan bland de yrkesverksamma att ifrågasätta normer och begrepp så som exempelvis ”socialt nedbrytande beteende” och ”normal sexualitet” tycks dock inte alltid tillräcklig. Samtidigt ifrågasätter vi om det verkligen är möjligt att som yrkesverksam inte ha vissa föreställningar kring normer när samhället med dess skrivna och oskrivna lagar berättar för oss hur vi ska förhålla oss till oss själva, omvärlden samt olika känsliga ämnen så som exempelvis sexualitet. Därmed, menar vi, blir det viktiga för de yrkesverksamma att förstå sina egna föreställningar och problematisera dessa för att kunna hjälpa sina klienter. En annan viktig fråga är huruvida försäljning av sexuella tjänster ska ingå i begreppet sexuellt självskadebeteende. Ett starkt skäl som talar för är just många behandlares starka ovilja att använda sig av begreppet prostitution när det gäller ungdomar som säljer sexuella tjänster. Genom denna ovilja att använda
prostitutionsbegreppet kan det tänkas att många ungdomar hamnar i ett slags ingenmansland där deras problematik inte ges samma dignitet eller ses som tillräckligt allvarlig. Därigenom kan det finnas skäl att tala om prostitution, eller försäljning av sexuella tjänster, som en del av begreppet sexuellt
självskadebeteende, för att kunna hjälpa dessa ungdomar. Att kalla de ungas beteende prostitution skapar samtidigt ett stort stigma och innebär att
yrkesverksamma dömer unga människor som säljer sexuella tjänster. Detta trots att försäljning av sexuella tjänster enligt svensk lagstiftning inte är förbjuden. Med andra ord talar samhället och behandlarna därigenom om för ungdomarna att deras beteende är fel och skamfyllt och att de inte har en god sexualitet. När vi ser på de resultat som denna studie gett så kan vi se att vårt ämne är komplicerat såväl som angeläget och aktuellt. Det spänner över en rad olika områden som alla är svåra att ringa in; betydelsen av förväntningar på kön, historiska värderingar kring sexualitet – samhällets normer och
socialiseringsprocesser och även det intrapsykiska tillståndet hos en individ. Individen som sådan är i sin tur starkt färgad av sina erfarenheter, positiva som
47
negativa – vilka alla fyller varje sexuell praktik med en specifik laddning, som det går att ifrågasätta huruvida en utomstående någonsin helt och fullt kan förstå och sätta sig in i. Således står vi, som försöker förstå fenomenet ”sexuellt
självskadebeteende” nästan inför en omöjlig uppgift. Men är det då lönlöst att försöka förstå detta fenomen? Det tror inte vi. Det bjuder dock en insikt om att den springande punkten i att närma sig fenomenet, utan att riskera att
omyndigförklara och sätta sig över den utsatte individen, handlar mycket om att just låta individen själv vara problemformulerare och att själv få definiera sina eventuella problematiska sexuella praktiker. I vårt resultat kunde vi se prov på både behandlare som inte ansåg att individen behövde se och erkänna sitt ”problem” samt behandlare som ansåg sig helt arbeta på individens beställning och egna villkor.
Det är rimligt att slutleda att om inte individer med ett sexuellt självskadebeteende var en form av ”normbrytare” och i någon sort ”konflikt” med samhället så skulle de inte vara aktuella att tala om inom socialt arbete. Det för oss tillbaka till en väldigt grundläggande fråga inom vårt fält; nämligen vad som är ett socialt problem. I vårt avsnitt om tidigare forskning nämnde vi hur forskningen tyder på att prostitution som fenomen inte kan tolkas på samma sätt när det gäller unga som när det gäller vuxna. Detta relaterade till att gråzonen mellan samtycke var större och sett utifrån, med lite distans, skulle det kanske kunna reduceras till ett slags ”ungdomens utforskande” – som alltså inte nödvändigtvis påverkar den unges självbild så till den grad att den identifierar sig som prostituerad. På samma sätt som det inom psykiatrin undviks att sättas vissa diagnoser på unga, (med anledning av att vissa symptom kan ”växa bort” med åren) skulle även en del av ungas tendens att sälja sex just ses som ett slags utforskande, som sedermera lämnas därhän. Men riskerna med att låta unga människor utforska sexuellt i all oändlighet är just att i de fall det går riktigt illa, och i de fall vuxenvärlden ser bort och underlåter att agera när det verkligen behövs, de är helt enkelt för stora och får inte tas. Och på så sätt kan det sägas att skam-mekanismer och
överbeskyddande värderingar troligtvis kan drabba gemene ungdom, som således får uppleva en känsla av att vara ”fel”; då vuxenvärlden försöker dra desto
tydligare gränser för de som befinner sig i riskzonen för reell och allvarlig fysisk och psykisk skada. Vuxenvärlden har alltid ett ansvar att se till att unga inte hamnar i situationer där de blir utsatta för övergrepp, våldtäkt eller liknande. En av våra informanter tryckte på vikten av att ”våga fråga” och våga vara en aktiv agent med de unga, samtidigt som det var avgörande att gå försiktigt fram. Behandlare balanserar således på en väldigt fin linje, där de ständigt riskerar att stigmatisera den unges sexualitet, utan att kunna veta vad de tidigare
erfarenheterna består i, och utan att veta i vilken grad den unge faktiskt är i kontakt med sina egna känslor.
Ett viktigt och återkommande tema i vår studie var reflektionerna om de ”osynliga pojkarna”. Våra informanter tycktes alla i viss mån besväras av svårigheten att nå denna målgrupp, och flera kunde även identifiera att fenomenet generellt oftare tillskrevs drabba flickor, och detta utan egentlig vetenskaplig grund. Här kan ett queert perspektiv ge oss vägledning i att förstå vad sexuellt självskadebeteende är. I ett samhälle där enbart 15-20 procent av de som besöker ex.
ungdomsmottagningar är män, och där generella förväntningar om maskulinitet påverkar både sättet som behandlare ställer frågor på, och även pojkarnas egna självbild, benägenhet att söka hjälp och formulera problem – behöver vi ställa oss frågan varför pojkar så sällan erbjuds rollen av att vara sårbar och ett potentiellt
48
offer. Vi behöver fråga oss huruvida det faktum att vi troligtvis ofta misslyckas med att ge pojkar vård för dylika upplevelser i sin tur kan fostra och skapa den typ av ”förövar”-roll som vi redan innan tillskrivit pojkar och unga män.
En annan aspekt kring varför sexuellt självskadebeteende som begrepp är viktigt att titta närmare på är sättet på vilket det skiljer sig från andra
självskadebeteenden. Främst - att det sexuella självskadebeteendet oftast sker med hjälp av en annan individ. Det komplexa med sexuellt självskadebeteende visas ytterligare genom de eventuella strategierna för att hjälpa en individ att sluta självskada genom sex. En behandlare kan uppmana och stötta en individ att sluta skära sig eller stoppa upp glasskärvor i underlivet, men kan knappast med gott samvete helt sonika förespråka celibat. Detta eftersom deras uppdrag är att förespråka en hälsosam sexualitet, hur subjektivt det begreppet än må vara. Detta tydliggör hur viktiga samtalen om självskadande genom sex är och varför det behövs ett eget begrepp och egna former för behandling. Begreppet belyser ett fenomen som först de senaste åren blivit uppmärksammat och därigenom fortfarande är i sin linda. Vi som gjort denna studie efterlyser mer forskning på området och fler diskussioner kring hur vi inom socialt arbete på bästa och mest konstruktiva sätt handleder ungdomar i deras sexuella utveckling.
49
9. REFERENSER
Litteratur
Ambjörnsson, F. (2006) Vad är queer? Stockholm: Natur och kultur
Bryman, A. (2011) Samhällsvetenskapliga metoder, 2 upplagan. Malmö:Liber Butler J. (1990) Gender Trouble – Feminism and subversion of identity. New York & London: Routledge
Denscombe, M. (2000) Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur
Jonsson, L & Mattson, Å. (2012) Unga som skadar sig genom sex. Stockholm: Stiftelsen Allmänna barnhuset
Kulick, D. (red.) (2005) Queersverige. Stockholm: Natur och Kultur
Kvale, S. (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur Rubin, G.S. (2011) Deviations. Durham & London: Duke University Press
Vetenskapliga artiklar
Mitchell, K. J., & Ybarra, M. L. (2007). Online behavior of youth who engage in self-harm provides clues for preventive intervention. Preventive Medicine: An
International Journal Devoted to Practice and Theory, 45(5), 392-396.
Nock, M.K (2009) Why Do People Hurt Themselves?: New Insights Into the Nature and Functions of Self-Injury. Current Directions in Psychological Science 2009 18: 78
Noll, J. G., Horowitz, L. A., Bonanno, G. A., Trickett, P. K., & Putnam, F. W. (2003). Revictimization and self-harm in females who experienced childhood sexual abuse: Results from a prospective study. Journal of Interpersonal Violence,
18(12), 1452-1471.
Shindel, A. W. and Moser, C. A. (2011), Why Are the Paraphilias Mental Disorders?. Journal of Sexual Medicine, 8: 927–929.
Internetlänkar
Länk 1:
Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbunds hemsida
http://www.kvinnojouren.se/fakta/feminism-och-jamstalldhet/historiska-artal Hämtat 131129
Länk 2:
Caroline Engvalls hemsida
50 Hämtat 131129
Statliga rapporter
Abelsson, J & Hulusjö, A (2008). I sexualitetens gränstrakter: en studie av ungdomar i Göteborg med omnejd som säljer och byter sexuella tjänster. Göteborg: Göteborgs stad
Delrapport från Socialstyrelsen (2009) ”Ungdomsmottagningarnas
metoder för att förebygga psykisk ohälsa - En nationell inventering”, s.11-12 Forsberg, M (2006) Ungdomar och Sexualitet. En forskningsöversikt. Stockholm: Statens Folkhälsoinstitut
Jonsson, L, Svedin, C.G (2012) ”Online är jag någon annan…….” Unga kvinnor med erfarenhet av att sälja sexuella tjänster online. Linköping: Linköping University Electronic Press
Priebe, G (2008) ”Sexuell exploatering av barn och ungdomar.” Sammanställning av aktuell kunskap och forskning 2004-2008. Stiftelsen Allmänna Barnhuset: Edita Västra Aros
Svedin, C.G, Priebe, G (2004) ”Ungdomars sexualitet – attityder och
erfarenheter” Att sälja sex mot ersättning/pengar. Lund: OPUS-institutionen
Förarbeten och lagar
SOU 1995:15, Könshandel, Betänkande av 1993 års prostitutionsutredning (S. 49- 50) Statens offentliga utredningar: socialdepartementet
51