Skapar gällande rätt diskriminerade ekonomiska och sociala strukturer gentemot samer?

I den norska rätten finns några exempel på hur gällande rätt skapar diskriminerade ekonomiska och sociala strukturer gentemot samer. Enligt Lov om rett til innsyn i dokument i offentleg verksemd (offentleglova) § 19 finns en undantagsmöjlighet för insyn i dokument som skapas i samband med statliga konsultationer med Sametinget eller andra samiska organisationer, detta bidrar till en försvagad transparens. I teorin skulle dokument vara möjliga att forma och beslut tas på argument som diskriminerar samernas intressen och samhälleliga ställning. Gällande Lov om informasjonstilgang mv. for Kommisjonen for å granske fornorskingspolitikk og urett over-for samer, kvener og norskfinner skapar inte lagen i sig själv diskriminerande strukturer dock kan den synliggöra strukturer som skapats av tidigare regleringar och lagar. En sådan synliggö-rande skulle kunna påvisa om strukturer lever kvar idag vilka skulle kunna påverka negativt ekonomiskt och socialt. I Lov om rettsforhold og forvaltning av grunn og naturressurser i Finn-mark (FinnFinn-markloven) 4§ första stycket står det att Sametinget kan ge riktlinjer för hur effekten av ändrat bruk av utmark påverkar samisk kultur, renskötsel, utmarksbruk, näringsverksamhet och samhällsliv ska bedömas. Fortsatt står det att Departementet skall godkänna riktlinjerna, kontrollera att de uppfyller 1 § och om det är utformat på ett lämpligt sätt. Även om en kon-trollinstans är positiv för upprätthålla lagens syfte syns tecken på koloniala idéer från statens sida, varför skulle Sametinget inte på ett lämpligt sätt kunna utforma riktlinjer om hur samiska intressen påverkas av en ändring av markanvändning? I andra stycket går det att tolka att det är myndigheter på statlig, län (fylke) och kommunnivå som är högsta instans eftersom de vär-derar vilken effekt en ändring av bruk av mark kommer innebära för samisk kultur, renskötsel, utmarksbruk, näringsverksamhet och samhällsliv. I sin värdering skall de väga in Sametingets riktlinjer och innehållet i kap. 1 paragraf 1. Detta innebär inte en tydlig ekonomisk diskrimine-rande struktur gentemot samer, däremot en tydligare social diskriminediskrimine-rande struktur eftersom andra instanser har en överförmyndaroll vilket går emot samernas rätt till självbestämmande. Eftersom Finnmarksegendomen täcker in ett område där både samer och icke samer lever och verkar är det rimligt att styret tilldelas bägge parter. En alternativ åsikt är att styret av Troms och Finnmarks fylkesting är ett hinder mot ett samiskt självbestämmande. Fortsatt enligt 7 § finns en hypotetisk utfall att bara en av sex styrelsemedlemmar representerar den samiska ren-näringen och därmed hamna i minoritetsställning. Detta går att diskutera om det är rimligt mot Finnmarks demografiska struktur. I Lov om reindrift (Reindrifsloven) fastställs det i 2 kap. 9 § att endast personer med renmärke har rätt att äga ren i det samiska renbetesområdet. I 5 kap. § 32 första stycket fastställs rätten till renmärke till personer av samisk ätt som 1) hade rendrift

som huvudnäring när lagen trädde i kraft i överensstämmelse med lag nr. 49 om reindrift från 1978 § 4, jf. § 3, eller 2) har föräldrar eller mor/farföräldrar som har haft rennäring som huvud-näring eller 3) ingår eller ska ingå i en siidaandel efter beslut enligt § 10 andra stycket eller i enlighet med §§ 11 till 15. Därutöver enligt andra stycket får den som är adopterad samma rätt till renmärke som adoptivföräldrarnas biologiska barn även om den adopterade inte är av samisk ursprung. Den sista förhållningsregeln vilket fastställs i tredje stycket säger att den som är gift med en ansvarig ledare för en siidandel men inte själv uppfyller villkoren i första stycket har rätt till renmärke. Likaså gäller rätten för en sambo enligt § 13 fjärde stycke om de 1) har eller har haft gemensamma barn eller 2) tidigare varit gifta eller 3) levt tillsammans i ett äktenskaps-likt förhållande i två år. Denna paragraf synliggör att norska samer kan bli av med renägarrätten om den inte brukats av föräldrar eller far/morföräldrar. Ur ett samepolitiskt perspektiv förekom assimilering av samer vilket kunde bidra till att renskötseln inte kunde fortsätta drivas. Fortsatt innebär definitionen av vem som får driva renskötsel diskriminering gentemot de samer som blivit av med sin rennäringsrätt och vill återgå till att återuppta renskötsel om de önskar. Gällande svensk rätt finns exempel på att rätten skapar diskriminerade ekonomiska och sociala strukturer gentemot samer. I sametingslagen 1 kap. § 2 definieras samer som: den som anser sig vara same och 1) gör sannolikt att han eller hon har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller 2) gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller 3) har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget. Vad som sägs i första stycket 3) gäller inte om länsstyrel-sen har beslutat att föräldern inte skall vara upptagen i röstlängden på den grunden att föräl-dern inte är same. Den svenska definitionen av same kan vara diskriminerande mot individer som anser sig som same men inte använder samiska i hemmet och vars familj av olika skäl valde att inte föra vidare den samiska identiteten och kulturen. Till exempel om en person tre generationen bakåt pratade samiska men inte lärde ut samiskan till sina barn. Det är förståeligt att en definition finns för val i Sametinget och att individer som är samer enbart skall äga rätt att påverka i samiska frågor dock har definitionen av same idag begränsande inslag. Att defini-era kriterier för en identitet har sina svårigheter. I rennäringslagen finns en användning av ordet lappmarker vilket kan vara ett förlegat bruk. I ett utdrag från lagen står det ”Inom lappmarken har samebymedlem vissa rättigheter till jakt och fiske m. m.” Enligt förvaltningshistoriska ord-boken från 2007 börjar lappmark användas i administrativt syfte år 1555.112 Enligt vissa samer

har ordet lapp en kränkande innebörd och därför bör ordet same i stället brukas.¹¹³ Även om lappmark är ett särskilt vedertaget begrepp så är det brukligt att ändra det till ett neutralt ord. Enligt 15 § andra stycket Länsstyrelsen bestämmer det högsta antal renar som får hållas på bete inom byns betesområde. Hänsyn skall därvid tas till andra intressen. Det finns en diskre-pans mellan att det är länsstyrelsen som ger det slutgiltiga beslutet om renantal i samebyarna. Detta lagrum strider mot RF 1 kap. §2 samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Rennäringen är starkt kopplad till samerna och det är svårt att se att näringen inte skulle falla in i paraplybegreppet samisk kultur. I rennäringslagen 36 § står det att: Om sameby medger det, får inom byns betesområde hållas renar som tillhör annan än renskötande medlem i byn (skötesrenar). Fråga om sådant medgivande avgöres efter samråd med länsstyrelsen. Enligt 36 § Om sameby medger det, får inom byns betesområde hållas renar som tillhör annan än renskötande medlem i byn (skötesrenar). Fråga om sådant medgivande avgöres efter samråd med länsstyrelsen. Dessa två paragrafer visar igen att Läns-styrelsen äger beslutsrätt på en rennäringsfråga. Både 15 § och 36 § visar på ekonomisk och social diskriminering eftersom besluten slutligen avgörs av länsstyrelsen. Denna avsaknad av samisk bestämmanderätt kan utgå från en idé om att samer inte bör/kan avgöra frågan själva vilket utgör en form av social diskriminering, fortsatt eftersom besluten rör en ekonomisk verk-samhet kan avgöranden leda till ekonomisk diskriminering. En fråga som är relevant är varför samebyn inte själva skulle kunna ta beslut kring ren på deras betesområde. I 9 § står det att: Sameby har till ändamål att enligt denna lag för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde. Det åligger sameby särskilt att svara för att renskötseln drives på ekonomiskt bästa sätt och att utföra, underhålla och driva anläggningar som behövs för renskötseln. Sameby får ej driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Denna lagtext diskriminerar samer att bedriva någon ytterligare verksamhet. Möjlighet finns för enskilda in-divider samt flertal men inte alla inin-divider i samebyn att bedriva annan verksamhet. Fortsatt är det tydligt att denna paragraf är en fortsättning av politiken att renägande samer skulle förbli ”riktiga” samer och därmed var det av vikt att det som ansågs vara ”samisk” skulle värnas. Ytterligare visar 25 § att samer som inte är part i en sameby inte har jakt- och fiske rättigheter, denna paragraf synliggör därmed diskriminering inom den samiska befolkningen. Utifrån kul-turmiljöförordningen är en relevant fråga att ställa sig är varför en icke-samisk myndighet som Riksantikvarieämbetet skall få bestämma över samiska kulturföremål vilket synliggörs genom deras mandat att besluta om tillstånd att föra ut föremål ut ur Sverige enligt 23 § och 26 §. Detta

medför både en potentiell ekonomisk diskriminering men även social i och med att samer som folk inte får äga eller besluta om föremål som har en nära koppling till deras kultur och identitet. Diskursen om en överförmyndande stat verkar leva kvar. Enligt sametingslagen 2 kap. 3 c § står det följande: Styrelsens sammanträden ska hållas inom stängda dörrar. Efter medgivande från Sametingets plenum får styrelsen dock besluta att sammanträden ska vara offentliga. Sty-relsens sammanträden ska alltid hållas inom stängda dörrar i ärenden 1) som avser myndig-hetsutövning, eller 2) där det förekommer uppgifter som omfattas av sekretess. Likt den norska lagen offentleglova skulle denna avsaknad av transparens kunna vara ett sätt att skapa ekono-misk eller social diskriminering mot andra samer. I förordning om nationella minoriteter och minoritetsspråk 5 § står följande: Statsbidrag enligt denna förordning lämnas, i mån av tillgång på medel, till de kommuner som ingår i förvaltningsområdena för finska, meänkieli och samiska enligt 6 § lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Lagen i sig skapar ej diskrimi-nering däremot kan texten förmedla att samiskan har ett lågt status eftersom bidrag lämnas i mån av tillgång, något kan uppfattas som uppenbart och inget som behöver förtydligas. Fortsatt i lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk finns diskriminerande inslag i 9 § som hand-lar om rätten att använda samiska utanför ett förvaltningsområde. Rätten att använda samiska skiljer sig från olika områden, enskilda har endast rätt att använda samiska om ärendet kan handläggas av personal som kan samiska. Liknande exempel finns i 13 § eftersom rätten att använda samiska i domstol begränsas till kommunerna Arjeplog, Gällivare, Jokkmokk och Ki-runa. Följaktligen bor det individer som talar samiska i andra delar av Sverige. En möjlig för-klaring skulle vara att dessa områden är samiska förvaltningsområden och således har större ansvar att erbjuda särskilda förhållanden gentemot samer. Denna hypotes stämmer inte eftersom det enligt 6 § finns 17 samiska förvaltningsområden.