Skadestånd

Bedömning: Bestämmelserna om skadestånd kräver inte några

författningsändringar.

Skälen för bedömningen

Bestämmelserna om skadestånd i EES-förordningen

Artikel 45 i EES-förordningen behandlar enskildas och medlems- staters möjlighet till skadestånd för olaglig behandling eller någon annan åtgärd som är oförenlig med förordningen. Bestämmelserna innebär följande.

• Varje person eller medlemsstat som har lidit materiell eller immateriell skada till följd av en olaglig behandling eller någon annan åtgärd som är oförenlig med förordningen har rätt till ersättning av den medlemsstat som är ansvarig för den uppkomna skadan (artikel 45.1).

• Medlemsstaten ska helt eller delvis befrias från ansvar om den bevisar att den inte på något sätt är ansvarig för den händelse som orsakade skadan (artikel 45.1).

• Om en medlemsstats underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter i enlighet med förordningen skadar in- och utresesystemet, ska den medlemsstaten anses ansvarig för denna skada, om inte eu- LISA eller en annan medlemsstat som deltar i in- och utresesystemet har underlåtit att vidta rimliga åtgärder för att

Skadestånd och sanktioner Ds 2021:9

förhindra skadan eller för att begränsa dess verkningar (artikel 45.2).

• Skadeståndsanspråk mot en medlemsstat ska regleras av svarandemedlemsstatens nationella rätt (artikel 45.3).

Det behövs inte några författningsändringar

Bestämmelserna i artiklarna 45.1 och 45.2 reglerar den skade- ståndsskyldighet som åligger medlemsstaterna i materiellt hän- seende. Dessa bestämmelser är direkt tillämpliga. Ett anspråk på skadestånd mot en medlemsstat ska däremot, enligt artikel 45.3, regleras av svarandemedlemsstatens nationella rätt. Denna hänvis- ning till nationell rätt får anses avse de processuella och kompletter- ande materiella bestämmelser som reglerar ett anspråk på ersättning med anledning av bestämmelserna i artiklarna 45.1 och 45.2.

Allmänna bestämmelser om skadestånd finns i skadeståndslagen. Bestämmelserna i den lagen är tillämpliga om inte annat är föreskrivet (1 §). I den utsträckning en ersättningsfråga inte regleras i EES-förordningen och inte annat följer av EU-rätten i övrigt, tillämpas alltså de allmänna reglerna i skadeståndslagen. Så kan vara fallet t.ex. i fråga om hur ersättningen för en skada ska beräknas. Även frågan om huruvida det föreligger kausalitet mellan en skada och den påstådda skadeorsaken får bedömas med utgångspunkt i nationell rätt.

Processuella regler vid skadeståndsanspråk som riktas mot staten finns i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadestånds- anspråk mot staten. Ett anspråk på ersättning som grundas på ett påstående om överträdelse av unionsrätten handläggs som regel av Justitiekanslern (3 § andra stycket). Processuella bestämmelser om rättegången i tvistemål, t.ex. i fråga om väckande av talan och om bevisning, finns i rättegångsbalken. De svenska bestämmelserna i dessa avseenden gäller även vid den typ av skadeståndsanspråk som regleras i artikel 45. Det finns alltså bestämmelser i svensk rätt som möjliggör och reglerar förfarandet för en talan om skadestånd enligt artikel 45 i EES-förordningen. Något behov av utfyllande processuella regler finns inte.

Den skadeståndsskyldighet för medlemsstaterna som följer av artikel 45 i EES-förordningen motsvarar bestämmelserna om skade-

Ds 2021:9 Skadestånd och sanktioner

ståndsskyldighet i artikel 33 i VIS-förordningen. I likhet med vad som gäller enligt EES-förordningen ska ett skadeståndsanspråk enligt VIS-förordningen regleras av svarandemedlemsstatens natio- nella rätt (artikel 33.3). Lagstiftaren har med anledning av hänvis- ningen till nationell reglering i VIS-förordningen bedömt att det finns ett behov av en hänvisning till dataskyddsförordningens bestämmelser om skadestånd. Det har därför införts en bestämmelse i utlänningsdatalagen som innebär att när personuppgifter behandlas med stöd av VIS-förordningen ska bestämmelserna om rätten till ersättning i artikel 82 i dataskyddsförordningen tillämpas, om inte något annat följer av VIS-förordningen (6 § utlänningsdatalagen, se prop. 2015/16:65 s. 43 f. och prop. 2017/18:254 s. 24 f.). Eftersom EES-förordningens och VIS-förordningens bestämmelser om skadestånd motsvarar varandra bör det övervägas om det finns ett behov av en motsvarande hänvisning till dataskyddsförordningen.

Som anges ovan regleras de materiella förutsättningarna för skadestånd enligt EES-förordningen i artiklarna 45.1 och 45.2 – vilka bedöms vara direkt tillämpliga – medan det hänvisas till nationell rätt i fråga om skadeståndsanspråket, dvs. de processuella förut- sättningarna för en skadeståndstalan. Artikel 82 i dataskydds- förordningen innehåller framförallt bestämmelser om de materiella förutsättningarna för skadestånd enligt den förordningen. En hänvisning till artikel 82 i dataskyddsförordningen framstår alltså inte som påkallad, och en sådan hänvisning bör därför inte införas.

Dataskyddsdirektivet, som i Sverige genomförts genom brottsdatalagen, är tillämpligt på viss behandling av personuppgifter enligt EES-förordningen (artikel 49.3). Brottsdatalagen innehåller bl.a. en skadeståndsbestämmelse som gäller om skada har uppstått vid behandling av personuppgifter i strid med den lagen eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till den (7 kap. 1 § brottsdatalagen). Det har i vissa fall bedömts nödvändigt att det i registerförfattningar som gäller utöver brottsdatalagen anges att bestämmelsen i brottsdatalagen om skadestånd ska tillämpas vid behandling av personuppgifter som sker i strid med registerförfattningen eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till den (se prop. 2018/19:65 s. 68). Eftersom skadeståndsbestämmelserna i EES-förordningen är direkt tillämpliga gäller de dock utöver brottsdatalagen (1 kap. 5 § brottsdatalagen). Därför behövs det inte heller införas någon

Skadestånd och sanktioner Ds 2021:9

författningshänvisning till brottsdatalagens bestämmelser om skadestånd.

Bestämmelserna om skadestånd i EES-förordningen kräver alltså inte några författningsändringar.