Skälen för 15-årsgränsen då och nu

Vid tillkomsten av 1864 års strafflag behandlades straffbarhetsåldern tillsammans med andra bestämmelser om straffrihet i lagens femte kapitel. Straffbarhetsåldern sat- tes till 15 år men det fanns ett undantag för 14-åringar som begått grövre brott efter en prövning av huruvida de haft tillräcklig urskiljningsförmåga för att förstå att gärning- en varit brottslig. Det har beskrivits i litteraturen att en outvecklad ansvarsförmåga231 och bristande tillräknelighet låg till grund för straffbarhetsåldern på 15 år.232

Det nämndes i förarbeten till SL att en lägsta ålder på 11 år var uppe för diskussion men att det inte var förenligt med gällande rätt och att en ålder på 15 år ansågs mer lämplig med hänsyn till barns mognad.233 Utöver det ger lagstiftaren inget givet svar på varför 15 år skulle vara en lämplig ålder. Det verkar däremot som att bristande an- svarsförmåga och otillräcklig urskiljningsförmåga för att förstå innebörden av den brottsliga handlingen är skälen till straffrihet för barn. Lagstiftaren ansåg att domsto- len skulle pröva urskiljningsförmågan för det fall en 14-åring skulle begå ett grovt brott men inte när lagöverträdaren fyllt 15 år. Det får antas att urskiljningsförmågan förutsågs finnas hos en 15-åring som begått brott.

När jag sökt skälen till varför straffbarhetsåldern sattes till just 15 år har jag fått ta stor hänsyn till den historiska bakgrunden. 15-årsgränsen är en ålder som hängt kvar sedan landskapslagarna och från tiden när även den civila myndighetsåldern var 15 år. Avsaknaden av svar tyder på att det var en allmänt vedertagen ålder vid strafflagens tillkomst. Det styrks även av att lagstiftaren vid brottsbalkens tillkomst uttalade att det

231 _{Jareborg & Zila, s. 152. Se avsnitt 3.1.} 232 _{Nordlöf, s. 176. Se avsnitt 1.5.}

inte fanns någon anledning till att ändra 15-årsgränsen men underlät att gå in på an- ledningar för att behålla den, antagligen för att det inte ansågs behövas.

I Norge var straffbarheten satt till 14 år innan den 1987 höjdes till 15 år. De skäl de uppgav för en höjning var bland annat att det var den åldersgräns man valt i Sverige, Finland och Danmark. Således förefaller även den nordiska rättstraditionen spela in vid val av straffbarhetsålder. I Danmark gjorde de tvärtom då de år 2010 sänkte straffbarhetsåldern till 14 år. Två år senare höjdes den åter med motiveringen att det inte fanns tillräcklig bevisning för att en sänkning medfört de brottspreventiva effek- ter som åsyftats med sänkningen. Motiven för 15-årsgränsen i Danmark är liksom i Sverige att straffrättsligt ansvar ställer ett visst krav på mognad hos gärningsmannen samt att ett barn inte anses ha samma mått av skuld som en vuxen gärningsperson. I 1902 års proposition och även 1924 års proposition angavs fler argument och skäl för att behålla 15-årsgränsen för straffbarhet. År 1902 var en höjning till 16 år på tal då det ansågs vara motiverat då 16 åringar inte längre hade ett barns lägre utveckl- ingsnivå och inte lämpligen borde placeras på allmänna uppfostringsanstalter till- sammans med barn. Den önskade höjningen skulle leda till en större åtskillnad mellan lagöverträdare i behov av allmän uppfostringsanstalt och lagöverträdare i behov av andra påföljder. Anledningen till höjningen var att lagöverträdare från 16 års ålder borde behandlas som vuxna lagöverträdare och inte beblandas med yngre lagöverträ- dare. Detta förslag antogs inte.234

Lagförslaget som kom med 1924 års proposition gällde liksom det tidigare förslaget en höjning till 16 år men skälen till höjningen var inte desamma. Argumenten var bland annat frihetsstraffens skadlighet för unga personer och vikten av behandling på skyddshem eller genom tvångsuppfostran som ett alternativ.235 Svårigheten att be- stämma en lämplig straffbarhetsålder diskuterades och kritiken låg i att bestämmandet av en satt ålder alltid skulle bli godtyckligt. Samtidigt ansågs att de skäl som låg till grund för straffbarhetsålder på 15 år var föråldrade då skolpliktens längd ökat. Detta motsattes av de sakkunniga som menade att den obligatoriska skolgången inte hade ökat, däremot hade flera frivilliga alternativ tillkommit. Förslaget antogs inte och ett

234 _{Prop. 1902:7, s. 31 f. Se avsnitt 4.3.} 235 _{Prop. 1924:67, s. 28. Se avsnitt 4.4.}

bättre alternativ till en höjd straffbarhetsålder, som även kom att antas, var en utök- ning av de uppfostrade åtgärderna för unga lagöverträdare.

Ser man till dessa argument och jämför med synen idag är frihetsstraff fortfarande att anses som skadligt för ungdomar. Vad avser obligatorisk skolgång har barn idag skol- plikt från sju års ålder upp till det nionde skolåret. Detta innebär att skolplikten i de allra flesta fall upphör vid 15-16 års ålder beroende på när på året barnet är fött. Om barnet inte har uppnått grundskolans kunskapskrav kan skolgången förlängas dock längst till och med det året barnet fyller 18 år. Således kan den obligatoriska skol- gången fortgå till det att en person är mellan 15-18 år. Vad gäller argumenten som anfördes år 1924 angavs att skolplikten ofta slutförs vid 14-15 års ålder och i dag torde det istället ske mellan 15-16 år i de flesta fall. Barn med skolsvårigheter som inte klarar grundskolan och därför måste gå om ett år avslutar grundskolan ännu se- nare. Sett till det faktum att många av de barn som begår brott ofta är socialt utsatta236 löper antagligen dessa barn större risk för att lida av skolsvårigheter. Detta argument talar för en höjning av straffbarhetsåldern till i vart fall 16 år för att säkerställa att alla barn åtminstone har möjligheten att slutföra skolplikten oavsett när på året de är födda. Skolplikten innebär trots allt en rätt till utbildning och allt för höga krav borde inte kunna ställas på ungdomar förrän de tillgodosetts den obligatoriska skolgången. Vidare anförde lagstiftaren år 1924 att man istället för att höja straffbarhetsåldern kunde införa fler uppfostrande åtgärder för unga lagöverträdare vilket även infördes därefter. Sedan dess har uppfostrande åtgärder ökat ytterligare och idag kan man se att lagen särbehandlar barn och unga upp till de fyllt 21 år. Frihetsberövande straff bör undvikas för personer under 21 år och det finns en presumtion mot fängelse och andra frihetsberövanden upp till 18 år. Dessutom har åklagaren en möjlighet att meddela strafföreläggande eller straffvarning när någon under 18 år begår brott. Det innebär att ungdomar över 15 år fortfarande kan undvika straff och straffprocesser i stor ut- sträckning för mindre grova brott och när det anses lämpligt med hänsyn till de insat- ser personen är i behov av.

Vid brottsbalkens tillkomst nämndes straffbarhetsåldern inte mer än att det inte fanns skäl att ändra den. Visserligen kom en höjning av straffbarhetsåldern på tal i förarbe- ten till skyddslagen men förslaget lades aldrig fram då lagstiftaren ville behålla möj-

ligheten att kunna döma 15-17 åringar till böter och ordningsförseelser samt kunna utreda misstanke om brott även vad gällde 15-17 åringar. Skälen bakom en särregle- ring av unga lagöverträdare behandlas i förarbeten till BrB och LUL men det är gene- rella skäl som att barn som begår brott främst ska rehabiliteras och att man måste ta hänsyn till barnets hela situation och inte endast den brottsliga gärningen.237 Vid 1924 års proposition angavs att en bestämmande av en satt ålder alltid skulle bli godtyck- lig.238 Kanske är detta en anledning till att man vid brottsbalkens tillkomst undvek att vidare pröva frågan?

Det borde dessutom finnas en möjlighet att höja straffbarhetsåldern till 16 år och sam- tidigt utveckla bevistalan så att bevistalan sker i större utsträckning. Det skulle med- föra att barn under straffbarhetsåldern som misstänks begå ett brott fortfarande kan föranleda en polisiär utredning och en domstolsprövning för att fastställa huruvida brottet begåtts av barnet eller inte. Genom den kombinationen tillgodoses rättsäkerhet genom att utredning av polis samt domstolsprövning sker i större utsträckning samti- digt undviks påföljder för barn upp till en högre ålder. Däremot skulle böter inte kunna komma ifråga för barn under 16 år.