Självbestämmandets gränser

Till trots att intervjupersonerna inledningsvis antydde att självbestämmande betraktas som en ovillkorlig plikt åskådliggjordes under intervjuernas gång en paradox, nämligen att sju biståndshandläggare (alla utom IP8) fattat beslut som kan anses frångå rätten till

36

självbestämmande. Även om de inte alla gånger själva definierade det som att frångå. IP4 beskriver:

Självbestämmandet har sina gränser, den enskilde vill inte ha hjälp, men han behöver ju det? Det låter som att man kör över dom men vi motiverar det med varför de behöver hjälp. När det uppstår riktig fara, då måste vi frångå, det är ju självklart. Man hänvisar till att dessa villkor som personen lever under inte är acceptabla. Det är lätt att säga att man ska följa lagen, men jag kan inte bara stå där och titta på när personen uppvisar så tydliga behov. [IP4]

Citatet tydliggör att det likväl finns gränser för hur långtgående självbestämmandet är och att det ibland är absolut nödvändigt att frångå, vilket i visst avseende omkullkastar ursprungsdefinitionen kring självbestämmande som ovillkorligt. IP2 och IP3 exemplifierar liknande fall, där personer utgjort fara för sig själva eller personer i omgivningen och där anhöriga behövt avlastning. De enskilda har då inte uttryckligen sagt att de vill ta emot hjälp, men underliggande accepterat det genom att exempelvis säga “jag skulle väl behöva flytta” (IP2). IP2 menar att hen i ett sådant läge, med hänvisning till subjektiv tolkning och för den enskildes och dennes anhörigas bästa, valt att bevilja en plats på särskilt boende.

IP5 beskriver också att det funnits tillfällen där den enskilde riskerat att komma till skada. Hen uttrycker att “jag har varit osäker på om personen vill ha hjälp men fattat beslut på insatsen ändå. Jag är medveten om att det kan vara etiskt eller moraliskt fel, men så länge personen har det bra”. De ovannämnda utsagorna är exempel som har likheter med Corvol et al.:s (2012) resultat, att biståndshandläggare ställs inför etiska dilemman när respekten för självbestämmande kommer i konflikt med viljan “att göra gott” och “att inte skada”. Handläggarna väljer då att frångå självbestämmande för att minska risken för skada och öka möjligheten till ett värdigt liv. Likt Woods och Pratt (2005) framhåller, kan ambitionen att undvika skada följaktligen bidra till att yrkesprofessionella bortser från personens autonomi. Ett praktiskt exempel som IP7 omnämner är att många äldre personer med demenssjukdom säger att de sköter hälsan och äter tre gånger om dagen, men väger runt 35 kilo. I likvärdiga fall menar intervjupersonen att det kan vara nödvändigt att frångå självbestämmande eftersom det föreligger uppenbara hjälpbehov men ofta bristande insikt och uttryckt motvilja att motta hjälp.

IP1, IP5 och IP7 framhåller likartade resonemang och menar att de har hamnat i situationer där självbestämmande, trots otaliga försök, inte varit möjligt att beakta. Intervjupersonerna hänvisar då till någonting kallat menprövning. IP5 menar att menprövning egentligen “inte existerar, utan fungerar som ett sätt att motivera att man har frångått självbestämmande”.

37

Intervjupersonen fortsätter berätta att menprövningen används först när alla andra möjligheter är uttömda och innebär att “insatser inte är till men för den enskilde”. Det medför att en anhörig har möjlighet att ansöka om insatser i den enskildes ställe. Ett flertal intervjupersoner menar också att det har hänt att de använt ett så kallat presumtivt samtycke, som innebär att insatser beviljas och ligger kvar i beslutet så länge den enskilde inte motsätter sig. IP2 menar att de äldre personerna ofta blir nöjda när de får hjälp och att de initialt tackar nej för att de inte vet vad hjälpen skulle innebära.

Ur utsagorna lokaliseras sammantaget tre faktorer där självbestämmande på något sätt förbisetts, då alla möjligheter till självbestämmande varit uttömda. Faktorerna är när det föreligger allvarlig fara för personens liv och hälsa, vid uppenbart bristande insikt samt när

anhöriga har omfattande behov av avlastning. Mot bakgrund av utsagorna är vår tolkning att

negativa konsekvenser av att respektera självbestämmandet ibland väger tyngre än plikten att respektera självbestämmandet (jmf Bentham 1789/1988; Kant 1785/2006). Därigenom prioriteras också de andra lokaliserade plikterna högre, att individen ska leva ett värdigt liv med skälig levnadsnivå. Handläggarna som menar att de frångått självbestämmande har gjort välgrundade ställningstaganden att personerna inte är i stånd att utöva självbestämmande och därigenom makt. Makten i relationen fördelas sålunda över på eventuella anhöriga, eller förblir hos handläggarna som följaktligen tillskrivs större makt i ärendet, vilket ytterligare förtydligar maktens dynamiska karaktär (jmf Foucault 2003). Biståndshandläggares makt åskådliggörs i form av informella “lagar”, likt menprövning och presumtivt samtycke, som används när frivillighet inte kan uppnås. I kontrast till det, omnämner den intervjuperson som säger sig aldrig frångått självbestämmande (IP8) att “när vi hamnar i ett dilemma, självbestämmande kontra värdigt liv och ändå vill bevilja insatser, så har vi ingen lagstiftning som står bakom oss”. Vi tolkar det härigenom som att IP8 ovillkorligen beaktar rätten till självbestämmande, som den överordnade plikten. Det kan innebära att den rätta handlingen för IP8 är att följa lagen att respektera den äldres rätt till självbestämmande (jmf Henriksen & Vetlesen 2013), till trots att känslan är att hen vill bevilja insatser. Likt Egidius (2011) framhåller äger plikten och förnuftet företräde framför hur vi egentligen vill känna och handla, vilket synliggörs i citatet från IP8.

38