Självmord och självskadebeteende bland barn och unga

Flera av tidningsartiklarna berör psykisk ohälsa utifrån självmord och självskadebeteende bland barn och unga. Det huvudsakliga temat i dessa tidningsartiklar är att självmord och självskadebeteende bland barn och unga är ett stort och ökande problem som samhället behöver få bukt med. Ett fokus på förebyggande insatser i synliggörs även i empirin.

25 I tidningsartikeln Läkare: “Antidepressiva har fått självmorden att minska” (Holmberg Karlsson 2017) presenteras självmord och självskadebeteende ur Ludmilla Rosengrens perspektiv som professionell samt som anhörig då dottern Linnéa drabbades av psykisk ohälsa. I artikelns inledning ges läsaren en beskrivning av Linnéas resa som kantats av en period av dåligt mående, diagnostiseringar, behandlingar, självmordsförsök och inläggningar på BUP. Slutligen begick Linnéa självmord, vilket framhävs som ett händelseförlopp som kan gå snabbt då psykisk ohälsa innebär oförutsägbarhet. I tidningsartikeln Elsas ångest är för

stor: “Vill inte leva om jag mår så här” (Törnkvist 2018) ges läsaren ett personligt

perspektiv. Artikeln erbjuder en inblick i psykisk ohälsa för Elsa och hennes familj.

Huvudsakligen berörs svårigheterna som Elsa och familjen gått igenom för att få bukt med Elsas psykiska mående. Både ur aspekten att det krävts flera olika utredningar men även att Elsa under tiden fortsatt mått dåligt, begått självmordsförsök och skadat sig själv. Artikeln presenterar även psykisk ohälsa ur ett barns perspektiv. Dock ges inte Elsas åsikter i stort, den som ges plats i artikeln är Elsas mamma. Detta kan bero på att hon inte vill delta eller att det inte anses vara lämpligt av föräldrarna. Det är viktigt att också framhäva att både artikeln om Elsa och artikeln då Ludmilla Rosengren pratar om sin dotter är exempel på när psykisk ohälsa får ett ansikte. Dock återstår faktumet att det genomgående i empirin i stor utsträckning är vuxna som pratar om barn och ungas psykiska ohälsa. De som faktiskt är drabbade av problemet ges sällan en röst, istället pratar sakkunniga, läkare, forskare och föräldrar om och till barnen - inte med dem. Med hjälp av gestaltningsteorin kan forskaren undersöka de redaktionella urval som sker med fokus på innehållet i det som väljs ut för publicering samt om detta bygger på några former av förutbestämda förhållningssätt. Enligt Entman grundar sig bland annat urvalet som sker med syftet att mottagaren av texten ska ta in det resonemang som följer i sitt tänkande (Shehata 2015, s. 361; Entman 1993, s. 52-53). Det kan således tolkas som att vuxnas förhållningssätt är av värde att gestalta, medan barn och ungas

synvinkel inte fyller samma värde. Ur den här synvinkeln är det följaktligen problematiskt att media, baserat på studiens empiri, skildrar ett problem som drabbar barn och unga men ur vuxnas perspektiv. Vi menar att det finns ett värde i att även barn och unga kommer till tals, då det eventuellt kan skapa mer nyans och förståelse kring problemet utifrån de drabbades perspektiv. Att studiens utvalda tidningsartiklar framställer psykisk ohälsa bland barn och unga med en vuxen synvinkel leder ur ett gestaltningsteoretiskt perspektiv till att läsarna av artiklarna endast får kunskap och förståelse baserat på vuxnas syn. Detta kan resultera i att helhetsperspektivet försvinner.

26 Tidningsartikeln Självmordskunskap på skolschemat (Svenska Dagbladet 2015) behandlar psykisk ohälsa med fokus på självmord och vilka insatser som kan göras för att minska antalet självmord bland unga. I artikeln presenteras en metod som erbjuder förebyggande insatser som ska lära ungdomar hur de upptäcker psykisk ohälsa hos sig själv samt i sin närhet. Metoden planeras att testas genom att exempelvis affischera klassrum, ge ut broschyrer och ge föreläsningar om strategier för att hantera psykisk ohälsa. Ungdomarna ska också få testa rollspelför att träna på hur de handskas med svårhanterliga livssituationer. Artikel fokuserar främst på att presentera en förebyggande insats, vilket är värdefullt då den sprider kunskap om att stötta barn och unga rörande detta. En intressant aspekt i artikeln ur en språklig synvinkel är att Wasserman säger att ungdomarna själva ska kunna upptäcka psykisk ohälsa, både hos sig men även hos andra. Detta kan tolkas som att metoden syftar att ge ungdomar verktyg i att hantera detta problem, men det visar även att barn och unga lämnas ensamma att hantera det själva. Utöver den här artikeln förekommer även liknande resonemang i empirin där det går att uppfatta det som att barn och unga behöver verktyg att hantera känslor och dylikt. Dock framställs inte de vuxnas del i det hela.

I “Unga tror de tar kontroll genom att skada sig själva” (Törnkvist 2018) beskrivs

självskadebeteende som när en person skär sig eller skadar huden på andra sätt, men även som missbrukande av läkemedel, spel, mat och sex. Det uttrycks att självskadebeteende bland ungdomar ökar och att det kryper ner i lägre åldrar. I tidningsartikeln berättar forskaren Johan Bjureberg om att självskadebeteende bland ungdomar är vanligt idag och belyser internet och framförallt sociala mediers roll i detta. I artikeln berättar BUP:s verksamhetschef Göran Rydén att ungdomars självskadebeteende är ett sätt att reglera sina känslor och att det enligt många ungdomar ligger mycket skam bakom beteendet. Inledningsvis framhävs vuxnas syn på sociala medier som en negativ faktor genom att det är där ungdomar triggas till

självskadebeteende genom att se bilder på sår eller utifrån att hetsa varandra till tävlingar som handlar om vem som orsakar mest skada på sig själv. Artikeln övergår sedan till att framhäva en av de mer fördelaktiga aspekterna med internet, vilket är att insatser kan ske utan att ungdomarna behöver träffa någon för att exempelvis få behandling. Genom projektet som beskrivs i artikeln, ERITA-projektet, ska fler barn och unga kunna nås för att kunna hjälpa dem på avstånd med att hantera känslor och tankar som kan leda till självskadebeteende. Artikeln framställer internets krafter att genom ovannämnda insats stötta barn och unga som mår dåligt. Samtidigt präglas artikeln av att konstruera en bild av “den självskadande

27 ungdomen” som kan tolkas som en gestaltning som bidrar till stigmatisering. Detta genom att media i sin roll som aktör av människors förståelse av omvärlden även bidrar till att skapa en bild av “den självskadande ungdomen” och således påverkar läsaren till en specifik tolkning som framstår som den enda sanna (Shehata 2015, s. 361). Anat Klin och Dafina Lemish bekräftar synen på att media tenderar att upprätthålla och spä på stigmatiseringen av psykisk ohälsa (Klin & Lemish 2008, s. 443-444).

Vuxnas förhållningssätt gentemot dåligt mående diskuteras i tidningsartikeln Läkare:

“Antidepressiva har fått självmorden att minska” (Holmberg Karlsson 2017). Ludmilla

Rosengren betonar i artikeln vikten av att vuxna tar ansvar i att visa barn och unga att det är okej att må dåligt genom att visa och prata om känslor. Det som utmärker sig i artikeln rörande förebyggande insatser mot självmord och självskadebeteende är att Rosengren lägger vikt på vuxnas förhållningssätt till att må dåligt. Det framhävs att föräldrar behöver tänka på vilken bild av livet som de förmedlar till sina barn. Genom att våga visa känslor och hur de hanterar dessa tidigt kan barn lära sig att det är okej att må dåligt och att livet kan vara svårt ibland. Därmed kan barn ges möjligheten att se förbi den samhälleliga fasaden som ofta hålls upp idag. Vidare framhävs värdet i att stå bakom barnen när de mår dåligt och att hjälpa dem igenom svårigheterna för att barnen ska lära sig att hantera livet själva. Skolan är även ett fokus i artikeln. Detta utifrån att skolan kan agera som förebyggande insats genom att utbilda lärare om psykisk ohälsa, att våga prata om psykisk ohälsa med barn och unga, samt att förbättra läget för skolhälsan (Holmberg Karlsson 2017). Resonemanget att det är fördelaktigt med sociala medier samt att det är bra att öppna upp för en konversation om psykisk ohälsa framhävs även i studiens tidigare forskning. Jenney och Exner-Cortens beskriver hur vuxna menar att ungdomsserien “13 reasons why” är skadlig för barn och unga. Detta då den kan påverka till ökade självmord eller självskadebeteende bland barn och unga. Jenney och Exner-Cortens menar att seriens budskap istället bör ses som en möjlighet till att prata om psykisk ohälsa med barn och unga istället för att endast se den som ett hot mot deras hälsa (Jenney & Exner-Cortens 2017, s. 410-411).

Rosengren diskuterar likt Jenney och Exner-Cortens värdet i att skapa dialog för att avveckla omvärldens förståelse av psykisk ohälsa som något skamligt. Avvecklandet av skammen

28 genom dialog mellan barn och vuxna är, enligt socialkonstruktivismen, en början på en social process för att förändra de konstruktioner som finns kring uppfattningen av psykisk ohälsa, självmord och självskadebeteende (Burr 1995, s. 4). Genom dialogen kan stigmatiseringen kring psykisk ohälsa förminskas.

I detta tema presenteras självmord och självskadebeteende bland barn och unga i tidningsartiklarna med fokus på att det är ett omfattande och skadligt problem samt på förebyggande insatser. Detta är värdefullt då läsaren således får ta del av kunskap om ämnet ur flera perspektiv gällande samma problematik. Då psykisk ohälsa dock innebär mycket mer än “bara” självmord och självskadebeteende är det häpnadsväckande att andra diagnoser, tillstånd och dylikt som faller under uppsatsens definition av psykisk ohälsa inte har givits någon större plats i de olika tidningsartiklarna. Enligt Tuchman strävar media efter att skildra och sprida kunskap, förståelse och attityder om omvärlden (Tuchman 1978, s. 2). Strömbäck menar att sättet som media gestaltar fenomen påverkar människors bild av verkligheten. Hur beroende läsaren är av media som informationsmedel påverkar hur mycket läsarens

uppfattning av fenomen influeras av det som gestaltas i media (Strömbäck 2009, s. 122). Vi menar att beskrivningen av psykisk ohälsa bland barn och unga, i detta fall med fokus på självmord och självskadebeteende, är bristfällig. Detta då studiens empiri inte sprider

tillräcklig kunskap och förståelse. Enligt gestaltningsteorin har texter en kraft att influera det mänskliga tänkandet (Entman 1993, s. 51). Om bildensom skildras i tidningsartiklarna gällande psykisk ohälsa är självmord och självskadebeteende innebär det att läsaren kan uppfatta det som att psykisk ohälsa endast innebär självmord och självskadebeteende. Det går även att tolkas som ett kunskapsglapp då vad som ofta grundar sig bakom självskadebeteende och slutligen självmord inte framgår. De utvalda tidningsartiklarna ger således inte ett

helhetsperspektiv. Därmed påverkas också människors tänkande och attityder gentemot barn och unga som skadar sig själv eller värre. Ohlsson uttrycker likt gestaltningsteorin att media har en makt i att påverka hur människor förstår psykisk ohälsa utifrån vad som presenteras gällande ämnet (Ohlsson 2018). Ohlsson konstaterar även att media formar hur problem konstrueras i samhället (Ohlsson 2018, s. 298-299). Ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på detta resonemang uppstår tankar om varför det är just självmord och självskadebeteende som ges mest plats i materialet. Självmord och självskadebeteende framställs som markanta sociala problem i relation till barn och ungas psykiska ohälsa överlag. Med hjälp av

29 (Meeuwisse & Swärd 2013, s. 98-99). Dock är det av vikt att påpeka att

socialkonstruktivismen endast lyfter fram ett synsätt och att det finns flera sätt att förstå sociala problem. Tidningsartiklarna i fråga presenterar psykisk ohälsa utifrån självmord och självskadebeteende. Genom att de utvalda tidningsartiklarna inte sprider en djupare kunskap som också grundar sig i att sprida förståelse för bakgrunden till självskadebeteende är det också ett tecken på att artiklarna upprätthåller förståelsen av psykisk ohälsa på en bristfällig nivå.