JURIDISKA INSTITUTIONEN
Stockholms universitetStraffrättsligt ansvar
- en översyn av straffbarhetsåldern
Josefine Andersson Examensarbete i Straffrätt, 30 hp Examinator: Malou Andersson Stockholm, Höstterminen 2017Abstract
In the Swedish justice system young offenders are given special treatment regarding penalty until they reach the age of 21. The criminal liability age in Sweden is 15 and children below the age of 15 cannot be punished. The age limit has been unchanged since 1864 even though society has evolved a lot since. The reasons behind the crimi-nal liability age are somewhat historical and they lead back to the provincial laws and the time when the legal age was 15. The reasons behind privileging young offenders are that they lack maturity and the capacity of fully understanding their actions. The view of young offenders is that they are not fully responsible for their behaviour since a criminal act usually is a cause of a difficult upbringing.
The main purpose of this thesis is to examine whether the age limit of 15 is still a suitable criminal liability age and if there is a need for the legislator to review the criminal liability age. The result has shown that there is a need of a review since the reasons behind the age limit are out-dated and needs to be seen in the light of today. Whether or not the age of 15 is a suitable criminal liability age depends on different factors.
Youths today are growing independent at a later age compared to what was the case 100 years ago. Also, compulsory education ends later today than it did when the age limit was set. This speaks for a higher criminal liability age, but at the same time the juvenile justice system provides young offenders between the age of 15 and 21 with options to imprisonment sentence where the later is used only when the offender has turned 18 and there is no other option.
The issue of criminal liability age is complex and there seems to be no easy answer to what would be an appropriate age. The setting of an age limit will always risk being arbitrary. But the conclusion of the essay is that even if there is no reason to change the criminal liability age there is a need of a review in order to ensure that the reasons behind the criminal liability age are up to date.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 6
1.1 Bakgrund ... 6
1.2 Syfte och frågeställning ... 6
1.3 Avgränsning ... 7
1.4 Material och metod ... 7
1.5 Straffbarhetsåldern genom historien ... 9
2. Grundläggande om brott och straff ... 11
2.1 Vad är ett brott? ... 11
2.1.1 Den primitiva uppfattningen ... 11
2.1.2 Den kollektivistiska uppfattningen ... 11
2.1.3 Den radikala uppfattningen ... 12
2.2 Grundläggande skäl för bestraffning ... 12
2.2.1 Straffsystemets tre nivåer ... 13
2.2.2 Absoluta straffteorier ... 13 2.2.3 Allmänprevention ... 14 2.2.4 Individualprevention ... 14 2.2.5 Proportionalitet ... 15 2.2.6 Humanitet ... 16 3. Översiktligt om straffbarhetsåldern ... 17
3.1 Allmänna skäl bakom en särreglering av unga ... 17
3.2 Internationella aspekter på straffbarhetsåldern ... 18
3.2.1 FN:s barnkonvention ... 18
3.2.2 Straffbarhetsåldern i Danmark, Finland och Norge ... 19
3.2.3 Straffbarhetsåldern på Irland samt i England, Wales och Nordirland ... 21
3.3 Ungdomar och brottslighet ... 22
3.3.1 Definitionen av en ungdom ... 22
3.3.2 Olika aspekter av att vara ungdom ... 23
3.3.3 Skolplikt ... 25
4. Motiven till straffbarhetsåldern ... 26
4.1 1864 års strafflag ... 26
4.2 1862 års proposition ... 26
4.3 Ändringen som infördes år 1902 ... 27
4.4 1924 års ändring ... 28
4.5 Brottsbalkens tillkomst ... 30
4.6 Brottsbalkens straffbarhetsålder ... 31
5. Barn under 15 år som misstänks för brott ... 33
5.1 Brottsutredning ... 33
5.2 Förutsättningar för utredning enligt 31 § LUL ... 34
5.3 Tvångsmedel ... 35
5.4 Bevistalan enligt LUL 38 § ... 36
5.6 Socialtjänsten och barn under 15 år ... 38
5.7 Vård enligt LVU ... 39
6. Unga lagöverträdare mellan 15-21 år ... 40
6.1 Åtgärder enligt LUL ... 40
6.2 Straffmätning enligt BrB ... 40
6.3 BrB 32 kap. ... 41
6.3.1 Ungdomsvård ... 41
6.3.2 Ungdomstjänst ... 41
6.3.3 Kombinationspåföljd vid ungdomsvård ... 42
6.3.4 Sluten ungdomsvård ... 43
7. Särskilda frågor ... 44
7.1 Inledning ... 44
7.2 Skälen för 15-årsgränsen då och nu ... 44
7.3 Samklang med dagens straff- och bestraffningsideologier ... 47
7.4 Ungdomars skyddsbehov idag ... 49
7.5 Skäl för och emot en straffbarhetsålder på 15 år ... 51
7.6 Slutsats och avslutande kommentarer ... 53
Förkortningar
A.a. Anfört arbete A.st. Anfört ställe
BrB Brottsbalken (1962:700) BRÅ Brottsförebyggande rådet
Ca Cirka
FN Förenta nationerna Kap. Kapitel
LUL Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
Prop. Proposition RB Rättegångsbalk (1942:740) RF Regeringsform (1974:152) S.k. Så kallad SkolL Skollag (2010:800) SL 1864 års Strafflag SoL Socialtjänstlag (2001:453) St. Stycke
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Ungdomsbrottslighet är något som ofta diskuteras i samhällsdebatten. Mediernas bild av ungdomsbrottslighet är att det är något som ständigt ökar men kriminalstatistiken visar på att ungdomsbrottsligheten är mer eller mindre konstant eller kanske till och med minskar.1 Statistiken avseende ungdomsbrottslighet är svårtolkad, särskilt då det finns ett stort mörkertal.2 Vad gäller brott som begåtts av barn under 15 år är statisti-ken ännu mer svårtolkad.3 BRÅ har i en specialstudie visat att det skett en minskning av antalet brott som registrerats med beslutsgrunden ”misstänkt yngre än 15 år” från 14 420 år 2005 till 10 600 år 2012. Men statistiken visar bara hur många antal uppkla-rade brott som registrerats och inte hur många barn som misstänks ha begått brotten.4 Alla människor, oavsett ålder, kan begå en brottslig gärning. I 1 kap. 1 § BrB stadgas att brott är en gärning som är beskriven i brottsbalken eller i annan författning och för vilken straff är föreskrivet. I 1 kap. 2 § sägs att om inte annat är särskilt föreskrivet ska en gärning anses som brott endast då den begås uppsåtligen. Alla kan alltså begå en brottslig gärning men alla kan inte dömas till påföljd. Enligt gällande rätt är barn under 15 år undantagna straffrättsligt ansvar. Denna så kallade straffbarhetsålder finns stadgat i 1 kap. 6 § BrB och 15-årsgränsen har varit i stort sett oförändrad sedan 1864 års strafflag.5
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med denna uppsats är att undersöka om vi i Sverige har övertygande skäl för att behålla vår straffbarhetsålder på 15 år. De övergripande frågeställningar som ämnas besvaras är om det finns skäl att se över straffbarhetsåldern samt vilka skäl som kan anföras för respektive emot en straffbarhetsålder på 15 år.
Mer konkret tänker jag undersöka varför vi har en straffbarhetsålder på 15 år.
• Är särbehandlingen av barn under 15 år inom ramen för hur unga
lagöver-trädare i övrigt särbehandlas?
1 Estrada & Flyghed, s. 27, s. 57. 2 A.a., s. 58.
3 A.a., s. 217. 4 BRÅ 2014:20, s. 45. 5 Nordlöf, s. 162.
• Är skälen bakom straffbarhetsåldern i samklang med dagens straffteorier och
bestraffningsideologier?
• Är behovet av skydd mot straffrättsliga ingripanden, för barn under 15 år,
detsamma som det var när 15-årsgränsen lagstadgades år 1864?
1.3 Avgränsning
För att kunna besvara frågeställningarna kommer en viss jämförelse att göras mellan följderna för barn under 15 år som begår brott och följderna för barn över 15 år som begår brott. Redogörelsen av polisiära och sociala ingripanden som sker för barn över respektive under 15 år kommer endast att behandlas kortfattat för att ge en bild av vilka konsekvenser dessa barn och unga möter.
Straffbarhetsåldern kommer även att behandlas ur ett internationellt perspektiv. Det kommer att ske som en rättsjämförande del snarare än en komparativrättslig del av uppsatsen. FN:s barnkonvention är viktig att omnämna då den genomsyrar SoL och alla åtgärder som rör barn i Sverige. Danmark, Norge och Finland har valts då länder-na har en nära geografisk anknytning till Sverige. Storbritannien och Irland har valts då det är intressant att ta upp länder som har lägre straffbarhetsålder och där åldrarna varierar, trots att de ligger så nära varandra.
1.4 Material och metod
För att uppnå syftet med denna uppsats och besvara frågeställningarna krävs en granskning av motiven från 1864 års strafflag för att kunna sätta dem i ett nutida per-spektiv. Materialet består till stor del av offentliga tryck i form av förarbeten och lag-text där laglag-text är den primära källan medan förarbeten används för att förstå och tolka lagen.
Relevant straffrättslig doktrin kommer även att behandlas där bland annat de straff-rättsliga standardverken kommer att ingå. Den rättsdogmatiska metoden blir ett natur-ligt val av metod då denna innebär en analys av erkända rättskällor i syfte att återge gällande rätt och genom att tolka gällande rätt hitta svaret på en juridisk fråga.6 Meto-den kommer att användas genom en granskning av lagar, såväl gamla som nya, för att fastställa gällande rätt då och gällande rätt idag. Därefter kommer att undersökas var-för gällande rätt ser ut som den gör vilket kräver att äldre var-förarbeten behandlas var-för att
se vilka överväganden som gjorts och vilka argument som anförts angående straffbar-hetsåldern och särbehandlingen av unga lagöverträdare.
Särbehandlingen av unga lagöverträdare kräver till viss del att sociala och psykolo-giska aspekter beaktas varför det kommer finnas skäl att gå utanför rent juridiska käl-lor. Vid val av litteratur har jag studerat kurslitteratur för grundkurser i kriminologi samt psykologi och därefter har standardverk valts ut. Utvecklingspsykologi har valts då det kan ge en djupare förståelse för de utvecklingsfaser ungdomar går igenom så väl psykologiskt och socialt som emotionellt. Kriminologi, och då särskilt litteratur inriktad på unga lagöverträdare, har valts för att belysa ungdomsbrottsligheten. En amerikansk studie har använts för att ge ytterligare förståelser för neurobiologiska aspekter av att vara en ungdom. Studien har gjorts på elva olika länder runt om i värl-den där även Sverige fanns representerad varför värl-den får anses relevant.
Internationella aspekter av straffbarhetsåldern kommer att behandlas och då särskilt FN:s barnkonvention. Detta för att ge en helhetsbild av den internationella synen på lämplig ålder och då det kan hjälpa till att besvara frågan huruvida den nuvarande re-gleringen bör ändras. För att få den internationella aspekten har FN:s barnkonvention studerats tillsammans med specifika regleringar av straffbarhetsåldern. Syftet med denna del är att den ska ge en överblick. Då Sverige ligger inom FN:s rekommendat-ioner avseende straffbarhetsåder har det inte ansetts nödvändigt med en fördjupning inom denna del.
I det rättsjämförande avsnittet har en granskning av andra länder gjorts för att få en fingervisning om hur Sveriges straffbarhetsålder är placerad internationellt sett. Valet av de nordiska länderna beror på att de ligger geografiskt nära och att det finns en viss nordisk rättstradition. De utländska rättskällorna har använts på samma sätt som de svenska genom att först gå till lagtexten och söka svar och därefter gå till förarbeten för att få en djupare förståelse. I Danmark och Norge har jag valt att titta extra på för-arbeten då de båda länderna har ändrat sin straffbarhetsålder. Den ändring som skett kan vara relevant för min frågeställning.
Jag har valt att även se till straffbarhetsåldern i Storbritannien och på Irland då det är intressant att de har olika straffbarhetsåldrar inom ett nära angränsande geografiska område. Jag har sedan valt att vidare undersöka skälen bakom straffbarhetsåldern vad
gäller England och Wales. Materialet har jag funnit genom att söka upp vetenskapliga artiklar skrivet av professorer inom kriminologi och sociologi. Artiklarna har hjälpt mig att hitta primärkällor så som uttalande från ministrar samt offentliga publikation-er.
1.5 Straffbarhetsåldern genom historien
Redan under medeltiden och dåvarande landskapslagarna förekom bestämmelser om minskad straffbarhet för minderåriga gärningspersoner. Då var straffbarhetsåldern och även den civila myndighetsåldern 15 år7, men redan från 7 års ålder kunde visst straffansvar utkrävas.8 Vid tillkomsten av 1734 års lag medföljde särbehandlingen av minderåriga. Gärningspersoner under 15 år kunde i vissa fall få påföljder så som aga och tuktan.9
I 1864 års strafflag sattes straffbarhetsåldern till 15 år med undantag för grövre brott där även 14-åringar kunde straffas.10 Synen på unga lagöverträdare var att de saknade tillräknelighet och att de därför inte skulle straffas lika hårt som en vuxen. Barn under 15 år, eller i vissa fall 14 år, kunde dock tillrättavisas av domstol genom aga eller in-sättande i en allmän uppfostringsanstalt.11 År 1902 tog man bort undantaget för 14-åringar som begått grövre brott. Likaså borttogs domstolens behörighet att tillrättavisa genom att aga eller insätta barn under 15 år i allmän uppfostringsanstalt. Synen på barn ändrades från att behandla dem som vuxna till att istället se till vad som var bäst för den unges anpassning i samhället.12
År 1902 infördes behandlingsformen tvångsuppfostran för kriminella ungdomar mel-lan 15-17 år. 1924 års barnavårdslagstiftning öppnade upp för att kriminella ungdo-mar liksom vanartade ungdoungdo-mar, istället omhändertogs för skyddsuppfostran.13
Utvecklingen som skedde efter år 1864 och strafflagens ikraftträdande berodde till stor del på den kontinentala utveckling som skedde under samma period.14 Vedergäll-ningstanken kvarstod men det lades vikt vid att det skulle vara en rättvis vedergäll-
7 Myndighetsåldern i Sverige har därefter under en lång tid varit 21 år innan den år 1969 sänktes till 20 år. År 1974
skedde ännu en sänkning och dagens myndighetsålder på 18 år infördes. Prop. 1974:44, s. 59, s. 19.
8 Nordlöf, s. 175. 9 A.a., s. 175 f. 10 SL 5 kap. 1-3 §§. 11 Nordlöf, s. 176. 12 Nordlöf, s. 176. 13 Prop. 1962:10, s. C 83. 14 Wallén, s. 17.
ning.15 Ekvivalensprincipen, proportionalitetsprincipen och skuldprincipen ansågs viktiga. Mot slutet av 1800-talet började en opposition av skolor av mer renodlad in-dividualpreventiv karaktär ta fart. Man ville bestraffa brottslingen och inte brottet. Denna utveckling berodde till stor del på den kriminologiska forskningen samt den kraftigt växande brottsligheten.16 Utvecklingen ledde även till ett särskilt intresse för de unga lagöverträdarna med krav på uppfostrande åtgärder istället för frihetsstraff. De korta frihetsstraffen ansågs direkt skadliga ur individualpreventiv synpunkt.17
15 Wallén, s. 17. 16 A.a., s. 17 f. 17 A.a., s. 18.
2. Grundläggande om brott och straff
2.1 Vad är ett brott?
Ett brott kan beskrivas som ”en samhällsfarlig gärning som kränker eller sätter i fara allmänna eller enskilda intressen av olika slag”.18 Vad som däremot anses vara en samhällsfarlig gärning varierar från en tid till en annan och det finns därför inget ma-teriellt brottsbegrepp. Det finns däremot ett formellt kriterium där begreppet brott rör sig om rättsfakta för rättsföljden straff.19 Enligt legaldefinitionen i 1 kap. 1 § BrB är ett brott en gärning för vilket straff är föreskrivet.
2.1.1 Den primitiva uppfattningen
Enligt Jareborg finns det tre brottsideologier som besvarar frågan om brottets natur och varför ett brott är förkastligt.20 Den primitiva uppfattningen härstammar från en tid innan statligt straff och maktmonopol där bestraffning snarare användes inom fa-miljen, stammen, horden, truppen och hovet. Bestraffningen var en följd av olydnad och brottet sågs som en gärning riktat mot en individ i maktposition, exempelvis fa-miljeöverhuvudet, stamhövdingen eller befälhavaren. Jareborg väljer att benämna det ”härskaren”.21 Härskaren var både lagstiftare och domare och brottet sågs som något som skadade relationen mellan härskaren och undersåten. När statlig makt infördes följde denna brottsuppfattning med.22
2.1.2 Den kollektivistiska uppfattningen
Enligt den kollektivistiska uppfattningen ses härskaren snarare som en övernaturlig skepnad än en person. Relationen mellan härskare och undersåte är ett särfall av rätts-ligt underordnande. Ett annat och motsatt särfall är lagens auktoritet. I den kollektiv-istiska uppfattningen tillkommer auktoritetspositionen normordningen. Det är inte lika självklart att tala om brottsliga gärningar som olydnad utan istället talas det om likgil-tighet eller avståndstagande.23 Istället för att störa någons frid stör brottslingen rätts-friden. Brott är ett antisocialt beteende där brottslingen förkastar grundläggande vär-den och intressen inom vär-den statliga normordningen och ställer sig utanför vär-den rätts-liga gemenskapen.24 18 Leijonhufvud m.fl., s. 38. 19 A.st. 20 Jareborg, s. 98. 21 A.a., s. 98. 22 A.st. 23 A.a., 99 f. 24 Jareborg s. 99.
2.1.3 Den radikala uppfattningen
Tvärtemot de primitiva och kollektivistiska uppfattningarna ger den radikala uppfatt-ningen att brott inte går att hänföras till en viss attityd hos brottslingen.25 Man menar att det förkastliga med ett brott är det som gör beteendet värt att kriminalisera. Det vill säga den kränkning av eller hot mot ett av rättsordningen skyddsvärt intresse utgör ensam grund för förkastligheten. Vid en misshandel mot en person så är skadan som tillfogats personen det förkastliga, till skillnad från primitiva och kollektivistiska upp-fattningar som även skulle anse att det finns en ytterligare brottslighet mot härskaren eller normordningen.26
Gemensamt för både radikala och kollektivistiska uppfattningen är att det ligger i sta-tens intresse att kriminalisera och att vissa brott kriminaliseras på grund av sin skad-lighet för staten medan andra brott kriminaliseras på grund av sin skadskad-lighet för en-skilda intressen. Vanligtvis leder dessa båda uppfattningar till samma resultat. Den primitiva uppfattningen anses föråldrad men det finns enligt Jareborg fortfarande en del som tyder på att den primitiva uppfattningen ligger bakom delar av straffrättens innehåll.27
2.2 Grundläggande skäl för bestraffning
Kriminalisering är ett politiskt beslut och det är samhället som skapar brottslingar ge-nom att kriminalisera vissa gärningar.28 Kriminalisering är en formell social kontroll genom straffhot. Det finns även andra sätt att utöva social kontroll, till exempel ge-nom utbildning, löfte om förmån, uppfostran och hot om tvångsingripanden. Krimina-lisering bör inte användas lättvindigt utan bör utgöra den sista utvägen.29
För att kriminalisering ska vara motiverad måste det finnas tillräckliga skäl för att ut-öva den sociala kontroll kriminaliseringen innebär. Sådana skäl finner man i värden eller intressen som är i behov av skydd. Liv, frihet, ära, hälsa, egendom, handlingsfri-het och rörelsefrihandlingsfri-het är tydliga exempel på sådana skyddsvärda värden.30 Exempel på
25 Jareborg, s. 100. 26 A.a., s. 102. 27 A.a., s. 102 f. 28 Asp m.fl., s. 30. 29 A.a., s. 33. 30 Asp m.fl., s. 39.
offentliga skyddsvärda intressen är allmän ordning och säkerhet, demokratiskt stats-skick, statens oberoende och säkerhet i trafik.31
2.2.1 Straffsystemets tre nivåer
Det svenska straffsystemet består av olika nivåer där straffteorier kan ha olika bety-delse beroende på vilken nivå man befinner sig på. Den översta nivån är kriminalise-ringsnivån där allmänpreventionen ges störst betydelse då kriminaliseringen innebär ett straffhot vars syfte är att uppnå en allmänpreventiv effekt.32 På nästa nivå, dom-stolsnivån, anses allmänprevention verkningslöst då det är orimligt att domstolen ska avgöra vilken allmänpreventiv effekt en viss straffbestämning kan tänkas få.33 På domstolsnivån är det istället proportionalitet som ska iakttas eftersom det är viktigt att det straffrättsliga ingripandet är proportionerligt i förhållande till den brottsliga gär-ningen.34 Den tredje och sista nivån, verkställighetsnivån, genomsyras av individual-prevention och humanitet. Inom denna nivå finns det utrymme för insatser riktade mot att hjälpa den brottslige att i framtiden kunna leva ett laglydigt liv och återanpassas till samhället 35
2.2.2 Absoluta straffteorier
Grundläggande uppfattningar om varför man straffar brukar kallas straffteorier eller straffideologier.36 Förr gjordes en indelning i absoluta straffteorier och relativa straff-teorier.37 De absoluta straffteorierna var straff utan visst syfte som snarare gav uttryck för rättvis vedergällning och en syn på straffet som ett sätt att tillfoga gärningsmannen lidande som skulle motsvara den ideella skada som tillfogats samhället genom den brottsliga gärningen.38 Proportionalitetsprincipen samt ekvivalensprincipen härstam-mar från de absoluta straffteorierna. Proportionalitetsprincipen innebär att brottet och det straffrättsliga ingripandet ska stå i proportion till varandra. Ekvivalensprincipen i sin tur innebär att lika fall ska behandlas lika, vilket innebär att lika svåra brott ska ha lika stränga straffskalor och att olika svåra brott ska ha olika stränga straffskalor.39
31 Asp m.fl., s. 39.
32 Borgeke & Heidenborg, s. 37. 33 A.a. s. 37.
34 A.a. s. 38. Se även avsnitt 2.2.4 angående artbrott. 35 A.a., s. 37 f.
36 Jareborg & Zila väljer att kalla det straffideologier medan Borgeke & Heidenborg kallar det straffteorier.
Fort-sättningvis kommer jag att benämna det straffteorier.
37 Borgeke & Heidenborg, s. 32. 38 A.a., s. 32 f.
Med undantag för proportionalitetsprincipen och ekvivalensprincipen saknar dagens teorier större inslag av det ”absoluta” synsättet. 40
2.2.3 Allmänprevention
Relativa straffteorier är teorier som utgår från att straffet har ett visst syfte. Syftet är preventivt - att förebygga brott. Man skiljer mellan allmänprevention och individual-prevention där allmänindividual-prevention innebär att förmedla vikten av att följa lagar och reg-ler och att avskräcka allmänheten från vissa gärningar genom att förskriva straff för dessa gärningar.41 Det är omdiskuterat huruvida straffet har en avskräckande effekt på människor. Vissa teorier menar att det faktum att en gärning är straffbelagd avskräck-er människor från att begå gärningen.42 Effekten av avskräckningen är då beroende av hur straffet är utformat, hur det verkställs och att det regelmässigt döms ut straff för gärningen vilket visar att det finns en upptäcktsrisk. Andra allmänpreventiva teorier fokuserar mer på de moralbildande effekterna av att en straffbelagd gärning anses förkastlig. Inom ramen för detta synsätt anser man att strafflagstiftningen har en stor betydelse för moraliska och sociala värderingar i ett samhälle.43
2.2.4 Individualprevention
Inom ramen för individualpreventiva straffteorier är straffets främsta syfte att hindra den som begår brott att begå fler brott. Det straffrättsliga ingripandet är tänkt att av-skräcka individen från fortsatt brottslighet.44 Ingripandet kan även vara så utformat att individen förhindras att begå brott, s.k. oskadliggörande eller inkapacitering.45 Det saknas tillräckligt med stöd som visar att individuell avskräckning ger avsedd effekt.46 Det verkar snarare som att en person som upprepade gånger straffas för sina brottsliga gärningar är mindre trolig att i framtiden leva laglydigt.47
Behandlingstanken är en inriktning inom individualprevention som hade ett stort in-flytande under 1900-talet. Företrädare för denna inriktning ville ersätta straff med vård och behandling och på så sätt lösa orsakerna till det brottsliga beteendet.48 Tan-ken var att låta preventionen styra valet av påföljd i varje enskilt fall. Det föreligger
40 Jareborg & Zila, s. 67. 41 Borgeke & Heidenborg, s. 33. 42 A.st.
43 A.st.
44 Borgeke & Heidenborg, s. 34. 45 A.st.
46 A.st.
47 Borgeke & Heidenborg, s. 34. 48 A.a., s. 34 f.
dock problem med att ha behandling som straffrättslig påföljd då det medför att be-handlingen måste genomföras med tvång, något som sällan leder till goda resultat.49 Dessutom riskerar det att leda till att socialt utsatta personer i större utsträckning blir föremål för mer ingripande behandlingar än de som lever under mer ordnade förhål-lande, vilket i sin tur leder till att brottet hamnar i bakgrunden och att personliga för-hållanden styr valet av straffrättsliga ingripanden.50
Lagstiftaren har uttryckt att varken allmänprevention eller individualprevention bör ges någon självständig betydelse i enskilda fall.51 Allmänpreventionen kommer till uttryck genom lagens straffhot men inte i den enskilda bedömningen. Det kan jämfö-ras med s.k. artbrott där brottslighetens art föranleder att det ur allmänpreventiva skäl anses motiverat att döma till en strängare påföljd i det enskilda fallet trots att straff-värdet inte är särskilt högt.52 Artbrott utgörs av viss brottslighet som är särskilt ut-bredd, t.ex. rattfylleri, vissa typer av misshandel och skattebrott. Tanken är att de strängare straffen ska vara moralbildande och avskräcka från att begå dessa typer av brott.53
Inte heller individualprevention ska få betydelse i enskilda fall. Vård- och behand-lingsaspekter ska inte ges en självständig grund vid bestämmandet att straffets längd. Trots vård och behandling är fängelsestraff generellt sett negativt för den intagna och det finns inget som styrker att en domstol i vissa fall skulle kunna förutse att en längre anstaltsvistelse skulle leda till en lyckad behandling.54 För att arbeta mot brottslighet krävs det, enligt lagstiftaren, att det finns ett samhällsengagemang och att samhälls-medborgare deltar i kampen. Det är då viktigt att straffsystemet uppfattas som legitimt och att straff präglas av rättsäkerhet, legalitet, likhet inför lagen, proportionalitet, sak-lighet och opartiskhet.55
2.2.5 Proportionalitet
Den dömande verksamheten tar som sagt utgångspunkt i proportionalitet. Proportion-alitetsprincipen innebär konkret att den som har begått ett brott ska tilldelas ett straff
49 Borgeke & Heidenborg, s. 34 f. 50 A.st. 51 Prop. 1987/88:120, s. 32 f. 52 Prop. 1987/88:120, s. 100. 53 Prop. 1997/98:96, s. 116. 54 Prop. 1987/88:120, s. 33. 55 A.a., s. 35 f.
som står i proportion till allvaret i den brottsliga gärningen.56 Proportionalitetsprinci-pen bygger på rättvisa och straff efter förtjänst.57 Vid bedömningen av vilket straff ett brott förtjänar ser man till de värden eller intressen som hotats eller kränks genom brottet. Här är skuldprincipen av betydelse. Principen innebär att den som inte kan klandras för sin gärning inte skall straffas. Skuldprincipen förstärker synen på krimi-naliserade gärningar som förkastliga och personer som begår brott som klandervärda i samhällets ögon.58
2.2.6 Humanitet
Bestraffning är ett uttryck för samhällets makt mot den enskilde individen. Straff är att medvetet orsaka en person lidande eller obehag. Humanitetsprincipen är därför av stor vikt och innebär att visa respekt och att beakta och upprätthålla principen om alla människors lika värde.59 Det betyder enkelt uttryckt att använda rimlighet och mått-lighet vid bestraffning och att ha tolerans för att människor kan begå misstag i form av brottsliga gärningar.60 Det innebär även att så långt som möjligt undvika de sträng-aste påföljderna fängelse och sluten ungdomsvård, och därmed visa förståelse för att ett straff innebär lidande.61
56 Borgeke & Heidenborg, s. 38. 57 Jarebrog & Zila, s. 66. 58 Jareborg & Zila, s. 66 f. 59 Borgeke & Heidenborg, s. 39 f. 60 A.a., s. 40.
3. Översiktligt om straffbarhetsåldern
3.1 Allmänna skäl bakom en särreglering av unga
Allas likhet inför lagen är en grundläggande rättsprincip stadgad i RF 1 kap. 9 §. Denna rättsprincip görs det ibland avsteg från av humanitetsskäl. Särbehandlingen av unga lagöverträdare är ett sådant avsteg.62
I brottsbalken särregleras barn och unga vid påföljdsbestämningen upp till de fyllt 21 år. Särbehandlingen är mer markant för barn under 18 år och som bekant får barn un-der 15 år inte dömas till påföljd.63 Anledningen till särbehandlingen är att unga män-niskor har en outvecklad ansvarsförmåga.64 Barn och unga befinner sig i en pågående utveckling och nervsystemet är inte fullt utvecklat hos en person förrän runt 18 års ålder.65 Det finns således biologiska skäl även till att den civila myndighetsåldern i Sverige är 18 år. Självkontroll och förmågan att leva sig in i andra människors lidande är något som sällan är fullt utvecklat hos unga människor. De har även svårare att stå emot grupptryck, att hålla tillbaka aggressiva impulser och skjuta upp måluppfyllelse än vuxna.66 Av dessa skäl är det rimligt att kraven som ställs på unga lagöverträdare är lägre än de krav som ställs på vuxna lagöverträdare. 67
Unga människor har därutöver en större sanktionskänslighet.68 De är känsligare för bestraffning rent psykologiskt delvis på grund av en tidsuppfattning som präglas av otålighet.69 Bestraffning riskerar dessutom att störa utvecklings- och inlärningsproces-ser och att motverka ungdomars utveckling vad gäller mognad och självkänsla.70 Påföljdssystemet för barn och unga bygger på rehabilitering och att motverka fortsatt brottslighet. Barn ska alltid behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för vär-dighet.71 Vid påföljder för barn och unga ska förutsebarhet, proportionalitet och kon-sekvens beaktas och det är även viktigt att påföljder för unga är tydliga och pedago-giska.72 Det är angeläget att man ser till den unges hela situation och inte enbart till
62 Nordlöf, s. 160. 63 Jareborg & Zila, s. 152. 64 A.st.
65 A.st.
66 Jareborg & Zila, s. 152. 67 A.st. 68 A.st. 69 A.st. 70 A.st. 71 Prop. 2005/06:165, s. 42. 72 Prop. 2005/06:165, s. 42.
den brottsliga gärningen. Det finns en risk för att barn uppfattar en placering hos kri-minalvården som en bekräftelse på att han eller hon är kriminell och detta är något man vill undvika.73
Syftet är att motverka återfall i brott och det är då mer effektivt att se till att den unge får rätt vård och behandling snarare än ett ingripande som endast är baserat på straff-värdet av den brottsliga gärningen.74 Det är ofta socialt utsatta barn och unga, med svåra hem- och uppväxtförhållanden75, som begår brott särskilt vad gäller de allvarli-gare brotten.76 Lagstiftaren anser att socialtjänsten har bäst förutsättningar att tillgo-dose ungas behov och ge tillräckligt med stöd för en återanpassning till ett socialt fungerande liv fritt från kriminalitet.77 Socialtjänsten har därför det yttersta ansvaret för unga lagöverträdare och utgångspunkten är att barn och unga som begår brott i första hand ska bli föremål för sociala insatser.78
3.2 Internationella aspekter på straffbarhetsåldern
3.2.1 FN:s barnkonvention
En viktig utgångspunkt vad gäller samhällets ansvar för barn och unga är FN:s kon-vention om barns rättigheter, Barnkonkon-ventionen. Barnkonkon-ventionen har lett till att barnets rättigheter och integritet getts en större roll samt att barns intressen och behov uppmärksammas i större omfattning.79
Enligt Barnkonventionen är ett barn en människa under 18 år.80 Barnkonventionen stadgar att barnets bästa ska beaktas vid alla åtgärder som rör barn.81 Vidare föresprå-kar Barnkonventionen att varje konventionsstat ska fastställa en lägsta straffbarhetsål-der samt se till att barn unstraffbarhetsål-der denna ålstraffbarhetsål-der undviker ett domstolsförfarande i de fall där det är lämpligt och önskvärt och under förutsättning att barnets mänskliga rättigheter och rättsligt skydd till fullo respekteras.82
73 Dahlström, s. 514. 74 Prop. 2005/06:165, s. 43. 75 Nordlöf, s. 178. 76 Prop. 2005/06:165, s. 43. 77 A.st. 78 Prop. 2005/06:165, s. 43. 79 BRÅ 2014:20, s. 73. 80 Barnkonventionen art. 1. 81 Barnkonventionen art. 3. 82 Barnkonvention art. 40 2 st. a-b.
Riktlinjer kring straffbarhetsåldern specificeras i United Nations Standard Minimum Rules for the Administration of Juvenile Justice ("The Beijing Rules"). I The Beijing Rules p. 4.1 framhålls vikten av att inte sätta straffbarhetsåldern för lågt då medlems-staterna bör beakta emotionell, mental och intellektuell mognad hos barn.83 Detta har utvecklats ytterligare i Children’s rights in juvenile justice84, där det understryks att en straffbarhetsålder under 12 år inte är internationellt accepterat. Stater uppmuntras till att ha 12 år som en absolut lägsta åldersgräns för straffbarhet och det ska förstås som så att man inte bör sänka en straffbarhetsålder som är över 12 år. Det framhålls att en lägsta ålder på mellan 14-16 år är att föredra.85 En sådan högre åldersgräns skulle bi-dra till ett rättsystem där yngre barn hålls utanför domstolsförfarande och möts av al-ternativ som är bättre anpassat till barnets behov och med fokus på barnets välbefin-nande i enlighet med Barnkonventionen art. 40 p. 3 a-b.86
3.2.2 Straffbarhetsåldern i Danmark, Finland och Norge
Den danska straffeloven stadgar i sitt 3 kap. 15 § att handlingar som företas av barn under 15 år är straffria. Skälen bakom straffbarhetsålder är att barn inte har samma uppfattning om sitt handlade som en vuxen person och därför inte bär skuld i lika stor omfattning som en vuxen som har begått samma gärning.87 Straffrättsligt ansvar stäl-ler krav på ett visst mått av själslig mognad hos gärningsmannen. Dessutom är an-vändningen av frihetsstraff skadligt och inhumant för de yngsta åldersgrupperna.88 Danmark sänkte år 2010 sin straffbarhetsålder från 15 år till 14 år vilket motiverades med att det var en nödvändig åtgärd för att motverka ungdomskriminalitet och för att hjälpa de unga få en bättre framtid.89 Det framfördes i lagförslaget att ungas krimina-litet bör mötas med konsekvens och fasthet och att 14 åringar begår brott i större om-fattning än 12-13 åringar varför det ”sociala systemets” behandling av unga krimi-nella ansågs tillräcklig för 12-13 åringar men inte för 14 åringar.90 Vidare nämndes att
83 United Nations Standard Minimum Rules for the Administration of Juvenile Justice ("The Beijing Rules"). 84 Children’s rights in juvenile justice, UN Doc CRC/C/GC/10, 2007.
85 Children’s rights in juvenile justice, UN Doc CRC/C/GC/10, 2007, s. 11. 86 A.st.
87 Dahl Jensen m.fl., s. 226. 88 Dahl Jensen m.fl., s. 226. 89 L 164, s. 2.
sänkningen är inom ramen för FN:s barnkonvention som förespråkar en straffbarhets-ålder på 14 till 16 år.91
År 2012 höjdes straffbarhetsåldern åter till 15 år i Danmark.92 Som skäl för höjningen angavs bland annat att det inte hade styrkts att den sänkning som skett två år tidigare hade medfört ett effektivt brottsförebyggande och en effektiv brottsbekämpning.93 Därtill menade lagstiftaren att en person ska göras straffrättsligt ansvarig först när han eller hon uppnått tillräcklig mognad för att det ska vara försvarligt att använda straff-rättsliga sanktioner mot personen. Den tidigare sänkningen av straffbarhetsåldern gjordes trots att det saknades övertygande bevisning som tyder på att det skulle vara brottspreventivt att behandla kriminella barn på samma sätt som vuxna.94
I Finland är straffbarhetsåldern 15 år enligt Strafflag 39/1889 3 kap. 4 §. Bestämmel-sen stadgar att det för straffansvar förutsätts att gärningspersonen vid tidpunkten för gärningen har fyllt 15 år och är tillräknelig.95
Norska Straffeloven stadgar i sitt 3 kap. 46 § att handlingar som begås innan gär-ningspersonen fyllt 15 år är straffria. Den nuvarande straffbarhetsåldern på 15 år har gällt sedan år 1987 då det skedde en höjning av straffbarhetsåldern från 14 år till 15 år.96 Norge har haft en straffbarhetsålder på 14 år från år 1902 då Straffloven trädde i kraft.97
I förarbetet till lagändringen år 1987 sades bland annat att övriga nordiska länder har en straffbarhetsålder på 15 år och att en höjning av den norska straffbarhetsåldern har varit på tal tidigare.98 Vidare anfördes att barns bristande moraliska insikter och mog-nad gör att ett straffhot inte har samma verkan på barn som på vuxna.99 Dessutom är fängelse mer skadligt för ett barn än för en vuxen person. Böter är inte heller ett bra alternativ då de flesta barn inte har pengar att betala med.100 Det ansågs att straffets skadliga effekter på unga människor bör respekteras och även om det är viktigt att 91 L 164, s. 4. 92 L 55, s. 1, § 1, p. 1. 93 L 55, s. 2. 94 L 55, s. 3. 95 Strafflag 19/1889, 3 kap. 4 §. 96 Ot.prp. nr. 26, s. 3, p. 1. 97 A.a., s. 3, p. 2.2. 98 Ot.prp. nr. 26, s. 3, p. 2.2. 99 Ot.prp. nr. 26, s. 9, p. 4.2. 100 A.st.
unga lagöverträdare möts med reaktioner och gränser så är det inte nödvändigt att det sker inom straffrättssystemet.101
3.2.3 Straffbarhetsåldern på Irland samt i England, Wales och Nordirland
På Irland är den lägsta straffbarhetsåldern 10 år vad gäller grova brott som mord, dråp, och våldtäkt. Barn över 12 år är straffbara utan undantag.102 I England, Wales103 och Nordirland104 gäller en straffbarhetsålder på 10 år. I Skottland har man gjort skill-nad på när man kan anses skyldig för ett brott och när man kan åtalas för ett brott. Från 8 års ålder kan du anses ha begått ett brott och från 12 år kan du åtalas för brott.105
Den låga straffbarhetsåldern i England, Wales och Nordirland har fått kritik från FN:s barnkonvention som anser att åldern bör höjas till en ålder som är förenlig med FN:s rekommendationer.106 Den brittiska regeringen håller dock fast vid sin straffbarhets-ålder på 10 år. Crispin Blunt, dåvarande ansvarig minister för ungdomsrättvisa (mi-nister with reponsibility for youth justice) uttalade att barn från 10 års ålder kan sär-skilja mellan dåligt beteende och allvarliga förseelser, varför det är lämpligt att de hålls ansvariga för sina brottsliga gärningar. Vidare säger han att det är viktigt att sä-kerställa att samhället är medvetet om att unga personer som begår brott kommer att tas om hand på lämpligt sätt. Han avslutar med att klargöra att det inte finns några planer på att ändra straffbarhetsåldern.107
För att sätta den låga straffbarhetsåldern i relation till övriga åldersgränser som råder i England och Wales kan det nämnas att en person måste vara minst 16 år för att få köpa ett husdjur i England och Wales. Vid 16 års ålder anses ett barn kunna samtycka till sexuella aktiviteter, köpa lotter, alkohol och avsluta sin skolgång. Lägsta ålder för att tillåtas ha betalt arbete är 13 år.108
101 Ot.prp. nr. 26, s. 10, p. 4.2.
102 Criminal Justice act 2006, section 129.
103 Children and Young Persons Act 1933, section 50.
104 The Criminal Justice (Children) (Northern Ireland) Order 1998, article 3. 105 Criminal Procedure (Scotland) Act 1995, section 41, 41 A.
106 Concluding Observations: United Kingdom Of Great Britain And Northern Ireland, UN Doc
CRC/C/GBR/CO/4, 2008, s.17 p. 78.
107 Hansard, House of Commons, Column 171WH, 8 March 011. 108 Bateman, s. 9.
3.3 Ungdomar och brottslighet
3.3.1 Definitionen av en ungdom
Begreppet ungdom är enligt forskare svårdefinierat.109 Det kan dock beskrivas som en fas mellan barndom och vuxenhet som inte går att avgränsa endast med hänsyn till ålder. Den fysiologiska/biologiska avgränsningen är mest specifik och den omfattar den period en person genomgår puberteten. Puberteten bedöms inträda vid ca 13-14 års ålder i de nordiska länderna.110 En mindre snäv avgränsning är den känslomäss-iga/psykologiska utvecklingen som innefattar den period när en person utvecklar sin självbild och identitet. Denna period kallas adolescensen och pågår från cirka 11 till 20 års ålder.111
Avgränsningen kan likväl ske utifrån sociala kriterier. Ytterst avses den period då en ung person frigör sig från sin familj och hittar sin gemenskap med jämnåriga.112 Att bli vuxen är något diffust och det krävs i princip att personen uppfattas som vuxen av andra. Här kan man se till att personen lämnar ungdomens ansvarsfrihet och börjar leva mer ansvarstagande. Ett annat kriterium är att personen lämnar skolan och etable-rar sig på arbetsmarknaden vilket ofta medför självförsörjning och eget boende.113 Till följd av förlängd utbildningstid och arbetslöshet väntar de flesta ungdomar med att söka jobb till 19-20 års ålder, vilket enligt många medför en förlängd ungdomspe-riod.114
Ungdomsperioden går även att avgränsa kulturellt. Unga människor tenderar att agera på ett visst sätt och ha en stil som särskiljer dem från vuxenvärlden och andra ungdo-mar.115 I västerländska samhällen är denna ungdomsperiod ofta väldigt lång. Då det uppfattas som positivt att agera ungdomligt är denna avgränsning inte enbart till för dem som kan anses vara ungdomar enligt ovan nämnda avgränsningar.116
Därutöver kan en avgränsning ske utifrån officiella kriterier. Denna avgränsning sker utifrån den ålder då en person förvärvar rättigheter och ansvar. Myndighetsåldern som
109 Estrada & Flyghed, s. 15. 110 A.st.
111 A.st.
112 Estrada & Flyghed, s. 15 f. 113 Estrada & Flyghed, s. 16. 114 A.a., s. 16.
115 Estrada & Flyghed, s. 16. 116 A.a., s. 16.
inträffar vid 18 år torde vara den viktigaste.117 Vid 20 år har människor rätt att handla alkohol på Systembolaget.118 En av de första rättigheterna en ungdom får är vid 15 år och det är rätten att hållas straffrättsligt ansvarig.119
3.3.2 Olika aspekter av att vara ungdom
Mellan åldern 13 till 20 år sker stora förändringar såväl psykologiskt och socialt som fysiskt. De individuella variationerna inom en åldersgrupp är aldrig så stora som un-der ungdomstiden. Puberteten medför utöver fysiska konsekvenser även sociala och psykologiska konsekvenser. En ungdom som ännu inte kommit i puberteten ser fortfa-rande ut som ett barn och kommer mest troligt att behandlas som ett barn, jämfört med en jämnårig som är tidigt utvecklad antagligen kommer att bemötas som en ung vuxen. Detta kan leda till att den mognad ungdomen besitter inte stämmer överens med det bemötandet ungdomen får.120
Den kognitiva utveckling som sker hos ungdomar är framförallt en frigörelse från det konkreta och bekanta. Ungdomar kan till skillnad från yngre barn föreställa sig alter-nativ även till sådant de saknar tidigare erfarenhet av.121 De lär sig tänka på sitt eget tänkande och kan växla mellan det som är abstrakt och konkret.122 Anledningen till denna utveckling är att ungdomarna med åldern får nya sätt att bearbeta information, lagra information och använda den vid senare problemlösning.123 Även minneskap-aciteten ökar liksom tillgången till strategier så som planering, metakognition, min-nesknep och strukturering.124
Sökandet efter identitet, den socioemotionella utvecklingen, är det som slutligen hjäl-per den unga att bli vuxen. Det handlar om förmågan att relatera till föräldrar med större oberoende, att bli samhällsengagerad, att kunna relatera till vänner med ny när-het och att se sig själv med ny förståelse och större insikt.125 Det är vanligt att pro-blem och störningar tar sig nya uttryck under ungdomstiden. Det kan bero på fysiska
117 Estrada & Flyghed, s. 16. 118 A.a., s. 17.
119 A.st.
120 Hwang & Nilsson, s. 297 f. 121 A.a., s. 305.
122 A.a., s. 306.
123 Hwang & Nilsson, s. 306. 124 A.st.
förändringar hänförliga till puberteten men det kan också bero på samhällets förvänt-ningar och krav som ungdomarna ställs inför.126
Ett exempel på problem och störningar är antisocialt beteende som kan bestå av rent kriminella handlingar men likaså av handlingar som inte är olagliga men som ändå medför problem för omgivningen och för individen själv.127 Pojkar är mest brottsak-tiva under de övre ungdomsåren medan flickor är mer brottsakbrottsak-tiva under de tidigare ungdomsåren. De allra flesta ungdomsbrott begås fortfarande av pojkar trots att skill-naderna mellan könen planat ut en del sedan 1950-talet.128 För majoriteten av brotts-aktiva ungdomar är beteendet en övergående fas hänförlig till ungdomstiden men för en liten grupp är det ett beteendemönster som hängt med sedan barndomsåren och kommer att följa med in i vuxenlivet.129 För sistnämnda grupp beror det antisociala beteendet ofta på att olika riskfaktorer samverkat under uppväxten vilket har skapat negativa spiraler. Dessa spiraler är svåra att bryta och det krävs ett långsiktigt arbete för att skapa en positiv förändring för denna grupp ungdomar.130
Det har i en amerikansk studie, där man undersökt människor mellan 10 och 30 år i elva olika länder runt om i världen, visat sig att ungdomstiden medför förhöjd sensat-ionssökande och en outvecklad självkontroll och att det ser någorlunda likvärdigt ut för ungdomar runt om i världen.131 Sensationssökande är högre under ungdomstiden, jämfört med hur den varit i barndomen och efter ungdomstiden, och är som högst vid 19 års ålder. Självkontrollen är under ständig utveckling tills den planar ut vid ca 25 års ålder. Denna utveckling har sin förklaring i utvecklingsbanor i ungdomars hjärn-system som reglerar hanteringen av stimuli och kognitiv kontroll.132 Ungdomars bete-enden beskrivs bero på att de har ett lättväckt belöningssystem, vilket lockar dem till sensationssökande, och en självkontroll i utveckling vilket gör att de har svårt att mot-stå dragningar. Denna obalans som råder under ungdomsåren åberopas ofta som för-klaring till det högre risktagandet som sker under ungdomsåren.133
126 Hwang & Nilsson, s. 325. 127 Hwang & Nilsson, s. 327. 128 A.st.
129 A.st.
130 Hwang & Nilsson, s. 327. 131 Steinberg, s. 2.
132 A.st. 133 A.st.
Ungdomars risktaganden yttrar sig på olika sätt och i olika stor grad runt om i världen och det förmodas bero på att andra utvecklingar som sker under ungdomstiden är med och påverkar i vilken utsträckning en ungdom kommer att engagera sig i risktagande och hälsovådligt beteende.134 Ungdomars dumdristighet är därmed ingen oundviklig effekt av denna periods neurobiologi. Däremot är ungdomstiden en period när ung-domar är benägna att prova nya och spännande erfarenheter samtidigt som de inte hunnit utveckla förmågan att motstå impulsiva beteenden.135
3.3.3 Skolplikt
Skolplikt innebär en rätt till utbildning. Barn har en skolplikt som börjar höstterminen det år barnet fyller sju.136 Skolplikten upphör vanligtvis vid utgången av vårterminen det nionde året efter att skolplikten påbörjades förutsatt att barnet har uppnått upp-ställda kunskapskrav.137 Skolplikten upphör senast det året barnet fyller 18 år.138 An-svaret för att skolplikten fullgörs vilar på kommunen och det skolpliktiga barnets vårdnadshavare. Om barnet går på en fristående skola ska huvudmannen för skolan meddela hemkommunen dels när ett barn börjar och slutar på skolan och dels när ett barn utan giltig anledning är frånvarande i stor utsträckning.139
134 Steinberg, s. 12. 135 A.st. 136 SkolL 7 kap. 10 §. 137 SkolL 7 kap. 12 §. 138 SkolL, 7 kap. 13 §. 139 SkolL. 7 kap. 20-22 §§.
4. Motiven till straffbarhetsåldern
4.1 1864 års strafflag
Förslag för ett införande av en ny strafflag lades fram redan år 1844 men denna pro-position antogs inte. År 1862 kom ett nytt förslag som senare kom att antas.140 I pro-position sägs allmänt om bestraffning att straff bör mätas efter den gärningens mer eller mindre svåra beskaffenhet och graden av brottslighet i viljan hos gärningsman-nen.141 Straffbarhet ökar eller minskar beroende på den fara, skada eller förargelse som brottet medfört. Även gärningsmannens förmåga att inse brottsligheten, där stor-leken på gärningsmannens djärvhet, list eller ihärdighet som användes när brottet be-gick, spelar in.142 Detsamma gäller vilket inflytande gärningsmannens egna elaka be-gär spelat in vid den brottsliga be-gärningen och den kallsinnighet som be-gärningsmannen visat mot brottsoffret.143
4.2 1862 års proposition
I propositionen från år 1862 behandlades straffbarhetsåldern i strafflagens femte kapi-tel. Kapitlet hette ”om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straff-barhet”. Detta kapitel kom att antas i enlighet med propositionen och straffbarhetsål-dern fann man i SL 5 kap. 1 § och 5 kap. 2 § där 15-årsgränsen infördes med ett un-dantag för grövre brott där även 14 åringar kunde straffas. 5 kap. 2 § förutsätter dels att någon som fyllt 14 år men inte 15 år begår ett brott belagt med dödsstraff eller straffarbete över två år och dels att personen har haft tillräcklig urskiljningsförmåga för att inse att gärningen var brottslig.
SL 5 kap 1§:
”Gerning, som eljest straffbar är, vare, utom i det fall som 2 § sägs, strafflös, om den begås av barn, innan det fyllt femton år; dock äge Domstolen eller omständigheterna förordna, att barnet af föräldrar eller annan, under hvars vård och lydnad det står, med aga hemma i huset rättas skall, eller annan upp-fostringsanstalt insättas, om tillgång dertill finnes.”
SL 5 kap 2 § 1 st.: 140 Prop. 1862/63 nr 37, s. 24. 141 Prop. 1862/63 nr 37, s. 109. 142 Betänkande 1862/63 nr 35, s. 64. 143 Betänkande 1862/63 nr 35, s. 64.
”Har gerning, som i allmänhet är belagd med dödsstraff eller straffarbete öfver två år, blifvit begången af den, som fyllt fjorton, men ej femton år; och pröfvas han hafva ägt nog urskilning att gerningen brottslighet inse; varde då straffad, högst, med straffarbete i fyra år, om dödsstraff å gerningen följa kunnat, och med straffarbete i två år, om sådant arbete på längre tid derför stadgat är.” I förarbetena nämns att det varit förslag om en lägsta straffbarhetsålder på 11 år. Detta ansågs inte förenligt med gällande rätt i övrigt och en 15-årsgräns bedömdes lämpli-gare med hänsyn till barns utveckling.144 I litteraturen beskrivs skälen bakom straff-barhetsåldern att barn under 15 år inte ansågs fullt utvecklade och därmed inte tillräk-neliga. Barn skulle därför inte straffas för sina gärningar.145
4.3 Ändringen som infördes år 1902
År 1902 infördes en ändring i SL där 5 kap. 1 § ändrades och straffbarhetsåldern blev satt till 15 år utan undantag. Det skedde även en ändring i 5 kap. 2 § strafflagen. Änd-ringen innebar att istället för att enbart nedsätta straffet för gärningspersoner mellan 15-18 år infördes en möjlighet att istället för utdömt straff bli insatt i allmän uppfost-ringsanstalt för de brottslingar vars sinnesbeskaffenhet, omgivning och förståndsut-veckling motiverade det.146 Det underbyggdes av att fängelsestraff, även kortvariga sådana, är särskilt skadligt för unga personer och därmed bör undvikas.147 Lagänd-ringen innebar att barn under 15 år helt uteslöts från domstolsförfarandet.148
1902 års lagstiftning förhindrade i princip att unga lagöverträdare hamnade i fängelse, då den nya lydelsen i SL 5 kap. 2 § möjliggjorde för omhändertagning för tvångsupp-fostran som alternativ vid ådömt bötesstraff eller fängelsestraff i högst 6 månader. Därutöver inrättades av barnavårdsnämnder vars uppgift bland annat var att besluta om omhändertagande för tvångsuppfostran av barn under 15 år som begått brott.149 I motiven till lagförslaget föreslog ett justitieråd en höjning av straffbarhetsåldern till 16 år. Förslaget var att 16 år skulle utgöra straffbarhetsåldern och att barn som fyllt 15 år var straffbara endast i fall där de begått ett grövre brott så som tidigare hade gällt
144 Prop. 1862/63 nr 37, s. 110. 145 Nordlöf, s.176.
146 Prop. 1902:7, s. 2 f.
147 Prop. 1902:7, s. 32. Detta beskrivs av Kerstin Nordlöf som praktiska och humanitära skäl. 148 Prop. 1924:67, s. 14.
för 14 åringar i SL 5 kap. 2 §.150 Justitierådet ansåg att allmän uppfostringsanstalt endast var en lämplig påföljd för de ungdomar som hade ett barns utvecklingsnivå och intellekt. Vidare ansåg han att vid fyllda 16 år hade de flesta passerat barnets nivå var-för man inte längre var mottaglig var-för den typen av uppfostran.151 Det skulle följaktli-gen vara lämpligare att förbrytare över 16 år och förbrytare under 16 år hölls åtskilda. Den föreslagna höjningen bortsågs från.152
4.4 1924 års ändring
En liknande höjning av straffbarhetsåldern kom på tal drygt 20 år senare i samband med 1924 års ändring av SL 5 kap. 3 §. I förarbeten till ändringen diskuterades den motion som framlagts till Riksdagen år 1918 som rörde straffbarhetsåldern och huruvida den borde höjas till 16 år istället för 15 år. Det sades att frihetsstraffen var särskild skadliga för unga människors sinnen och att det borde prövas om inte 15 åringar och kanske även 16 åringar skulle undantas bestraffning helt och hållet.153 Vad gällde de yngsta brottslingarna borde de istället få behandling på skyddshem eller få tvångsuppfostran och i de fall där också detta var olämpligt övervägdes att följa de utländska strafflagsförslagen genom att endast straffa de gärningsmän som var till-räckligt mogna att bedöma sina handlingars rättsliga och sociala betydelse.154
Uppfostringsförfarande bedömdes vara mer effektivt och verksamt då de skadliga verkningarna av frihetsstraff för unga personer borde undvikas.155 Dock var det svårt och nästintill omöjligt att bestämma från vilken ålder bestraffning var lämpligt då va-let av straffbarhetsålder alltid skulle bli godtyckligt. Samtidigt ansågs det fel att låta straffbarhetsåldern förbli densamma då samhället utvecklats sedan 15-årsgränsen sat-tes. Det framfördes att ju mer utvecklat ett samhälle är desto större krav borde ställas på individen för att den ska anses ha uppnått tillräcklig mogenhet.156
Den ursprungliga straffbarhetsåldern hade bestämts 50 år tidigare och de skäl som anfördes då liksom de skäl som anfördes vid ändringen år 1902 hade nu förlorat sin giltighet. Detta på grund av att skolgången utökats och även med hänsyn till att min-derårighetsgränsen i fattigvårdshänseende höjts från 15 år till 16 år. Visserligen val- 150 Prop. 1902:7, s. 32. 151 Prop. 1902:7, s. 31. 152 A.a., s. 31 f. 153 Prop. 1924:67, s. 28. 154 Prop. 1924:67, s. 28. 155 A.st. 156 A.st.
des straffbarhetsåldern inte enbart med hänsyn till den underåriges mogenhet och fasthet i viljan utan likaså utifrån vedergällningstanken och kravet på straff liksom av allmänpreventiva skäl. Utskottet ansåg ändå att dessa skäl inte hindrade en höjning av straffbarhetsåldern till 16 år. Endast de grövsta brotten skulle kunna medföra vissa betänkligheter ur den synpunkten.157
De sakkunniga uttalade sig och ansåg liksom utskottet att en höjning skulle kunna vara motiverad. Puberteten diskuterades som en utveckling som både kroppsligt och andligt är djupt ingripande och som något som talar för att en 15 åring fortfarande är ett barn. Däremot skulle en höjning till 16 år inte hjälpa ur den aspekten då puberteten ofta fortgår till uppemot 17-18 år för pojkar. Skulle puberteten vara bestämmande hade en ytterligare höjning krävts och en sådan höjning torde inte utifrån de tidigare angivna skälen vara motiverad.158
Vad gällde skolplikten ansåg de sakkunniga att lagstiftaren bör ta hänsyn till skolplik-tens omfattning. Ett barn i skolåldern bör inte göras straffrättsligt ansvarig eftersom barnet då inte fått sitt minimum av uppfostran och utbildning som samhället anser till-räckligt för att klara sig själv i livet.159 Det bör vara ett villkor för straffbarhet att barn och unga nått den mognad samhället i övrigt kräver. Emellertid hade skolplikten ofta slutförts vid 14-15 års ålder och det hade till aktuellt förslag inte skett någon ändring i skolplikten även om fortsättnings- och yrkesskolor tillkommit i större utsträckning.160 Det anfördes att 15-åringar var tillräckligt gamla för att tjäna pengar och försörja sig själva. För det fall en person anses tillräckligt gammal för att vara ekonomisk själv-ständig bör samma person anses ha uppnått tillräcklig mognad även i straffrättsligt avseende.161 De sakkunniga anförde att straffbarhetsåldern i Europa var satt till max 15 år och att de flesta stannar vid 14 år eller en ännu lägre ålder.162
Hänsyn togs även till det allmänna rättsmedvetandet och huruvida en straffbarhetsål-der på 16 år skulle tillfredsställa folket när personer unstraffbarhetsål-der 16 år begår grövre brott.163 Det allmänna rättsmedvetandet kan beskrivas som en likartad attityd i rättsliga frågor 157 Prop. 1924:67, s. 28. 158 A.a., s. 30. 159 Prop. 1924:67, s. 30. 160 Prop. 1924:67, s. 30. 161 Prop. 1924:67, s. 30. 162 A.a., s. 31 f. 163 Prop. 1924:67, s. 31.
hos ett tillräckligt stort antal individer, t.ex. hos samhällsmedborgare.164 Vidare me-nade de sakkunniga att det allmänna rättsmedvetandet kunde tillgodoses genom att införa ett undantag för 15 åringar som begår grova brott och som anses tillräckligt mogna och införstådda i dess agerande liksom det undantag som fanns stadgat före 1902 års ändring. Dock sades att en sådan bedömning av en persons mognad skulle innebära praktiska svårigheter och att det i andra länder visat sig att man i domstolar väljer uppfostran eller straff utifrån vad som anses lämpligast snarare än beaktar den tilltalades mognadsgrad. Sammantaget fann de sakkunniga att en höjning av straffbar-hetsåldern för närvarande inte bör genomföras.165
I propositionen framhålls att det råder delade meningar om en höjning av straffbar-hetsåldern. Vissa förordar en höjning till 16 år medan andra problematiserar den före-slagna höjningen liknande de skäl som anfördes av de sakkunniga. För att uppnå syf-tet, att motverka att unga personer drabbas hårt av frihetsstraff, ansågs det att man istället kunde öka de uppfostrande åtgärderna för dessa lagöverträdare. En sådan ut-veckling skulle dessutom bidra till att man för personer som begår grövre brott eller i övrigt för personer där uppfostrande åtgärder inte anses tillräckliga istället kan välja ett lämpligt straff. Någon höjning av straffbarhetsåldern föreslogs inte. Istället före-slogs och infördes en ändring i SL 5 kap. 3 § där allmän uppfostringsanstalt kan ges som alternativ till ådömt fängelsestraff upp till två år där tidigare lydelse angav att det var ett alternativ till ådömt fängelse upp till sex månader.166
4.5 Brottsbalkens tillkomst
När brottsbalken trädde i kraft år 1965 upphävdes strafflagen med undantag för 6 kap. 1 – 7 §§ gällande skadestånd.167 I propositionen sades att rehabilitering och återan-passning till samhället bör genomsyra straffrätten. Grov brottslighet har sin grund i den brottsliges bristande personliga och sociala förutsättningar och reaktioner från samhället bör inriktas mot att avhjälpa dessa brister.168
I utredningen till brott mot skyddslagen, SOU 1956:55, diskuterades att höja straff-barhetsåldern till 18 år. Det ansågs dock viktigt att kunna döma 15-17 åringar till bö-ter för ordningsförseelser och att vid misstanke om brott kunna utreda saken vid dom- 164 Victor, s. 152. 165 Prop. 1924:67, s. 31. 166 Prop. 1924:67, s. 32 ff. 167 Prop. 1964:10, s. 5. 168 Prop. 1962:10, s. B 41.
stol varför man valde att inte framlägga förslag om en sådan höjning av straffbarhets-åldern.169 Förslaget till skyddslag blev inte antaget men efter en omarbetning kom det att ingå som en del i BrB.170 I BrB behölls den redan befintliga nedre gränsen på 15 år för straffbarhet samtidigt som det föreslogs en möjlighet att få skuldfrågan prövad av en domstol även för lagöverträdare under 15 år, s.k. bevistalan.171 Bevistalan kommer att behandlas mer ingående i avsnitt 5.4.
Några mer specifika skäl till varför man valde att behålla straffbarhetsåldern vid BrB:s tillkomst finns inte att hitta i de ursprungliga förarbetena från 1962. Allmänt om bestraffning anfördes att det är viktigt att det som huvudregel utgår straff för brott och att undantag sker endast när det efter en prövning av aktuell situation finns or-dentlig anledning till det.172 Rättsordningen påverkar samhällsmedborgarnas uppfatt-ning om vad som är rätt och fel och det är därför av principiell betydelse att rättsord-ningen upprätthålls genom utdömd påföljd vid brott.173
Det stadgades att det är viktigt att samhällets ingripande vid brott inte försvårar den brottsliges återanpassning till samhället utan snarare ger personen stöd. Samtidigt framhölls kravet på att myndigheter reagerar med allvar vid begånget brott och att det inte får uppfattas som riskfritt att begå brott. Svårigheten är att förena dessa olika si-dor av att dels upprätthålla en rättsordning som förespråkar ett laglydigt liv och dels underlätta för brottslingen att efter begånget brott återanpassa sig till samhällslivet igen.174
4.6 Brottsbalkens straffbarhetsålder
BrB 1 kap. 6 § stadgar:
”För brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till på-följd”
Utformningen av lagtexten innebär att barn under 15 år fortfarande kan begå en brottslig gärning trots att de inte kan dömas för den brottsliga gärningen. Enligt lag-textens lydelse är det gärningspersonens ålder vid tidpunkten för brottet och inte när 169 Prop. 1962:10, s. C 12. 170 Wallén, s. 36. 171 Prop. 1962:10, s. C 12. 172 Prop. 1962:10, s. C 8. 173 A.a., s. C 8. 174 A.a., s. C 8.
lagföring sker som är avgörande. I många andra rättsordningar, t.ex. i Finland175, ses barn som inte uppnått straffbarhetsåldern som otillräkneliga. De anses inte ha förmåga att förstå innebörden av sina handlingar och inte heller kunna kontrollera sitt hand-lande i samma utsträckning som en vuxen. På grund av denna bristande tillräknelighet bedöms dessa barn, till skillnad från synen i den svenska rättsordningen, inte kunna begå brott.176
Tidigare reglerades straffbarhetsåldern i BrB 33 kap. 1 § men det ändrades den 1 ja-nuari 1989177 då bestämmelsen i oförändrad lydelse flyttades till BrB 1 kap. I propo-sitionen angavs dess grundläggande betydelse som skäl för att flytta bestämmelsen till det inledande kapitlet.178
175 Strafflag 1889/39, 3 kap. 4 §.
176 Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 1 kap. 6 §, Lexino 2017-07-08. 177 SFS 1988:942.
5. Barn under 15 år som misstänks för brott
Som tidigare nämnts kan barn under 15 år inte dömas till straff eller annan påföljd enligt BrB 1 kap. 6 §. Enligt RB 23 kap. 1 § ska en förundersökning inledas så snart det finns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har begåtts. Då brott begånget av någon under 15 år inte hör under allmänt åtal ska förundersökning inte inledas när det står klart att personen vid gärningstillfället var under 15 år. En utred-ning kan då ändå inledas men det sker enligt reglerna i LUL.179
5.1 Brottsutredning
I samband med Brottsbalkens inträde kom även lagen (1964:167) med särskilda be-stämmelser om unga lagöverträdare (LUL). I förarbetena till LUL diskuterades och förtydligades bevistalan som ger barnavårdsorgan möjlighet att begära domstolspröv-ning för den som inte fyllt 15 år i syfte att utreda om barnet begått viss brottslig gär-ning.180 Idag finns det utvidgade regler om bevistalan och utredning enligt LUL. Den senaste förändringen av LUL 31 § trädde i kraft 2010 med syfte att se till att brott be-gångna av barn under 15 år utreds i större utsträckning och mer effektivt. Bland annat infördes en presumtionsregel i LUL 31 § 1 st. som innebär att brott för vilket lägsta straff är ett års fängelse ska polisen alltid inleda en utredning.181
I den ursprungliga propositionen till bestämmelsen framhålls att ungdomsbrottslighet-en ökat och att dungdomsbrottslighet-en tycks vara koncungdomsbrottslighet-entrerad till åldrarna 12-17 år och mestadels utgö-ras av gängbrottslighet.182 Vidare sägs att för att komma tillrätta med problemet krävs omfattande långsiktiga åtgärder. Brottsförebyggande åtgärder beträffande barn och unga bör i första hand skötas av socialtjänst, skolväsende och arbetsmarknadsmyn-digheter. Även rättsväsendet fyller en viktig funktion och då särskilt polisens brotts-förebyggande åtgärder så som spaning och utredning.183
Även om huvudansvaret för åtgärder mot barn under 15 år ligger hos socialtjänsten kan det finnas skäl att få omständigheterna kring ett brott särskilt utredda. Detta för att socialtjänstens hjälpinsatser ska kunna sättas in i tid samt vara ändamålsenliga.
Soci- 179 Clevesköld m.fl., s. 62. 180 Prop. 1964:10, s. 155 f. 181 Prop. 2009/10:105, s. 1. 182 Prop. 1983/84:187, s. 8 f. 183 A.a., s. 9.
altjänsten har inte alltid möjlighet att utreda saken varför åklagare och polis i vissa fall får genomföra utredningar när barn under 15 år misstänks för brott.184
5.2 Förutsättningar för utredning enligt 31 § LUL
LUL 31 §:
”Kan någon misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott för vil-ket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år eller ett straffbe-lagt försök, en straffbelagd förberedelse eller en straffbelagd stämpling till ett sådant brott ska en utredning om brottet inledas, om inte särskilda skäl talar emot det.
På begäran av socialnämnden får en utredning om brott även inledas i andra fall avseende någon som inte har fyllt femton år, om socialnämnden bedömer att utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas om det är fråga om ett brott som innebär att den unge äventyrar sin hälsa eller utveckling eller om brottet kan antas utgöra ett led i en upprepad brottslighet begången av den unge.
I andra fall än som avses i första och andra styckena får en utredning om brott inledas avseende någon som inte har fyllt femton år
1. om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år har tagit del i brottet,
2. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet el-ler som kan bli föremål för förverkande, elel-ler
3. om det av andra skäl är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt el-ler enskilt intresse.
Har den unge inte fyllt tolv år får en utredning enligt andra styckena eller tredje stycket inledas endast om det finns synnerliga skäl. SFS 2010:478”
